Nummer 4 - 23 oktober 2000

Läst

Njutningsbart mentalitetshistoriskt verk
Av Lydia Duprat

Varför tar folk livet av sig och hur har självmord betraktats ur idéhistoriskt och därmed även rättsligt perspektiv under gångna tider? Det är i stort sett dessa frågor som Arne Jarrick försöker besvara i sin bok Hamlets fråga - en svensk självmordshistoria.

Jarrick fokuserar främst på tidigmodern tid, men hans undersökning har förankring i äldre tider och mynnar ut i modern tid, då självmord efter många århundraden övergick till att bli en privatsak från att som tidigare ha varit en social angelägenhet. Ända sedan antiken och nästan in i våra dagar har självmord betraktats som en svår synd och ett mycket allvarligt brott som det gäller bestraffa - hårt och utan misskund. Av olika skäl - vilka redovisas av Jarrick - ansåg såväl kyrkan som den rättsliga apparaten att ingen människa hade rätt att ta sitt eget liv. Emellertid fanns det ibland förmildrande omständigheter för brottet. En förmildrande omständighet var om den döda inte kunde anses ha varit vid sina sinnes fulla bruk när hon tog livet av sig. I så fall kunde hon begravas inom kyrkogårdens murar ehuru i tysthet. Den som rätten ansåg hade varit herre över sig själv men ändå hade spillt sitt liv bestraffades hårt: hans lik begravdes på galgbacken eller så brändes det i skogen. Det var inte heller ovanligt att man begravde lik efter självmördare under kyrkogårdens mur. Detta för att förhindra "självspillningen" från att gå igen och spöka för det levande.

I alla tider har folk tagit livet av sig därför att de haft skäl till det. De motiv till självmord som kan utläsas ur källorna är många och varierande, som till exempel outhärdlig kroppslig smärta, vanheder, saknad efter någon nära anförvant som föregått en i döden, melankoli eller livsleda eller återigen depression, armod, hopplöshet. Egentligen kan man inte riktigt veta hur folk tänkte under exempelvis 1700-talet (eftersom en människa alltid är en produkt av det samhälle hon är uppvuxen i), men man kan utgå från att de i stort sett kände ungefär som vi. Det som kan tänkas vara outhärdligt idag upplevdes säkert som lika outhärdligt då.

Men det finns vissa skillnader. I våra dagar är till exempel heder inte lika viktigt som det var förr. Den moderna människans självkänsla står och faller inte beroende på hur det är ställt med hennes heder. Vi rycker på axlarna åt sådant som kanske skulle upplevas som skäl nog att ta livet av sig för en människa som levde för trehundra år sedan. Och här kommer Jarricks teori in: enligt honom utgjorde skammen en betydelsefull och i många fall den avgörande faktorn som fick en människa att vilja lämna jordelivet i förtid. I de domböcker som Jarrick undersökt förekommer exempelvis självmordsfall bland människor som beskyllts (med rätta eller inte förtäljer inte historien) för att ha begått stöld. Dylika beskyllningar är med all sannolikhet mycket svåra att leva med för den utpekade och här måste jag instämma med Jarrick om att skammen, känslan av att vara hånad av andra och utesluten ur sitt sociala sammanhang, finns där som en faktor att fästa särskild uppmärksamhet på. Andra exempel på självmord eller självmordsförsök där skammen kan ha funnits som en möjlig drivkraft är ett oönskat havandeskap, en otrogen partner eller (något i klass med) en inställd militärbefordran. Känslan av att ha utsatts för sina medmänniskors dömande blickar och ha kommit tillkorta kan i många fall vara en nog så stark drivkraft bakom självmord eller självmordsförsök.

Jarricks teori går vidare ut på, att den som blivit utsatt för känslan att ha blivit utesluten ur den sociala gemenskapen och som därför dras med starka skamkänslor, söker, i och med sin självmordsgärning, att vältra över denna skam på det samhälle som vänt dem ryggen. Varpå samhället "returnerar" skammen och skulden till gärningsmannen genom att starkt fördöma hans handling och hårt bestraffa den.

Även om jag tror att det ligger mycket i Arne Jarricks teori anser jag det betänkligt att bygga upp en hel teori kring skamkänslor som generellt rådande motiv bakom de flesta självmorden. Även om skammen - en oerhört obekväm känsla, det vet förresten vi alla - säkerligen finns som en tung faktor bakom många självmordsfall har jag svårt för att tro att den uppträder som en variabel i alla. Visserligen är jag övertygad om att det i många fall finns en önskan hos självmördaren att hämnas på människor i dennes nära krets eller på samhället i stort; har man kommit så långt i sin förtvivlan att man vill göra slut på sig själv är det inte otänkbart att man känner sig sviken av de sina eller av samhället. Och känner man sig sviken vill man gärna ge igen. Men jag tror också att många människor helt enkelt upplever livet som outhärdligt utan att de för den delen ger någon skulden för sin situation.

Därom är det svårt att veta. Som bekant kommer man inte tillbaka från döden för att berätta, och sällan lämnar självmördarna ett avskedsbrev som förklarar deras dåd för de kvarvarande. Vilket är ytterligare ett skäl för mig att tro att inte alla vill hämnas eller "vältra över skammen/skulden" på de efterlevande. För varför skulle man då gå miste om ett dylikt tillfälle att just anklaga och skälla ut de som har svikit en? Personligen tror jag att de som känner sig redo för att ta sitt eget liv redan har hunnit klippa alla känslomässiga band till livet. Jag har svårt för att tro att de som befinner sig i de allra sista stadierna av beslutsprocessen före själva gärningen skulle ha ork att befatta sig med det mondäna som det innebär att lämna förklaringar till de efterlevande. Är man motiverad nog att skriva avskedsbrev har man inte hunnit bli så pass likgiltig inför livet att ett självmord vore aktuellt. Det är min personliga teori till varför självmördare så sällan lämnar brev efter sig. För dem spelar inget längre någon roll.

Hamlets fråga - en svensk självmordshistoria är mina reservationer till trots ett mycket läsvärt och njutningsbart mentalitetshistoriskt verk. Bakom författarens statistiska redovisningar och vetenskapliga slutsatser skymtar en ständigt närvarande värme och även ett slags naivitet som får en att känna att boken talar direkt till en. Man känner att man samtalar med en kompis som vet mer om den här saken än en själv. Arne Jarrick har en skön ton, vilket kan vara bra att ha med tanke på ämnets gravallvarliga natur.

Arne Jarrick
Norstedts
Hamlets fråga - en svensk självmordshistoria
ISBN 91-1-300859-5