ÅRGÅNG 3 NUMMER 4 — 24 JUNI 2002
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Scen: Singoalla i Hagaparken
Klippdockor från 60-talet
Läst: Choklad. Fakta, historia, passion
Läst: Samurajsommar
Läst: Den amerikanska flickan
Läst: Terra Nullius
Läst: Vetenskap eller villfarelse
Läst: Simos drömmaren
Läst: Den fula prinsessan
Läst: LBD
Läst: Silverapan
Läst: Skulden
Läst: Eragon - Arvtagaren
Fugu: Dödligt gott
Kvinnliga faraoner
"Saltis" i Saltsjöbaden?
Utdöd? Du skämtar väl!
The Spider Rules!
Fredag den trettonde
Konst: Angående konst och frihet
Musik: Something to Be Shared
Musik: Timeless Music
Musik: Summertime at Dalhalla
Läst: Björns bokkrönika våren 2005
Läst: Anne Franks dagbok
Läst: Orre, trast och trana
Läst: Dorés bibel
Läst: Sabotage
Läst: Mörkrets tjänare
Läst: Boktips inför hängmattan
Scen: Platonov
Foto: Färgsprakande provokation
Scen: Aprilhäxan
Utrotat djur Australiens heliga Graal
En skandalkarriär värd att belysa
I sus och dus med Brus
Berlin andra gången gillt
Könsroller under bronsåldern
Kristian II: Tyrann eller älskad kung?
Kuba: ständigt mot friheten
I den verkliga diktaturen
Destruktiviteten är en konstant
Katja Timgren får Slangbellan
Läst: Bläckhjärta
Läst: Kejsarens magi
Läst: Lucindas hemlighet
Läst: Da Vinci-koden
Läst: Terra Hexa
Läst: Stjärnornas stad
Läst: Åklagare är en som lagar bilar
Läst: Idun - Sagan om Valhalla

P R O S A
Långt hemifrån

L Y R I K
Dikter från Kuba

P S E U D O
Hur man ger sin katt ett piller

I N T R Y C K
Fisketur med Moses


Nyutgiven finlandsvensk lyrik
Av Björn Gustavsson

Ända sedan korstågstiden har det funnits en svenskspråkig befolkning i de finska kustbygderna. Även efter den ryska annekteringen 1809 samt självständigheten drygt hundra år senare har finlandssvenskarna väl hävdat sitt svenska språk. Än i dag är Finland officiellt tvåspråkigt - trots att den svenskspråkiga befolkningen nu utgör mindre än sex procent av befolkningen.

Den finlandssvenska minoriteten bär upp en rikhaltig litteratur. En rad bokförlag ägnar sig helt åt svenskspråkig utgivning; Schildts och Söderströms är de mest anrika. Intresset här i Sverige för den skönlitterära utgivningen på svenska på andra sidan Bottenviken är dock minimalt. Situationen tycks vara densamma som den Rabbe Enckell beskriver 1934 - då han i inledningen till "Modern finlandssvensk lyrik" hävdar att de finlandssvenska diktarna är hänvisade "till en existens i den allmänna uppmärksamhetens periferi, nyckfullt och sällan noterad av grannen" (Sverige).

Den svenskpråkiga skönlitteraturen i Finland har under senare år uppvisat en enastående bredd. Antalet utgivna titlar är mycket stort - det gäller inte minst lyriken, som av tradition är starkt omhuldad av finlandssvenskarna.

Försommaren 2001 befann jag mig i Helsingfors för att botanisera i poesifloran. Jag samlade på mig ett stort antal nyutkomna titlar - merparten omtalas nedan.

I Finland utges årligen 15-30 diktsamlingar skrivna på svenska, merparten av mycket god kvalitet (det är fler begåvningar som debuterar bland några hundra tusen finlandssvenskar än i hela Sverige!). En orsak till den finlandssvenska lyrikens alltjämt starka ställning är måhända att poesi (liksom all diktning) vidmakthåller och utvecklar själva språket. Och för finlandssvenskarna är språket identitetsskapande, och därmed centralt.

Den modernistiska tradition som Edith Södergran och andra lanserade för ett sekel sedan lever ännu vidare i vårt östra grannland. Hävdvunna ideal som enkelhet och behärskning har fortlevat med obruten kontinuitet och kan spåras hos även unga poeter (som exempelvis Mårten Westö).

Här nu en kort överblick över min finska lyrikfångst.

Tatjana Brandt, född 1975, debuterade 2001 med samlingen Roo (Schildts). Brandt, som parallellt med litteraturstudier i Helsingfors är verksam som kritiker i bl.a. Hufvudstadsbladet, framträder här med ett slags kärlekslyrik, fylld av längtan och saknad och formad i ett slags senmodernistisk stil, där natur och diktjag möts i täta speglingar. Det är melankoliskt och skört, ibland nästan litet Ola Hansson-aktigt: "nattens pianohand/ spelar/ över havets/ spända silverhud". Språket är vigt och vitalt (kommer att tänka både på Diktonius och Ekelöf) - med återkommande alliterationer ("vurma i svangande virm"… "vattna dig viskande vild"). Samlingen mynnar i ett slags landningsbana där språket löses upp: "vingar vingar/ rakta rim/ a ram alova/ roo".

Eva-Stina Byggmästar är ett av den unga poesins starkaste namn. Hon skriver en rikt varierad lyrik, litet spjuveraktig i karaktären: gäckande och naivistiskt associativ. Samtidigt utvinner hon ur språket ett slags sensualitet: hon är språkförälskad och går på upptäcksfärd i språket likt ett litet barn i världen. Hennes poesi vimlar av ord som lurk, bollhoppa, spinkervinke, mullbärsgräfta… Hennes dikter framstår som parallella världar, i satellitbana kring vår invanda vardagsverklighet. Hennes senaste diktsamling, Den harhjärtade människan (Söderströms), är fylld av drömsyner och en mer kanske elegisk ton. Den ena verkligheten ger vika för den andra ("bara när jag sover är jag riktigt vaken,/ drömmen är min verklighet!"). Här möter ett diktjag som likt en ängslig hare spanar ut över världen, nu och på språng mellan människor och miljöer.

Tomas Mikael Bäck, som utgivit en mängd lyrik sedan debuten 1972, uppvisar i sin senaste samling, Memoarer och annan dikt (Schildts) en djärv och självmedveten poesi, koncentrerad och ofta spännande. "Poesin vinner ständigt över poetiken", deklareras i en av dikterna. "Hammaren måste besegra bruksanvisningen." Här möter en diktare som nyfiket undersöker språkets bärkraft och finner att inte ens det självklara är självklart. Ord har så många ytor, heter det. Ja, i Bäcks poetik kan orden även ståta med glasverandor om man går runt dem och tittar på baksidan av dem. Och lantliga kyrkor kan med ens tyckas insvepta i… sylt! Hos Bäck förenas den modernistiska traditionen med en postmodernistisk: resultatet har blivit en ofta spännande dikt, som samtidigt involverar läsaren.

Kent Danielsson, kyrkoherde på Åland, utkom förra året med sin tredje diktsamling sedan debuten 1989: I minnet av en kyss (Söderströms). Det är dikter som är både sinnliga och abstrakta, både känslomässiga och intellektualiserande. Man kan associera såväl till Mäster Eckhart och en språkkritisk postmodernism. Kent Danielssons strama, litet sträva lyrik är associativ och vindlande, gåtfull och konkret på en och samma gång

Även Martin Enckell (släkt med Rabbe Enckell) tillhör de etablerade finlandssvenska diktarna (han utgjorde en portalfigur inom 80-talslyriken). Martin Enckells senaste samling bär den Stagneliusfärgade titeln Där kärleken är en dunkel och förödande företeelse (Schildts) och kontrasterar (i vanlig ordning, kan man väl säga) västerländskt och österländskt. Enckells poesi vetter mot mystiken och drar gärna mot asiatiska miljöer. Typiskt nog formuleras här ett slags leda vid västvärlden: "föddes/ till ett västerländskt mörker,/ till ett tätnande mörker". Låt mig här citera en typiskt Enckell-dikt (som slutar i nästan Heideggersk namngivning): "släktled efter släktled/ skingras in i tid förutan tid,// medan jorden lider sin skönhet/ en svindlande stund, några blixtrande tidevarv/ av under, innan undergången// i en glindrande gåtfull rymd, en rymd/ där allt, även evigheten,/ förintas och uppgår i föralltelsen." Martin Enckell har någon förklarat sig vara en "kamikazepoet" som utan garderingar "störtdyker i tillvaron".

Litet chict urban (men delvis virtuos) poesi möter i Catharina Gripenbergs debutsamling, På diabilden är huvudet proppfullt av lycka (Schildts). Det är ofta underfundigt, litet flickaktigt charmigt. Gripenbergs språk är fantasirikt och drastiskt ("I dag skulle du få köra över mej med en gräsklippare", lyder en av titlarna). Fantasirikedomen leder gång på gång till absurdistiska utsvävningar - som i dikten "Nuts, Nuts", som inleds: "I min fantasi steker vi blodplättar/ och jag är så galen att jag doppar huvudet i akvariet/ och ur munnen och näsan porlar kristallprismor när jag fnittrar/ TITTA, NO AIR, NO AIR/ och plättarna är planeter som vi splätschar i paneltaket/ och som meteorer trillar de ner".

Hon på ludna tassar (Schildts) lyder titeln på Katarina Gäddnäs andra diktsamling. Katarina Gäddnäs, till vardags journalist på Åland, beskriver försök till självinsikt men också ungdomliga excesser i "longdrinks, hot shots och Lights Menthol", med mera - ett besvärjande av tillvarons farligheter parat med en lust att lära känna detta liv, där det, som det heter i en av dikterna, inte finns några entydiga svar "när vi stänger teven".

Margaretha Hupa, som debuterade redan 1989, beskriver i sin andra samling minnen av kärlek och förlust. Det blå som leder neråt domineras av stor intensitet i tillbakablickarna på en kärlekshistoria men också på svek: "Du som sett mig gå på vatten buren av din blick/ vände dig bort". En fundamental känsla av övergivenhet återkommer; en förnimmelse av att vara utbytbar ("hängivenheten som inget betyder/ på livets hotellrum"). Ångesten står hela tiden på lur ("kvällen kliver på med blottad strupe") och diktjaget förefaller ha hamnat i cynism: "Vi måste äga tillräckligt lite av något för att inte förlora det". "Blå, blå är kärleken", löd, vill jag minnas, en sextiotalsschlager; här har något intensivt blått givit vika för ett nedstigande i mörka minneskatakomber.

Brödet nära stenen (Scriptum) heter en diktsamling av Stina Kackar (hennes tredje), strukturerad i fyra avdelningar. Den inleds med "Skuggor och ljus" och avslutas med "Reflektion". Stina Kackars poesi är lågmäld och ordfattig, men buren av intensiva sinnesförnimmelser och här och var präglad av en smått psykoanalytisk holmgång med det egna jaget.

Sven-Erik Klinkman återvänder i sin sjunde diktsamling till en barndom präglad av magiska föreställningar och fantastiska förvandlingar. När Bill Brandon kommer ridande (Scriptum) målar upp en tillvaro där äventyren är otaliga och verklighetsöverlagringarna många. Det handlar inte minst om barnets verklighet kontra den vuxnes. "Musikläraren pratar om Bach,/ men du tänker på dina modellflygplan/ och allt det som brinner. Det låga,/ Beatles och Bill Haley, skorpionerna/ och tändstickorna som flyter omkring/ som båtar i vårfloderna. Brännglasen/ som gör små hål i byxorna./ Där finns allt det du behöver: din katharsis, dina ekfraser och/ dina temporala undermineringar". Äventyret är ständigt närvarande: "Det var dagar/ som luktade kospillning/ blandad med säregna dofter/ av nyslaget hö och tång från ån/ som hade förvandlats till/ Mississipi River. Småfisken/ som hoppade i ån på kvällarna/ blev väldiga laxar som lekte/ nere vid deltat"…

Peter Mickwitz fjärde diktsamling, Detta sjunkande (Söderströms), skriver en poesi som är suggestiv, ibland monotont mässande, ofta vacker. Här dominerar ett öppet, sökande uttryckssätt där dikterna liksom trevar sig in i det osägbara. Emellanåt är det dock svårt att komma från intrycket att alla dessa vackra ord är litet löst sammanfogade: det finns ett pretentiöst drag i detta mässande.

Hjalmar Gullberg och inte minst "Förklädd gud" ekar genom Carina Nynäs nya diktsamling Flickan och helikoptern (Söderströms). Här beskrivs inre kontra yttre verkligheter liksom över huvud taget frågan om vad som egentligen är verkligt. Lidelserna lever sitt eget liv "och bryr sig inte om förbud" - även om människan försöker maskera det hon egentligen söker ("Vi gömmer begären som vi gömmer plutonium djupt i berggrunden"). Nynäs fördjupar sig i existentiell problematik men tematiserar också diskrepansen mellan dikt och verklighet - emellanåt med en uppgivenhet som resulterat i paradoxal inspiration ("hur man växer till ax i varandras armar/ kan ingen skriva dikter om").

27-årige Robert Henrik Pateau, som 1999 debuterade med "Enskildheter", återkommer i sin andra bok, Ett separat snöande (Schildts), med en välslipad, ofta vacker prosalyrik. Dikterna är ofta korta, men effektfulla: "Det är nu så mörkt att endast en bråkdel av trädkronorna kan urskiljas mot himmeln/ Dessa förgreningar kan betraktaren plötsligt uppfatta som livsviktiga". Eller följande: "Gatorna kunde figurera varsomhelst, bilarna, husen, taken, vägarna, fönstren, rummen, människorna, tingen och stjärnorna och nu plockar hon allting i bitar igen och det irriterar henne då hon betraktar det som en karaktärssvaghet." Om denne diktare renodlade sin egenart skulle han åstadkomma verkligt fina saker.

Susanne Ringell har i sin nya prosalyriska bok Av blygsel blev Adele fet (Söderströms) gjort "alfabetiska nedslag" från a till ö och presenterar i korta, drastiska porträtt egenartade figurer, där hennes absurdistiska humor firar nya triumfer - kombinerat med den filosofiska finurlighet som också är hennes signum. Det är komiskt och allvarligt på en och samma gång; det är samtidigt nonsens och förklädd verklighetsiakttagelse.

Peter Sandelin är väl en av de mest kända finlandssvenska författarna. Sandelin är en känslig iakttagare, ofta melankolisk, och hans språk vetter i mångt och mycket mot den klassiska modernismen à la Edith Södergran. I hans senaste samling, I skuggan av ingenting (Schildts), företer han djärva utflykter även i formhänseende: resultatet har blivit en både språkligt och innehållsligt spännande volym. Ett drag av saknad och uppgivenhet genomsyrar alltsammans; en skörhet som ger dikterna ett drag av transparens.

Merja-Riita Stenroos femte bok, Fatima av Tusen Kyssar (Söderströms), handlar om resor och transformationer - inte minst om hur en upplevelse kan transformeras genom minne och fantasi. "Jag skalar av mig som ett äpple", skriver diktjaget, som här likt en sentida syster till Peer Gynt laborerar med olika tänkbara förlopp och beskriver vilka olika förlopp verkligheten kan tänkas ta ("hur snabbt man slinker undan, byter/ skal och skepnad"). Hennes dikt är intressant men ojämn. När den är som bäst närmar den sig Milosz elaborerade minnesdiktning.

Curt West, född 1959 och till vardags läkare, har utgivit sin fjärde diktsamling: Ritaren (Söderströms). Det är en starkt slipad lyrik, där ett slags intellektuell stramhet dock medför en känsla av rigiditet. Man får en känsla av att behöva både spett och kofot för att kunna bända loss undertexten och utvinna något ur denna rigida komplexitet.

Den framgångsrike prosaisten Kjell Westö har en yngre bror, Mårten Westö, som etablerat sig som en mycket fin och finstämd poet. Mårten Westös båda diktsamlingar, Vid tröskeln och Som om det fanns, spinner vidare på den centrallyriska traditionen och kan i sin meditativa och melankoliska adagio-form påminna om exempelvis Tua Forsström. En känsla av förlust genomsyrar många av dikterna - ett tema som slås an redan i debutsamlingen, Vid tröskeln, där ett Rabbe Enckell-citat fungerar som stämgaffel: "Ty ingen vinner slutgiltigt, utan alla förlorar,/ förlorar tills de blir medvetna därom och fattar,/ att endast genom förlusten kan strömmen av ting/ som gått förlorade/ hejdas." Den lugna, eftertänksamma andning som präglar Mårten Westös dikter gör det lätt att associera till exempelvis Tranströmer. Mårten Westös poesi är bildrik och komprimerad - ibland med aforistiska guldådrer som blänker till: "Livet når alltid djupare in i oss, än vi i det." Inslaget av naturlyrik är stort (och helt stick i stäv med gängse dikt i hans generation). Prosapoemet om våren är betecknande: "April. Hur en svindlande glädje läggs över dig, som ett täcke av hennes skratt. Ljuset stiger varsamt över bräddarna. Allting är tyngdlöst; gatorna vecklar ut sig som pergament. Världen är ett landskap som långsamt synliggörs. Under skaren ligger någon igen och hoppas. Fågelsången smälter i träden." Mårten Westö tror på ordens (märk väl: poesins språk) bärkraft - trots att han är medveten om uppdragets egentliga omöjlighet. Eller som det heter i en av dikterna i "Som om det fanns": "det skavde genom mig/ brann under skalet det/ var inte komparabelt/ kompatibelt konvertabelt/ var alltid något annat".

Monica Ålgars debuterade häromåret, 18 år gammal, med diktsamlingen Under Teresas svarta naglar (Schildts). Det är på sätt och vis en brådmogen poesi, men författaren har likväl ett stycke kvar till en mer personlig röst. Diktjaget skriver om sin vän men upptäcker efterhand att det i själva verket är sig själv hon beskrivit. Det handlar om vänskap men också om rivalitet. Och mellan de båda väninnorna "svävar ord": "Mörkblå ömhetsbetygelser, svarta förtrollningsord, orange svordomar och glittrande småord som fogar samman det hela."

Förutom den de finlandssvenska förlagens frikostiga utgivning av lyrik på svenska (delvis tack vare den finska statens särskilda statsmedel som går till "delegationen för den svenska litteraturens främjande") finns för unga förmågor ett antal tidskrifter att publicera sig i. Dessutom anordnas varje år Arvid Mörne-tävlingen för skribenter under 30 år, arrangerad av Svenska folkskolans vänner. De bidrag som juryn där finner bäst publiceras sedan 1998 i en antologi (Schildts förlag). Anmärkningsvärt är att den kvinnliga dominansen under senare år varit fullständig - i volymen för år 2000 är samtliga elva bidrag skrivna av unga flickor! (samma år fanns heller inte en enda manlig studerande bland dem som antogs till den ettåriga skrivarlinjen i Nykarleby och den tvååriga kursen Litterärt skapande i Åbo).

 

Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat