Reseskildring
Finland — tur och retur
Av Åsa Jonsson

Under många år har jag haft en stark aversion mot att åka Finlandsfärja. Den har bottnat i att de få gånger jag har åkt så har båtarna svärmat av tonåringar och vuxna som delar ett mål: att få i sig så mycket sprit som möjligt på kortast möjliga tid till lägsta tänkbara pris. För oss var målet ett annat, nämligen Helsingfors, och tiden på båten var därför inte särskilt viktig. Visst köpte vi taxfree och kommenterade priserna, tittade på när det dansades tango och såg de olika uppvisningarna men det här var en familjeresa för oss. Mina föräldrar hade nämligen kommit på den briljanta idén att skämma bort sin enda dotter med att göra något annorlunda…

Redan från första början hade vi tur med vädret. Då båten lade till i strålande solsken var vi bland de första som klev av. Under fem timmar vandrade vi omkring i Helsingfors med en liten matpaus någon gång mitt i. Vårt lilla sällskap representerade två av de kulturer som har haft inflytande över Finland, nämligen den ryska och den svenska. Helsingfors ger intryck av en svensk småstad med mycket rysk prägel. Staden och landet har förutom det finska arvet även rötter i båda dessa skilda kulturer. Det är ju som bekant inte bara finlandsfärjornas fel att det talas svenska i Helsingfors...

Staden grundades av Gustav Vasa år 1550. Då var det tänkt att bli en stad i Sveriges utkant med syfte att ta till vara handeln med Ryssland. När freden mellan Ryssland och Sverige slöts 1809 fick Sverige avstå från hela det som vi nu kallar Finland till Ryssland. Då hade man redan tidigare tvingats avstå från finska Karelen med Viborg och under nästan hela 1700-talet hade Finland varit den mark där krig mellan Sverige och Ryssland utkämpades. Helsingfors gjordes år 1812 till huvudstad i den nya ryska landsändan. 1917 blev staden huvudstad i den nya självständiga republiken Finland.

Det finns en liten gatustump som är ett museum över gatuutsmyckningens utveckling i Helsingfors. Man går på en skiftande gatubeläggning och gatubelysningen ändras allt eftersom man går. Det var lite roligt att läsa gatuskyltarna där varje gata har tre namn.

Eftersom vi inte hade några egentliga mål med vår resa så gick vi bara omkring. Det är ett ganska skönt sätt att tillbringa sin lilla minisemester på, inga måsten, ingen stress (annat än den att man måste hinna tillbaka till båten igen). Min mor var dock sugen på at få se de två kyrkorna som dominerar stadsbilden från vattnet: den rysk-ortodoxa och Domkyrkan. Den ryska kyrkan ser ut som om den lätt skulle kunna smälta in i Lärkstaden i Stockholm. Domkyrkan däremot reser sig vit och väldig över staden. Vi valde att först besöka den ryska kyrkan men till vår besvikelse var den stängd för besök på måndagar. Även om jag förstår skälen till varför så tycker jag att det är en absurd idé att det som kallas Guds hus har öppettider. Domkyrkan ligger på toppen av en lång och brant stentrappa. Vi klättrade upp och hade en utmärkt utsikt över Senatstorgets duvor och den stora statyn av Tsar Alexander II. Statyn uppfördes under det ryska styret men lustigt nog som en protest mot detsamma. Finland skulle vara en självständig del av det ryska väldet men det var först under Alexander II som det blev av. Senare ändrades den ryska inställningen igen och en hårdare linje infördes. Det var då man uppförde statyn, som en påminnelse om bättre dagar. Även Domkyrkan var stäng för "vanliga" besökare på måndagar men där lyckades vi smita in under en gudstjänst.

Trakten runt Helsingfors var tidigare helsvensk och "förfinskningen" har skett de senaste hundra åren. Det känns konstigt att åka utomlands och hamna någonstans där "alla talar svenska". Särskilt när det andra språket, finska, är så totalt annorlunda. Det är samma affärer och kedjor som håller till där som här. Skillnaden mellan länderna är ytligt sett inte så stora. Vi traskade runt i affärerna och letade efter ett ställe som säljer ett visst märke av finskt porslin som bara säljs i Finland. Vi hittade det och mina föräldrar köpte med sig en rejäl last. Döm om vår förvåning när vi kom hem igen och det visar sig att märket säljs i Norrbotten också…

Vi kom till järnvägsstationen via perrongerna eftersom vi strosade runt på måfå. Järnvägsstationen är ett stycke monumentalbyggnad som man nästan måste bese när man kommer till Helsingfors. Den har ett omotiverat högt klocktorn och muskulösa statyer håller upp lampor för duvorna att sitta på.

När tiden för avfärd närmade sig kom vi på att det obligatoriska vykortsköpet inte hade blivit av. Det visade bli en större fråga än det brukar bli. Varje vykort kostade nämligen 1 euro vilket kanske inte låter så mycket men när man ska ha en bunt blir det en hel del.

Den intressanta avslutningen på vistelsen i Helsingfors var när vi lade oss för att vila en stund i vår hytt. Då hade vi en strålande utsikt när ett gäng tullare gick igenom en personbil med finkam. De spekulationer och teorier som vi förde fram skulle nog förtjäna en egen krönika…