|
Atlantismyten
på Santorini
Av
Måna Berger
Santorini är
en av de sydligaste öarna i ögruppen Kykladerna och en populär turistort.
På kartan liknar den en mätt drake som tillsammans med öarna Thirasia
och Aspronisi lindar sig runt kratersjön Kaldera, måhända ruvande på sjunkna
skatter i djupet.
Liknelsen är inte
alltför långsökt, eftersom somliga vill förlägga Atlantismyten just till
Santorini. En del av de bevis som anförs är onekligen övertygande. Ca
2000 f.Kr. existerade, samtida med den minoiska kulturen på Kreta, en
högtstående kultur på Strogyli som ön då kallades. Namnet kommer av stogylo
= rund. Vilka människorna var vet man inte, inte heller vart de senare
tog vägen; de försvann spårlöst i historiens dimmor, men de var skickliga
byggmästare, hantverkare och konstnärer. Detta kan man faktiskt med egna
ögon konstatera om man besöker utgrävningarna i Akrotiri, en by på sydkusten,
ute på drakens svansspets så att säga. Där har man grävt ut delar av en
hel, välbevarad stad på tjugo meters djup, med intakta hus, gator där
man kan gå på trottoarer och kika in genom fönster och dörrar och förställa
sig hur människorna levde för 4000 år sedan. Allt fanns kvar, verktyg,
husgeråd, dekorerade urnor och krus att förvara vin, olja och kryddor
i, badkar, fantastiska väggmålningar m m. De ovärderliga konsthantverken
och målningarna har varsamt förflyttats till museet i Fira, Santorinis
huvudstad, och kan beses där, helt gratis till och med.
Vid
det sista kraftiga vulkanutbrottet, ca 1450 f.Kr., sjönk åttiofyra kvadratkilometer
mark, största delen av Strogyli - som därefter inte längre gjorde skäl
för namnet - till havets botten och kratersjön bildades. Ön begravdes
i aska och allt liv försvann för lång tid framöver därifrån. Att staden
vid Akrotiri bevarats så väl har sin förklaring i att den bäddades in
i vulkanaska och lätt pimpsten; som guiden sa: som när man förpackar ett
kylskåp i frigolit. Förmodligen blev invånarna förvarnade och hann rädda
sig undan i tid. Man har inte hittat några kroppar, bortsett från skelettet
av en gris. (Det är inte så lätt att hinna fånga grisar när det brinner
i knutarna!) Å andra sidan har man ännu bara grävt ut ca 3% av den yta
man beräknar att staden haft, så det finns möjligen även människoskelett
kvar längre in. Vare hur det vill med den saken, deras närvaro är ändå
påtaglig när man guidas runt därnere och man får sig en nyttig påminnelse
om att vi inte ska yvas allt för mycket över våra tekniska framsteg. Redan
för 4000 år sedan levde människor som med betydligt enklare hjälpmedel
kunde bygga trevåningshus med wc inne, dra underjordiska avloppsledningar,
tillverka fantastiskt vackra keramikpjäser och dekorera sina väggar med
konstfulla, väl färgstämda målningar, bedriva handel och sjöfart över
haven osv. Handen på hjärtat: vad gjorde vi då?
Att stora landmassor med dunder och brak sjunker i havet, Egeiska havet förmörkas
av rök och aska och en enorm våg, ca 250 meter hög reser sig upp och,
som vissa historiker tror, ödelägger den minoiska kulturen på Kreta, går
naturligtvis inte spårlöst förbi i historien. Sådant sprängstoff skapas
det myter av. Dessutom har ingen ännu lyckats utröna vad som fanns på
de försvunna landområdena, även om åtskilliga dykare prövat sin lycka
i sökandet efter det eventuella Atlantis. Gåtan kittlar nyfikenheten men
låter sig inte lösas, och turistindustrin har givetvis viss draghjälp
av det.
Men när man på kvällen sitter uppe på klipporna vid Oia och beundrar den berömda
solnedgången över Kaldera; vad spelar det för roll att bakom våra ryggar
ligger skrot och skräp och gamla rostiga spisar som folk vräkt ner över
branten, det förhöjer bara kontrasten, då, när solguldet reflekteras i
kratersjöns vatten och himlen börjar anta en drömskt pastellblå och rosa
nyans, är man av hela sitt hjärta benägen att omfatta myten om det sjunkna
sagoriket från den Gyllene Åldern. Åtminstone jag. Romantiker som jag
är. Vem kan överbevisa mig?
|
|