År 2 Nummer 5 - 25 juni 2001

Är demokratin en biologisk defekt?
Av Carlos Vidales

Året var 1938. Det våldsamma spanska inbördeskriget rasade på tredje året, och Generalísimo Francos fascistiska armé skördade seger efter seger. Dess triumfatoriska intåg i de städer som hade varit lojala mot den konstitutionella regeringen firades med massavrättningar, hänsynslösa förföljelser, obarmhärtiga fängelsestraff och tortyr. Tiotusentals fångar trängdes i anstalter och provisoriska koncentrationsläger där de fick vänta på en summarisk rättegång.

Men Francos armé var inte enbart ett enormt dödsmaskineri. Den var också en fanatiskt katolsk organisation i sann korstågsanda och en hängiven förkämpe för den gamla, goda, rätta, traditionella vetenskapen. Armén hade därför en ganska stor och välutvecklad avdelning för psykiatri där omfattande experiment och spännande projekt drevs fram med Generalísimo Francos varma stöd.

Chefen för detta psykiatriska centrum var översten, doktorn och professorn Antonio Vallejo Nájera, en riktig vetenskapsman som hade ett eget projekt: Han forskade om "de relationer som finns mellan individens biologiska och biopsykiska funktioner, och den politiska demokratiska kommunistiska fanatismen".

Doktorn Vallejo Nájera fick använda ett par tusen republikanska fångar till sina experiment. Ett tiotal Gestapo-agenter hjälpte honom när det visade sig att något kirurgiskt ingrepp behövdes för att undersöka de fanatiska republikanernas inälvor eller helt enkelt för att hitta den republikanska fanatismens centrum i deras abnorma hjärnor.

Den vetenskapliga metoden har i alla tider visat sin oöverträffliga effektivitet. Vetenskapen har successivt bevisat att den enda mänskliga rasen är den grekiska, den romerska, den gotiska, den ariska, den västeuropeiska, den vita. Den har successivt bevisat att universum är en sköldpadda, en orm, en elefant, ett fyrkantigt bräde, en sfär och ett platt mysterium. Vid varje tillfälle har oliktänkande bränts på bål, eller torterats eller offrats på kunskapens altare.

Vi måste därför vara mycket försiktiga när vi diskuterar vetenskapliga ämnen.

Nåväl. Professor Vallejo Nájera lyckades bevisa att det fanns en häpnadsväckande "parallellitet mellan den biopsykiska personligheten och marxismen". Han konstaterade att marxismen inte var någon ideologi utan en biologisk abnormitet.

Vidare upptäckte han att kvinnorna var överrepresenterade i alla de republikanska demokratiska och marxistiska organisationerna, och lyckades förklara detta fenomen på ett vetenskapligt sätt:

"Kvinnornas mentala svaghet betyder att det feminina psyket snarare hör till det djuriska eller i bästa fall till det barnsliga."

Inte nog med det. Professor Vallejo Nájera dokumenterade de baskiska nationalisternas genetiska abnormiteter, samt de biologiska mutationer som drev de katalanska republikanerna till nationalismens vansinne.

Detta var ett enormt steg framåt för vetenskapen, eftersom världen fick lära sig att Francos nationalism var ärorik och normal samtidigt som alla andra nationalismer bara var resultat av biologiska störningar.

Slutsatsen var lysande: Republikaner, marxister och demokrater var "schizoida individer som styrs av medfödda, genetiska drifter till att störta den sociala ordningen".

Jag har tänkt på allt detta under de senaste dagarna, eftersom den aktuella debatten om kvinnomisshandeln och dess orsaker till en del har präglats av en biologisk argumentation. Männen, sägs det, är till sin natur våldsamma varelser. De har ju testosteron i kroppen, och detta hemska ämne driver dem att våldföra sig på kvinnor och andra offer.

Tomas Eriksson, forskare i rättspsykiatri vid Medicinska forskningsrådet,

påstod i en debatt i Dagens Nyheter i augusti förra året att mäns våld har biologiska och inte sociala orsaker, och han visar på en häpnadsväckande parallellitet mellan det manliga våldet och testosteronproduktionen. Ju mera testosteron i kroppen, desto flera våldsbrott.

Först trodde jag att Tomas Eriksson skulle bevisa att just våld mot kvinnor, eller den systematiska kvinnomisshandeln kunde relateras till någon särskild molekyl i testosteronets kemiska struktur. Men ack nej, det var inte fallet, så jag fick nöja mig med en sanning som att "våldsbenägenhet i allt väsentligt är knuten till det manliga könet genom biologiska mekanismer".

Så klart. Tyvärr ger denna vetenskapliga sanning inget svar på följande:

Varför har talibanerna en strängare attityd mot kvinnor än svenskarna?

Varför finns det våldsamma män som bara och uteslutet ger sig på kvinnor?

Varför misshandlar vissa män sina egna fruar och bara dem och ingen annan?

Varför var kvinnomisshandeln vanligare under medeltiden?

Varför har jag använt mina ungdomliga testosteronresurser i en gerillarörelse, medan andra har föredragit att misshandla kvinnor och barn?

Att aggressionen har biologiska betingelser är något så naturligt som det faktum att vi äter för vi har ett biologiskt behov. Men indier äter inte nötkött även när de är jättehungriga, eftersom de betraktar korna som heliga varelser. Muslimer och judar vägrar äta fläsk även i en nödsituation. En del latinamerikaner äter gärna marsvin, vilket betraktas som oerhört barbariskt bland svenska barn. Många folkslag älskar hundar, om de serveras väl grillade.

Det finns ingen biologisk mekanism som förklarar alla dessa bisarra beteenden. Vi vet ju att det "normala" är att äta lutfisk, korv, kött av alla slag och mycket grädde på allt.

Människan är inte bara en "biologisk mekanism". Hennes kärlek, aggression, avund, sexliv, politiska övertygelser, hat och drifter styrs inte bara av hormoner, av vilka vi inte bara har ett eller två utan hundratals. Testosteron är bara en av de miljontals faktorer som ingår i vilken mänsklig beteendeprocess som helst.

Varje människa är en oskiljaktig del av en historia, en grupp, en kultur, ett socialt liv. Aggressionen är en biologisk mekanism som hjälper människorna (inte bara män) att försvara sig och sina kära. Men historien, samhället och kulturen har gjort aggressionen till en social mekanism, ett verktyg för att erövra makt genom att förtrycka de svaga, råna och plundra, misshandla och tortera.

Att försöka förklara det mänskliga beteendet genom att enbart titta på dess biologiska betingelser leder till ett totalt utraderande av mänsklighetens historia.

För min del har jag aldrig slagit en kvinna.

Inte ens en örfil, ska Ni veta, kära läsare. Jag känner mig inte bättre eller sämre än någon annan för den sakens skull. Jag har ju haft häftiga aggressioner i mitt liv, och alla dessa har jag uteslutande riktat mot vad jag betraktade som orättvisor.

Hat? Jag har hatat två eller tre individer under mitt sextioettåriga liv, men jag har aldrig låtit hatet ta kontroll över min själ eller min kropp.

Därför accepterar jag inte den biologiska argumentation som vill sätta mig i den gemensamma kull av våldsmän där kvinnomisshandlare, torterare, sadister och satanister kramar varandra.

Ja, allt detta tänker jag på medan jag väntar det evigt försenade pendeltåget, detta infernaliska påfund som nu kommer varje timme och aldrig i tid. Skurkarna som driver denna tvivelaktiga verksamhet har tagit bort drygt hälften av tågen men fortsätter att kräva hundra procent av priset.

Jag häpnas över trafikanternas tålamod och passivitet. Var är deras testosteron någonstans? Är de modiga bara gentemot sina fruar och barn? Vågar de inte protestera, skrika, hävda sina rättigheter och sin värdighet? Kan någon professor förklara för mig vilka biologiska mekanismer som ligger bakom denna passivitet, denna obeskrivliga självförnedring?

Nej, den kemiska aggressionen i labbet har föga att göra med den invecklade labyrinten där vi, alla små människor, desperat letar efter våra egna lösningar, anpassar oss till överhetens övertramp och försöker utlösa våra aggressioner och vredesutbrott på olika sätt som stämmer med våra erfarenheter och värderingar.

Vetenskapen är bra. Men den är värdelös utan sunda förnuftet.

Vi alla har ju gott om hormoner. Hur vi använder dem, ja det var en annan femma.