Porträtt
"Kom till oss på middag"
Text och foto: Lydia Duprat

Patrik och Katrin lagar en förstklassig middag till reporterns ära.

Vi har träffats en gång förut. Det var på en 40-års fest för något år sedan. Jag mindes Patrik mycket väl, jag har ju varit nyfiken på honom ända sedan dess. Katrin mindes jag från början sämre, först halvvägs under intervjun erinrade jag mig att jag träffat även henne på det där kalaset. Det visade sig att vi stått alla tre på en trapp utomhus och samtalat om livets väsentligheter som man gör när man är på fest. Nu minns jag det tillfället, jag minns det mycket tydligt till och med. Det hade varit den bästa stunden under hela kvällen, det där korta samtalet, ute på trappen, med dessa två. Och det hade jag glömt bort.

I vinet glömskan.

Patrik är 23 år och kock. Katrin är 21 år och kallskänka. De har varit ett par i två och ett halvt år. De har just flyttat till sin första egna bostad, en 4:a i Högdalen. De har sparat, var och en, trettio procent av lönen i ett och ett halvt år till insatsen. Lägenheten kostade drygt en miljon kronor. De närmaste åren kommer att fortsätta vara kärva för Patrik och Katrin, med amortering på lånet. Så småningom kommer det att lätta något. Varför en så stor lägenhet, redan från början? Onödigt att köpa en liten och sedan behöva byta, säger de med en röst.

Så unga och så ansvarsfulla. Men mötet med dessa två är allt utom tyngt av ansvar och pliktkänsla. Patrik är en jovialisk ung man med en utstrålning som hänför. Katrin är innerlig och varm. Båda är anspråkslösa, de tycks mig okomplicerade och genuina.

Patrik visste tidigt att han ville bli kock. Som 13-åring brukade han titta på TV-programmet "Här är ditt kylskåp", där Jan-Boris Möller gjorde nedslag hos kändisar och trollade fram maträtter med vad som råkade finnas till buds i kylskåp och skafferi.

Katrin, å andra sidan, har alltid gillat att laga mat och baka. När hon gick i 8:an fick hon prya på Canons företagsrestaurang. Det räckte för att hon skulle bestämma sig.

Båda har gått 3-årig restaurangskola, Patrik i Strömsund, där han är född, Katrin vid Globen. Senare kom Patrik att både praktisera och arbeta på Globen Arena Restaurang. Han och Katrin träffades när båda jobbade på Tyresö slott 1999. Det var en romantisk miljö, de blev kära. För närvarande arbetar Patrik som uthyrd kock på Sabbatsbergs sjukhus och Katrin på Foresta Hotell och Konferens på Lidingö.

Jag trodde att en kallskänkas uppgifter bestod i att skala och skära grönsaker och kanske också garnera, tillverka kanapéer, sådant. Jag hade fel. En kallskänka gör allt utom att laga varmrätter. Hon eller han tillagar förrätter, efterrätter, hon bakar, gör glass… En kock, å andra sidan, ägnar sig uteslutande åt att tillreda varmrätter. De flesta kockar är män, de flesta kallskänkor kvinnor. Varför denna fördelning?

- Kockens arbete är ofta tungt, säger Katrin, man måste lyfta mycket, potatissäckar, tunga grytor. Det är också varmt, kocken står hela tiden vid spisen. En kallskänka lagar ofta kall mat.

Det finns många fördelar med att arbeta i kök, menar Patrik och Katrin. För det första lär man sig något nytt och utvecklas ständigt, man blir aldrig fullärd. För det andra lär man känna många människor och skaffar sig snart en stor bekantskapskrets; personalomsättningen är nämligen hög i restaurangbranschen, och därför träffar man nya människor hela tiden.

Varför är omsättningen så hög om nu jobbet är så roligt?

- Det är ett tufft jobb, stressigt, med obekväma arbetstider, svarar Katrin.

- Som kock måste man vidare om man vill utvecklas, det går inte att stanna kvar på ett ställe, säger Patrik.

Patrik och Katrin verkar nöjda med sitt yrkesval och sina liv i största allmänhet. Ändå har de skissat litet på ett tänkbart projekt för framtiden, nämligen att flytta norrut, någonstans i Sverige där såväl luften som skogarna är friska, och att öppna eget där. Patrik är en friluftsmänniska, van vid stora vidder och därtill en entusiastisk fiskare. Katrin är även hon naturälskare, trots att hon är född och uppvuxen i Stockholmstrakten.

Norrut minsann. Har de inte lust att flytta till något land kring Medelhavet i stället? Det torde vara ganska lätt att skaffa sig jobb även där. Men det vill inte Patrik och Katrin. Till Medelhavet kan man åka på semester, förklarar de. Det är i Sverige de vill leva och verka.

I norr, där luften är klar och skogarna sjumilalånga, skulle de kunna tänka sig att öppna ett bageri med delikatessvaror i sortimentet eller ännu hellre etablera vad som skulle kunna kallas för en frilufts-take away: ett ställe där naturälskande turister kan köpa sin matsäck inför en utflykt. Verksamheten skulle kunna utökas till att Patrik även guidar grupperna på utflykterna, hjälper till med att fånga fisk eller snara en ripa, lär ut vilka örter och rötter i skogen som går att äta…

Det låter sannerligen som ett vackert framtidsprojekt.

Patrik och Katrin arbetar mycket och inte sällan i skift som krockar med varandra. Hemma lagar de inte mat varje dag, snarare varannan. Det blir en hel del pizza och annan snabbmat till vardags.

- Men på helgerna lagar vi ordentlig mat, påpekar Katrin.

På fritiden umgås de och går på promenader, Patrik pysslar med sina fiskeredskap, smörjer rullarna, som han säger, vilket får mig att skratta. Den nya lägenheten är i behov av viss renovering, och därför vet de vad de kommer att syssla med ett bra tag framöver: tapetsering och golvläggning, med deras pappors bistånd, som "kan sånt" bättre än dem själva.

Jag vill veta mer om det unga paret; ett par timmars samtal på ett café är inte nog, jag har fått mersmak. Jag undrar om jag får hälsa på hemma hos dem, bara komma förbi, en liten stund bara?

Katrin viskar snabbt i Patriks öra. Han lyssnar intensivt, lyfter blicken, leende:

- Kom till oss på middag i morgon.

Halvsju på kvällen nästa dag står jag och min dotter på plattformen på Medborgarplatsen. En minut senare kommer vår tunnelbana, den mot Hagsätra. Vi åker söderut, och det känns litet exotiskt, i alla fall för min dotter som inte varit i dessa trakter tidigare.

Vi väntar en liten stund i kylan utanför Högdalens tunnelbanestation. Strax kommer de gående, raskt, energiskt. De ser ut att ha längtat efter oss! Det är alltså så man gör när man vill få någon att känna sig riktigt välkommen…

Huset ligger väldigt nära Högdalens centrum, och redan vid porten känns det rejält. Det är modernt men inte alldeles nybyggt, det har redan hunnit få litet patina. Lägenhetsdörrarna ser solida ut, är hela men litet matta. Trapporna är hårda, trappstegen låga, det är en skön trappa att gå i.

Jag hade väntat mig att se en lägenhet belamrad med flyttlådor men märker till min häpnad att det mesta är på plats, möbler som prydnadssaker. Vi går husesyn. De flesta tapeterna är från 70-talet och mycket riktigt tämligen fula. Men i övrigt är lägenheten väl disponerad, rymlig och charmig, det märks att den har en historia, att den är märkt av sina erfarenheter. Minnen sitter i väggarna, för oss är de okända, men de finns där, jag kan förnimma deras kraftfält.

I ett av rummen står en stor, låg papplåda på golvet, kärleksfullt inredd till lekplats åt två pyttesmå hamstrar, Piff och Puff. Jag och min dotter tittar fascinerat på dem, de är hur gulliga som helst. Vårt intresse sätter fart på de små djuren, de börjar springa in och ut ur buren som står i mitten av lekplatsen. Puff är tjock och skygg, Piff tunnare och enligt uppgift djärvare. Våra förtjusta utrop och försök att röra hamstrarna får Puff att hoppa upp på deras gemensamma hjul och börja trampa som om det gällde livet. Då får Piff för sig att också han ska in i hjulet, också han vill springa ifrån oss, men han hamnar med ryggen mot Puff, hans nos pekar åt motsatta hållet och det funkar ju inte. Han är som en lax som vill simma uppströms men han saknar laxens kraft och kompromisslösa instinkt. Puff trampar på som en desperado åt sitt håll och den arma Piff tumlar runt inuti hjulet som en bingoboll i sin behållare. Slutligen flyger han ut ur hjulet som en kula ur en kanon. Vår munterhet känner inga gränser, vi skrattar oss matta.

Jag är lycklig över att vara här.

Den middag som serveras är tvivelsutan av professionellt snitt. Patrik har lagat en utsökt fisksoppa med lax, blåmusslor, räkor och kräftstjärtar med aioli till. Soppan är djupt röd, egentligen en blandning av tomat-concassé och soppa, och alldeles lagom stark. Till det dricker vi ett gott vin. Efterrätten har Katrin lagat, och den är inte mindre fulländad den: polkagrisparfait med exotiska frukter. Parfaiten smakar precis som polkagris och har små knäckbitar i, som i mintchoklad, härliga att tugga. Överst en hög tropiska frukter, perfekt tärnade.

Vi sitter vid bordet, belysningen är dämpad och det enda som hörs är våra egna röster. Min dotter berättar om sig själv som bara en nioåring kan, uppmuntrad av värdparets intresse och totala närvaro.

Det märks på Patriks rödkantade ögon att han är trött, klockan närmar sig halvtio och han har varit igång i många timmar nu. Han gick upp klockan tre i morse för att följa ishockeymatchen mellan Sverige och Tyskland och kunde glatt meddela att Sverige vunnit. Katrin är inte trött men hon ska upp tidigt i morgon. Vi ska inte störa mera.

På tunnelbanan säger min dotter upprymd att hon aldrig haft så roligt tillsammans med vuxna förr. Hon vill hälsa på hos Katrin och Patrik igen, när kan vi göra det, kan vi göra det snart, mamma?

Gärna för mig, svarar jag, tillfreds med livet. Väldigt gärna.