Nummer 4 - 23 oktober 2000

Intervju

Terry Pratchett har alltid en bok på gång
Av Måna Berger

Fredag eftermiddag på bokmässan i Göteborg. En till synes ändlös kö ringlar sig som en Midgårdsorm mellan montrarna. Den slutar vid B Wahlströms signeringsdisk där den förväntansfulla stämningen förtätas i luften. Ett sus drar genom kön. Det är julafton för fantasyälskarna när äntligen publikmagneterna Terry Pratchett och Neil Gaiman gör entré för att under en timma signera sin nya, gemensamma bok Goda Omen. En dryg timma, eftersom uppskattningsvis 150 personer passerar med travar av böcker i famnen; många passar också på att komplettera sin samling av titlar ur Discworldserien, Terry Pratchetts högst personliga skapelse som uppnått kultstatus bland fans i alla åldrar och vid det här laget översatts till tjugotre språk (inklusive walesiska). Terry Pratchett är idag en av Storbritanniens mest sålda författare (jag har sett siffran tio och en halv miljon böcker under nittiotalet) och ligger mer eller mindre konstant på topplistorna.

Vad är det då som är så speciellt med honom? Ja, Pratchett är rolig, för det första. Han är kvick, humoristisk och godmodigt satirisk - The best thing since Wodehouse, har The Times skrivit - och hans handlag med fantasygenren är absolut egensinnigt. För den som inte är bekant med Discworld kan jag helt kort berätta att den är, som namnet säger, en jättelik skiva, uppburen av fyra elefanter som i sin tur balanserar på en ännu större sköldpaddas rygg. Sköldpaddan, store An Tuin, paddlar sakta fram genom rymden på sin outgrundliga färd. Eftersom allt som kan tänkas också kan hända är det rimligt att en sådan värld någon gång måste uppkomma, någonstans i Universum.

I Skivvärlden existerar det mesta som existerar i vår värld (och lite till!) även om Pratchett (när jag senare lyckas få honom för mig själv för en intervju) nogsamt påpekar att det inte är vår värld. Om han till exempel beskriver ett land på Motviktskontinenten som påminner om Kina så är det inte Kina. Det råkar bara vara ganska likt. Han använder sig också elegant av olika stilar och leker med skilda genrer i sina böcker, som dessutom är spännande. Som läsare sitter man fängslad, från första sidan till den sista.

Detta får väl tillskrivas hantverksskickligheten, eftersom han fastslår att det allra viktigaste för en författare är att bli läst. Om läsaren tröttnar efter en sida och ger upp, då spelar det ingen roll hur lysande, intelligenta och tänkvärda idéer författaren vill föra fram. För somliga är skrivandet en form av personlig terapi, säger Terry Pratchett, men en bok är inte komplett förrän den blivit läst. Han hänvisar till en teaterterm, den fjärde väggen. I författarens verkstad står den fjärde väggen därute, bland läsarna, och den måste han alltid vara medveten om.

Det är viktigt att bli läst, att få respons, och att lyssna på läsarna poängterar han, men kanske inte alltid göra dem till viljes. I så fall skulle han skriva samma bok om och om igen och sluta som någon sorts McDonalds-hamburgare. Det vore fjärran från Terry Pratchett, som skriver den bok han just då vill eller behöver skriva, vid den tidpunkten, och faktiskt inte ens alltid är övervägande rolig. Han hänvisar till en bok i serien, Small Gods (tyvärr inte översatt här ännu, men den kommer!) som egentligen handlar om religion. Somliga läsare tycker den är hans bästa, andra har rakt motsatt mening. Vid en brittisk omröstning om de populäraste böckerna hamnade den på en mittplacering, beroende på att åsikterna så diametralt skilde sig.

Det finns en filosofisk dimension i Terry Pratchetts författarskap, men det är upp till var och en att upptäcka den. - I´m not going to tell you! säger han. Klart är dock att den som tror att han enbart är en snubbe som skriver skojiga sagor har missat något väsentligt.

Komedi och tragedi ligger så nära varandra, menar han, ibland går de in i varann. Vi skrattar åt komikern som drattar på ändan. För oss ser det roligt ut, men för honom är det förmodligen inte alls lika kul. Även känslorna ligger så tätt intill att de ibland triggar varandra: vi skrattar när vi vill gråta, på begravningar till exempel, eller gråter av glädje. Och det finns alltid en viss komik i det tragiska liksom det finns ett stänk av tragedi i det som är komiskt, säger han. Jag lyssnar och tänker att det är just det som gör att hans böcker känns så hjärtevärmande.

Det är tredje gången Terry Pratchett besöker bokmässan i Göteborg. Vad har han för relation till Sverige och Skandinavien? Finns det någon plats i hans alternativa Discworld som påminner om oss, undrar jag. Ja, faktiskt. Han har skrivit om en plats som kallas Nothingfjord, som bebos av de artiga vikingarna. De är så artiga att de alltid meddelar sig innan de kommer och plundrar: "Vi har för avsikt att hemsöka er då och då, klockan si och så." Vad de aldrig kan fatta är varför ändå ingen är hemma när de kommer. De lämnar en lapp: "Vi har sökt er, men ni var inte hemma" och drar därifrån igen.

Jag vill veta lite om hur Terry Pratchett arbetar. Han skriver instinktivt, berättar han, och gör en jämförelse med en målare som målar en tavla; han målar en blå fläck och vet att det ska vara blått där, men han vet inte varför. Efteråt, när verket står färdigt vill kritikerna gärna ha en förklarande analys av varför det är så. På den frågan har Terry Pratchett bara ett svar: jag vet inte! Det bara blev så. Det var så det måste bli.

Han skriver också oavbrutet. Så snart han avslutat en bok börjar han på en ny, samma dag. Många som kallar sig författare fast de inte skrivit en bok på tio år, borde egentligen säga att de har varit författare, tycker han, eftersom en författare per definition är en som skriver böcker. Därför är det viktigt för honom, även om han så bara gjort några anteckningar, att hela tiden ha en bok på gång.

There is always another story, fastslår han. Det är vi tacksamma för, Mr Pratchett!