År 2 Nummer 5 - 25 juni 2001

Atlantismyten på Santorini
Av Måna Berger

Santorini är en av de sydligaste öarna i ögruppen Kykladerna och en populär turistort. På kartan liknar den en mätt drake som tillsammans med öarna Thirasia och Aspronisi lindar sig runt kratersjön Kaldera, måhända ruvande på sjunkna skatter i djupet.

Liknelsen är inte alltför långsökt, eftersom somliga vill förlägga Atlantismyten just till Santorini. En del av de bevis som anförs är onekligen övertygande. Ca 2000 f.Kr. existerade, samtida med den minoiska kulturen på Kreta, en högtstående kultur på Strogyli som ön då kallades. Namnet kommer av stogylo = rund. Vilka människorna var vet man inte, inte heller vart de senare tog vägen; de försvann spårlöst i historiens dimmor, men de var skickliga byggmästare, hantverkare och konstnärer. Detta kan man faktiskt med egna ögon konstatera om man besöker utgrävningarna i Akrotiri, en by på sydkusten, ute på drakens svansspets så att säga. Där har man grävt ut delar av en hel, välbevarad stad på tjugo meters djup, med intakta hus, gator där man kan gå på trottoarer och kika in genom fönster och dörrar och förställa sig hur människorna levde för 4000 år sedan. Allt fanns kvar, verktyg, husgeråd, dekorerade urnor och krus att förvara vin, olja och kryddor i, badkar, fantastiska väggmålningar m m. De ovärderliga konsthantverken och målningarna har varsamt förflyttats till museet i Fira, Santorinis huvudstad, och kan beses där, helt gratis till och med.

Vid det sista kraftiga vulkanutbrottet, ca 1450 f.Kr., sjönk åttiofyra kvadratkilometer mark, största delen av Strogyli - som därefter inte längre gjorde skäl för namnet - till havets botten och kratersjön bildades. Ön begravdes i aska och allt liv försvann för lång tid framöver därifrån. Att staden vid Akrotiri bevarats så väl har sin förklaring i att den bäddades in i vulkanaska och lätt pimpsten; som guiden sa: som när man förpackar ett kylskåp i frigolit. Förmodligen blev invånarna förvarnade och hann rädda sig undan i tid. Man har inte hittat några kroppar, bortsett från skelettet av en gris. (Det är inte så lätt att hinna fånga grisar när det brinner i knutarna!) Å andra sidan har man ännu bara grävt ut ca 3% av den yta man beräknar att staden haft, så det finns möjligen även människoskelett kvar längre in. Vare hur det vill med den saken, deras närvaro är ändå påtaglig när man guidas runt därnere och man får sig en nyttig påminnelse om att vi inte ska yvas allt för mycket över våra tekniska framsteg. Redan för 4000 år sedan levde människor som med betydligt enklare hjälpmedel kunde bygga trevåningshus med wc inne, dra underjordiska avloppsledningar, tillverka fantastiskt vackra keramikpjäser och dekorera sina väggar med konstfulla, väl färgstämda målningar, bedriva handel och sjöfart över haven osv. Handen på hjärtat: vad gjorde vi då?

Att stora landmassor med dunder och brak sjunker i havet, Egeiska havet förmörkas av rök och aska och en enorm våg, ca 250 meter hög reser sig upp och, som vissa historiker tror, ödelägger den minoiska kulturen på Kreta, går naturligtvis inte spårlöst förbi i historien. Sådant sprängstoff skapas det myter av. Dessutom har ingen ännu lyckats utröna vad som fanns på de försvunna landområdena, även om åtskilliga dykare prövat sin lycka i sökandet efter det eventuella Atlantis. Gåtan kittlar nyfikenheten men låter sig inte lösas, och turistindustrin har givetvis viss draghjälp av det.

Men när man på kvällen sitter uppe på klipporna vid Oia och beundrar den berömda solnedgången över Kaldera; vad spelar det för roll att bakom våra ryggar ligger skrot och skräp och gamla rostiga spisar som folk vräkt ner över branten, det förhöjer bara kontrasten, då, när solguldet reflekteras i kratersjöns vatten och himlen börjar anta en drömskt pastellblå och rosa nyans, är man av hela sitt hjärta benägen att omfatta myten om det sjunkna sagoriket från den Gyllene Åldern. Åtminstone jag. Romantiker som jag är. Vem kan överbevisa mig?