Lyrik:
Björn
Gustavsson
Höstdikter
99
Den gamla
körvägen
svept i mossans hundraåriga minnen
Förr avslöjade hästens bjällror vem som kom
där bortom hölador mot nattsol och mörker
*
Hittar den
krympande gläntan
och blundar jag sitter ni ännu vid bryggan
med händer glittrande av vatten och ljus
Hur såg hon ut som flicka,
bondmoran böjd vid sitt klapperträ
Och vilka tankar bar hon när granen stod mörk
Natten måste väl ha kommit
även då lika bråd -
*
Träden brinner
och slätten glöder med sitt vissna gräs
I kväll är det marken
som med sitt trolska dunkel
lyser oss där vi stumma stannat
lugnade av gåtfullt gult
Tysta stående inför jord
tysta inför stjärnor
*
Korgen packas
för ännu en dag vid havet
som vågor, som sand
Känner ännu inte
hur vi under vår sommarväg
störtar brant
*
Fönstret
som inte finns
öppnas mot sommaren
Tystnade röster
ljuder på nytt
och strax dukas till kaffe
Det igenrasade huset vilar akvariegrönt
djupt under trädens skuggverk
Alldeles strax
är det 1971
Himlen spricker -
nattljus föll
*
Alla vi möter
så annorlunda,
så leende
Din hand overklig i min:
vi har rest ännu längre
än bara hit
*
Blyertsgrå
vattenpölar
Men om jag blundar
- blänkande hav
Sitt kvar på vilostenen
Dröm om ljuset när det i mörka medeltidsvalv
rann upp och hemligt bländade
Sitt kvar i blytung sommar
Lyckas du glömma henne
kommer hon åter
*
Möter vid
midnatt en urblekt horisont
över fjäll som sjunkit samman
och mistat sin kraft
Min tunna andning
och himlens vita, matta glas
Vad molnen är ensamma!
Jag lägger mig på rygg
Det är lite för vackert
innan solen går upp
Blundande rör du min hand
Här -
i detta som jag trodde var glömskan
*
Vi erinrade
oss avfolkade byar
stenhus, gamla klostervalv,
och de kvarvarandes frågor,
mödrar som föll i gråt
Vi mindes eldarna
rökar drivande över speglar
över glas
över djupgröna vatten
Vi mindes hundens vädjande blick
och vindar som somnade
i sluttningens oslagna gräs
Den tunna septembertystnaden
Stjärnbilder
och en rostig plog…
Vi talade om tystnader
tystnaders skiftande täthet,
tyngd
Vi stod på den avlägsna bron
förvandlingssträckan som smälte dagarnas brus
Minns smekningar över mörknat vatten,
gränslös förståelse
Nu djupt under tidens tjäle
Rymden vi skapade
sammanträngd
*
Minns den
mångomtalade röjningen, helig i sin stilla sol, den ljusa marken där ni
alla samlades efter arbetet, slänten ned mot den lilla sjön, den varma,
torra jorden, maten, fiolernas sång, och mot kvällen alla berättelser,
och roddturer över vatten med stjärnor högt över bottnens stenar, årtag
efter årtag genom natt utan rispor, och jag hör er allesammans igen, glädjen
i era berättelser, jag hör er tvåhundra mil från min födelse; likt ekot
av en möjlig fångst - något att ständigt bärga.
*
Mörkret starkt
som gassande sol, så skönt att bestrålas av glömska! Sedan täta dimmor
och en flod i november. Violinisten på caféet, trådbussar svepande genom
morgonen och fasader fyllda av kulhål, och sedan den berömde dirigenten
som inte förmår ta emot applåderna, och tystnaden som följer: lika stark
som nyss musiken…
*
Den brända
smaken av aska,
lerjord
Och en affischtavla
med rostiga häftstift
kvarlämnade
Vägen slutar
att gå
*
Solfyllt
vatten över slätslipade stenar
maneterna torkar i svartnad tång
Om nätterna sover vi och väntar
på allt som inte skall komma
*
Vi är i underspråksvärlden
Vi är djupt ned i det nattliga
Har kanske varit här förr
innan jag minns
*
Vi seglar
över vida vatten
blåa som sol
Och mot kvällningen fåglar i träd
som mörknar av ljus
*
Förgäves
försökte du undkomma
när minnena allt för starka
kom åter
Tro inte längre att du utan människor
åter kan vinna frid
Stig ned från ditt kors;
det finns inte längre några sår
Glöm ditt namn och bli vad du drömde -
*
Satt i vila
över mitt liv
när du passerade och log
Vi skulle ha träffats till kvällen
När du kom åter, fanns du inte längre
*
Som i drömmen
att följa dessa vägar genom landskap som alldeles för länge lämnats ensamma…
Våra ivriga röster mattas av. En hel värld har försvunnit och blivit jord.
Täta granskogar döljer spåren, husen är borta, nya vägar har dragits fram.
Vi frågar efter namn, men ingen finns kvar som minns. Framåt natten kör
vi tillbaka, du somnar bredvid mig i mörkret, gör kanske resan på nytt,
med hästarnas manar fladdrande i sol…
*
Det kan ha
varit i augusti, vi for med masten pekande mot Polstjärnan, och runtom
glimmande fiskebåtar och öar utan träd, strandade urtidsdjur innanför
havsvidder mörkblå som rullgardiner. Vi reste mellan orörliga stjärnor,
med marelden flammande i aktervattnet, och hela tiden motorns trygga dunkande.
Kvällen var sen, vi satt under filtar, och flickorna sjöng. Men båten
har förlist, och vi som överlevde kommer aldrig åter.
*
Natten var
ännu svindlande ljus när vi barfota gick över stenar som lyste av eld,
sedan fortsatte vi med lätta årtag mot horisonten, vi fortsatte ända tills
vi somnade, och när vi vaknade var ekan till brädden fylld av sol, och
jag minns lukten från dyningar som frasande bröts, minns ditt ansikte
när du förklarade att vi hade rest tusen år bort.
*
Du trevar
efter bjudchokladen
Du talar om hungern,
du berättar om potatisskörden som regnar bort
Och när kyrkklockorna ringde var det världskrig
*
Solen brännhet
kring sandstensfärgade stadsmuren
bärarna sover med ryggen mot uråldriga träkärror
och ett stycke bort åsnor, deras ögon vackra som stenar
Som att gå in i livet genom Första mosebok
*
Novemberskymning
genom blöt, mörk skog
Vi dröjde hos det kvarblivna stenblocket,
förvissade om att det levde
Årtusenden drev förbi i en blinkning
Som när vi simmade i den svarta sjön
med vedrök svepande kring strandens björkar
En kort stund
som gav hela den sommaren
*
Fortsätter
genom skogar av färg
och hoppas att något skall ha bevarats
Men vid den avlägsna fjällsjön
bara rastlösa vågors oro
En gång vandrade vi här i dimma
uppförstorade till jättar
Var väl den natten
hunden skällde och hade drömt
Jag fortsätter genom videsnår
omgiven av vind och tystnad…
Det som nog är vackrast här uppe
är tomheten
Det som gör mig så glad
är den djupa sorgen
Himlen med sina vingar
*
Vi går längst
ut på de röda klipporna
och månen lyser brandgul över havet
Om bara några veckor
skall kapseln landa långt ute i rymden
Apollo var klokheten
men också döden
Det är mörkt när båten för oss tillbaka
Det lilla fiskeläget växer
Det blir
ett berg av ljus
Det är en av de vackraste kvällarna
Så stilla att jag känner vinddraget
underifrån
*
Främmande
vägar förde oss hem till det obekanta På de platta taken kvinnor som lagade
mat och eldade, och i det förtorkade landskapet herdarna i sina mantlar
Och doften av ginst när vi somnade
*
Bjällrorna
målade nattens vita hus
ännu vitare
Och hästarnas långsamma steg
när havet brant kom emot oss
*
Natten ännu
ljusare
i höglandets blanka tjärnar
Stenar värmde de kala vidderna
och jag sprang genom luft
*
På gärdet
en traktor, människor som arbetar
och en kvinna som hivar upp vatten ur gårdens brunn
Men när jag tittar upp
har alltsammans blivit himmel
*
Sensommarnattens
tunga andning över strandängen
och mörka vågors glitter
Men heligheten försvunnen
vi kände inte igen oss ens i det välbekanta
*
Det var en
dag som alla andra
Det var en dag med rosor och hundskall
Det var en dag med tunna morgonrökar och nygräddat bröd
Och hur skulle vi kunnat ana att vi strax skulle störta för alltid
*
Brandgula
myrar tunga av regn,
hur de vidsträckta blötmarkerna kringgärdar himlen
Och ur oktobers låga skyar
den ständiga lukten av lera och eld
*
En parkbänk
under djupnad grönska
Ångbåten lägger sakta ut från land
På värdshusets veranda mognar den bleka septemberkvällen
Människorna blir större, och världen
*
Hejdad i
en rörelse
djupt inne i tystnadens is
Leendet som kanske anas
De röda blommorna och hur de kanske öppnas mot solen
*
Marken som
skingras och blir luft
stråken som mitt i en rörelse förlorar sin melodi
Det allra mest omvälvande
vida fjärran livet vi kände
*
Såsom det
var i begynnelsen
när musiken lyfte oss högt över världen
Hjälplösa på sjunde bänk
finns vi kvar bara som det syns
*
Överst på
en höjd av långa år
den heliga plats där världen på nytt infriar sina löften
Din längtans röst målar i starka färger
Den grottlika tystnaden, ljuset av ingenting
*
Nattens tankar
blänkande i vatten
Åkrarna som vilar sig, högt ovan forsens brus
Fjällen draperas av långsamma dimmor
Grusvägen tung av betydelser, fjäderlätt
*
Hade glömt
havet bortom
dessa djupa spår av luft
Nu går dagen med sin ljusa kvast
Min tro lövas, jag förfäras av glädje
*
Inte kan
himlen täckas med skyddspapper
inte kan rummets lampor tävla med solen
Jag går länge de invanda vägarna, tills jag en kväll
blir tvungen att säga: Jag reser för gott
*
Vem är du
som lyfter mig
ut ur min himmel av gulnad tro
Skulle det räcka med en viskning tryckt mot min panna
skulle det räcka för att skapa den lycka jag inte vill ha
*
Bara några
timmar härifrån börjar verkligheten,
jag blundar, försöker gömma mig
solen fläker upp skuggan
Jag längtar, jag räds
*
Dina händer
och alla hinkar med vatten du bar
och musiken som jag glömt men ändå minns
Somrarna i den andra världens mörkgröna dalar
Inte dränkta var vi då av tid lika djup
*
Nej, det
vore en djärvhet som väl ledde oss
allt för långväga
Sitt stilla, låt ljuset slå ut
i kanske blommor av luft
*
Vill du förlora
din andning
vill du låta berg överskölja dig med mörker
Eller kunde det väl komma åter
havet som väckte dig med sina branta öar
*
Träden lyser
så starkt
här vid stranden av tiden
Rymden stilla som när du börjar le
Och dina ögons stilla, nattklara syrener
*
Tigande ror
vi mot gryningen
kringgärdade av stränder vita av dagg
Dimmorna dövar det svarta vattnets stora sorg
Nu när din stumhet visat mig det bottenlösa
*
En perrong
med alla namn bortrostade
En sliten stenläggning där allt har slutat andas
Men vid stationsbyggnaden klänger en ensam ros
Den springer med sin doft i världen ut
*
Som när du
blåste himlen blå
Som när du med lätt hand jämnade ut bergens linjer
Som när dagarna aldrig upphörde
Som när vi blundade och i nattljus lärde oss att se
*
Vi passerar
salar fyllda av hemligheter
De döda ler sorgset men drar sig respektfullt tillbaka
En procession med okända, tysta ögon
På väggen lyser en röd stjärna, det klirrar lockande av porslin
*
Stryk undan
ljushindrande grenarna
Täck över ostängslade, bråddjupa mörker
Jag minns inte om jag måste gå här
Men du säger gå, och du skall sitta vakande
|