På
resa genom tiderna
Om
författaren Eyvind Johnsons yttre och inre resor
Av
Björn Gustavsson
Sedan
Eyvind Johnson 19 år gammal lämnat sin norrbottniska hembygd och flyttat
till Stockholm fann han snart att han ville resa än längre; än vidare
ut i världen.
Uppbrottet
från hemtrakten beskriver författaren själv, i uppsatsen ”Personligt dokument”,
skriven 1932: ”Och så reste jag på hösten ner till Stockholm. Det liknade
flykt och var det kanske. Jag bestämde mig på några dagar, lånade pengar
och for. Det låg något definitivt över denna resa - det var som att passera
en gräns över vilken man aldrig går tillbaka. I själva verket blev det
ju så.”
”Jag
har en djävulsk reslust”, skriver han i ett brev till författarvännen
Rudolf Värnlund. Våren 1921 tar sig Johnson till Tyskland med ett godsfartyg,
fortsätter så till Berlin, där han de närmsta åren försörjer sig genom
att författa noveller och resebrev för svenska dagstidningar. Det av inflation
drabbade Tyskland är vid denna tid ett lågprisland; trots små och oregelbundna
inkomster klarar han sig drägligt.
Uppbrottet
från även Stockholm erinrar sig Eyvind Johnson så här drygt tio år senare
(i ”Personligt dokument”): ”plötsligt gick det upp för mig att jag stod
inför ett val: antingen sjunka ner i en lusig bohemtillvaro eller också
att på något sätt - snabbt, på en gång - göra mig fri. Jag sökte möjligheten
och fann den: en lastbåt, Sundsvall, som gick till Tyskland. Jag
lånade samman några kronor och följde med som fripassagerare.”
Och
i en minnesartikel ytterligare ett decennium senare: ”Livet kom att från
och med nu bli mycket annorlunda. Det var in i Annorlunda jag reste. Jag
var fylld av samma något behärskade ängslan som en trapetskonstnär nog
känner ibland, när han nyss har släppt den ena trapetsen och nu av farten
svävar mot den andra men inte kan vara alldeles bergsäker på att han kommer
att kunna hugga tag i den.”
Men
knappt hade den unge Johnson installerat sig i den brusande världsstaden,
förrän han ville vidare. Under senhösten skriver han till Värnlund: ”Kom
ut - du har min hand - jag din, och så erövra vi världen med hungriga
ögon. Vi blåser igenom Europa, luffar eller åker dit där världen tar slut
och friheten begynner.”
Eyvind
Johnson rekapitulerar i ”Personligt dokument”: ”Vi planerade en resa till
Konstantinopel, varför just dit minns jag inte. /…/ Vi skulle resa till
Konstantinopel och därför var allt annat oväsentligt.”
Framåt
våren 1922 är planerna fortfarande diffusa, låt vara aningen mer konkretiserade.
Johnson ber Värnlund att snarast möjligt komma ned till Berlin. ”Ja Rulle
- vi skola arbeta ihop pengar till Parisresan - till Marseille - till
Rom - Neapel - Verona - till Orienten - Indien - Egypten - Afrika”. Våren
1922 skriver han - i märkligt profetiskt ordalag - till Värnlund: ”Först
leva intensivt, sen skriva om det, faller det mig in!”
När
hans nära vän äntligen dök upp i Berlin fullföljdes dock inte planerna.
Eyvind Johnson minns senare, i ”Personligt dokument”, hur upptäckten av
skönlitteraturen allt mer tog över intresset och allt mer styrde
deras drömmar: ”Vi talade inte om Konstantinopel, men vi upptäckte en
ny värld eller rättare: vi anade den. /…/ Värnlund skrev dramer och jag
två romaner.”
När
den tyska inflationsperioden upphörde, hösten 1923, återvände Eyvind Johnson
till Sverige och skrev sin första roman, "Timans och rättfärdigheten".
För honoraret köpte han en ny biljett till Berlin, och en skrivmaskin.
Tack vare ytterligare ett förskott kunde han strax senare fortsätta till
Paris, där han stannade tjugotalet ut.
Drömmarna
om långresor till fjärran länder sattes på framtiden. Den skraltiga ekonomin
var möjligen en avgörande orsak. I en världsstad som denna kunde han åtminstone
- som korrespondent för bland annat Norrländska Socialdemokraten - räkna
med någorlunda hyfsade inkomster.
Lusten
att lära känna avlägsna kulturer skulle emellertid komma att följa Eyvind
Johnson livet igenom. Även hos den åldrade författaren framkommer en stark
nyfikenhet på avlägsna kulturer - i första hand på europeiska, i tiden
avlägsna kulturer. Och många av de resor han aldrig fick tillfälle att
själv uppleva lät han sina romanpersoner göra. Hovall i Krilontrilogin,
till exempel, var som ung forskningsresenär i Afrika.
Tankar
på att mer eller mindre lämna Europa fortsatte att ansätta den unge Eyvind
Johnson. Refuserar förlaget min nya roman, Stad i mörker, emigrerar jag
till Afrika eller Australien, skriver han till Värnlund. Några gemensamma
resplaner hade de emellertid inte längre. Däremot frestades Eyvind Johnsons
reslust av en gammal Norrbottensvän, Carl Jansson, som ville emigrera
till Sydamerika eller någon annan avlägsen plats. I september 1926 skriver
Johnson till Värnlund: ”Jag har haft och har ännu allvarliga planer på
afrikanska och liknande resor. /- - -/ För övrigt har jag börjat lägga
mig till med kartor och nödig litteratur. Från Marseille eller någon spansk
hamn kan man resa tämligen kostnadslöst.” Någon månad senare avslöjar
Eyvind Johnson att han, ”om inget annat kommer emellan”, de närmsta åren
ämnar förbereda sig för en flyttning till Sumatra.
Nå,
saker kom emellan. Han träffade en kvinna, blev förälskad och bildade
familj. Samtidigt införskaffades en mera permanent bostad: en lägenhet
i den lilla förstaden Saint-Leu-la-Forêt). Bosättningen där blev en vändpunkt.
Eyvind Johnson skriver själv i en tillbakablick: ”Lusten att skriva kom
tillbaka på ett friare, mindre pressat sätt. /…/ Jag skrev lugnare (tror
jag nu), liksom jag läste lugnare, och det blev åtminstone periodvis en
mer regelbunden andhämtning i vad jag författade.”
De
två följande decennierna reste Eyvind Johnson inte särskilt mycket. Från
Paris skriver han 1928 i ett brev om hemlängtan tillbaka till Sverige:
”jag känner mig som jag balanserade i rymden utan fast punkt att sätta
fötterna på”. Han återvände till Stockholm, levde familjeliv och umgicks
med vänkretsen. De resor han företog skedde fortsättningsvis till stor
del, för att travestera Artur Lundkvist, ”i drömmen och föreställningen”.
*
I
det stora hela var nog Eyvind Johnson en typisk resenär. Han var hela
tiden på väg. Man kan jämföra med alter egot Olof i ”Nu var det 1914”,
som - jag citerar - ”rest bort från ett ställe där han inte kunde vara
och att han ville till ett ställe där han inte kunde stanna”. Eller för
att låna Ulf Örnkloos ord om författaren: ”Ständiga uppbrott, ständigt
nya positioner: intellektuellt, politiskt, berättartekniskt. En resenär
också i den meningen”.
En
betydelsefull resa för Eyvind Johnson var färden till sydvästra Frankrike,
till Atlantkusten, där han för första gången mötte det riktiga havet.
Miljön fick honom att associera till Homeros och när han betraktade en
av fiskarna tyckte han sig se Odysseus. Kanske kände han sig själv, här
vid havet, litet som den mångförslagne äventyraren. Ett av breven hem
till Sverige signerade han faktiskt ”Odysseus”.
Under
1930-talet bestod författarens resor till stor del av sommarresorna till
fjordlandskapet utanför Trondheim - hans norskfödda hustrus hembygd. Eyvind
Johnson var lyrisk - ”aldrig någonsin förr har ett landskap så betagit
mig som detta”, skriver han i juni 1930 till författarvännen Gustav Hedenvind-Eriksson.
Inför
arbetet med sin självbiografiska roman om Olof gjorde Eyvind Johnson en
omfattande resa i barndomslandskapet. Det var ett slags rekognosceringsfärd,
och denna metod, att resa i trakter som han ämnade beskriva skönlitterärt,
kom han sedan att regelmässigt upprepa.
Sommaren
1944, kort efter att Krilontrilogin var färdig, tillbringade Johnson några
semesterveckor på ett pensionat i Göteborgs skärgård. Återseendet väckte
minnen av Atlantkusten. Återigen tyckte han sig uppleva Odysseus värld.
Mycket talar för att det var här på Donsö som planeringen av ”Strändernas
svall” tog mera fast form. (Att resa till Medelhavet var omöjligt, eftersom
kriget ännu pågick. Eyvind Johnson fick nöja sig med att bilda sig en
uppfattning om landskapet där via historieböcker och resehandböcker.)
Våren
1947 reste familjen till Schweiz, där de skulle komma att bo de närmsta
åren. En stor del av tiden hyrde de en f.d. tullbevakningsstation, några
hundra meter från den italienska gränsen, och som arbetsrum använde författaren,
passande nog, det gamla utkikstornet. Eyvind Johnson fann sig väl tillrätta
i Schweiz. Han tilltalades av landets demokratiska och frihetliga traditioner.
Från sitt högt belägna rum såg han ut över ett område där historien tycktes
närvarande på ett helt annat sätt än i exempelvis Sverige. Spåren av gångna
tider var överallt tydliga. Örjan Lindberger skriver i sin Johnson-biografi:
”Denna förnimmelse av att leva i ett område mitt i Europa, som genomkorsades
av forna tiders härvägar, blev efter hand allt starkare; den innebar en
upplevelse som - öppet eller antytt - skulle komma att sätta sin prägel
på de flesta av hans följande verk.”
Några
år senare flyttade familjen till England, en Londonförort, eftersom Eyvind
Johnson fått en förfrågan från BBC om att göra radioföredrag, avsedda
för svenska lyssnare. Eyvind Johnsons sympatier för England hade vuxit
sig starka inte minst på grund av krigsutvecklingen, men likväl kom han
inte att trivas särskilt bra i det nya landet. Följande år återvände han
på nytt till Sverige, sedan hans Kaj Bonnier funnit en passande villa
i Saltsjöbaden.
Från
och med bosättningen i Saltsjöbaden inträder en ny fas i författarskapet.
Här skulle han komma att bo ett kvartssekel: mellan 1950 och 1975. Under
denna tid ger sig författaren ut på relativt tidsbegränsade resor - låt
vara att de med tiden blir ganska många.
Det
centrala blir nu romanskrivandet - samtidigt som resornas betydelse för
tillkomsten av just romanerna framstår som ytterst betydelsefulla, i vissa
fall avgörande. Från och med 50 års ålder inleder den blivande nobelpristagaren
ett växelbruk mellan skrivande, läsande och resande. Det blir ungefär
som han förutspår i ett brev till författarkollegan Vilhelm Moberg i mitten
av 1950-talet: ”Ägna sina återstående dagar åt att skriva det man möjligen
har att skriva - och att resa utomlands när man kan.”
Eyvind
Johnsons drömmar om upptäcktsfärder i främmande länder bleknade: han blev
i stället, mer och mer, en upptäcktsresande i historien, i människans
gemensamma förflutna.
*
Förvånansvärt
nog är Eyvind Johnson knappast känd som reseskildrare, trots att flera
volymer i den omfattande verkförteckningen utgörs av mer eller mindre
renodlade reseberättelser.
Till
att börja med kan konstateras att den unge Eyvind Johnson skrev mängder
av resebrev från sina färder i tjugotalets Europa. De publicerades i allehanda
svenska tidningar och tidskrifter, och en stor del av dessa texter, framför
allt de från 1920-talet, har aldrig vare sig blivit omtryckta eller utkommit
i bokform. Det är knappast någon överdrift att påstå, att man här står
inför en ganska outforskad kontinent i författarskapet.
En stor del
av Johnsons produktion under denna tid utgörs faktiskt av allehanda reseberättelser.
Här ett axplock från rubrikerna till några av alla artiklar han publicerade:
”Dagboksblad från en resa. Brev från Oberhausen, Mülheim an der Ruhr och
Essen” (1922); ”Parisiska bilder. Folklivet på Belleville-boulevarden
en högsommardag. Hur världsstaden ter sig från den infödde norrbottningens
synvinkel.” (1922); ”En resa genom det av kriget härjade Belgien och Nordfrankrike”
(1922); ”En resa Paris-Berlin. Vad som rör sig bland folket i gränstrakterna”
(1923); ”Små anteckningar ur en främlings dagbok. Sorgliga bilder från
världsstaden. Ryssarna översvämma Berlin med pengar och restauranter”
(1923); ”Brev från Berlin. Tyskarne lida stor nöd. Världen måste få veta
hur Tyskland har det. Varje ny födelse är en tragedi. - Det finns mödrar
som linda in sina barn i tidningspapper. - Skolbarnen få både hungra och
frysa.” (1923); ”Tyskdagen i Nürnberg: en döende i stor parad. - Ludendorf
uppsamlar invaliderna med träben och järnkors; de förevisas som hjältar,
vilka böra hämnas. - Nationalisterna ropa på hämnd.” (1923); ”Dagar i
gamla sydfranska städer” (1926); ”Vårdagar vid silverkusten. Resebrev
från Bretagne.” (1926); ”Det nya Sverige. Hur den moderna svenska landsbygden
verkar på en som varit borta från Sverige i fem år: bönder som bara tala
radio och motorsport - ”räfs-girls” i blåa och ljusgröna overaller” (1929);
”Kring fjorden. Resebrev från Norge.” (1931); En flik av landsorten. Ur
ett dagboksblad från Storbritannien.” (1950); ”På Anglesey. Ur en dagbok
från Wales.” (1950); ”I stad med minnen. Några dagboksblad från Venedig”
(1952).
Flera
av resorna och utlandsvistelserna gav upphov till en mängd resebrev; åtskilliga
av dessa sedan kom att utges separat. I flera fall skedde detta på förlagets
uppmaning. Den första av dessa volymer är ”Dagbok från Schweiz”, som 1949
utkom på Bonniers. Huvuddelen av innehållet hade dessförinnan (1947-1949)
tryckts i Vi och Folket i Bild.
År
1955 utgavs sedan ”Vinterresa i Norrbotten”, en reseskildring efter ett
besök i hemtrakterna som först hade publicerats i DN. Den genast mycket
uppskattade volymen återtrycktes sedan i ”Stunder, vågor”. Medan tåget
här snabbt rusar fram genom ett snöfruset Norrbotten färdas författaren
samtidigt tillbaka, till barndomen och somrarna här.
Att
resa är samtidigt också att resa i tiden: se där ett underliggande tema
som återkommer. Motsatsparen här-där, då-nu, mer eller mindre suddas ut.
(Johnson
planerade för övrigt att skriva en fortsättning om Krilon, en roman där
denne fritt skulle färdas mellan tider och länder. ”Krilon på resa genom
tiderna” står att läsa på en efterlämnad arbetsanteckning. Och några år
före sin död hade han planer på en roman som skulle handla om filosofen
Montaignes resa till Italien; och att döma av bevarade utkast skulle intrigen
tvinnas samman med inslag som skulle beskriva romarrikets långsamma undergång.)
I
”Vinterresa i Norrbotten” framkallas bild efter bild ur det förflutna,
så närgånget att de blir filmiskt levande. Författaren ser knappt snölandskapet
utanför tågfönstret utan minns i stället soliga bärplockningsdagar i just
det skogsbrynet.
Minnesbilderna
växer fram, kraftfulla, tydliga. Strax innan stationen i Murjek noterar
författaren: ”Här brister än en gång vinterhöljet för mig, och sommarn,
den sommarn spricker fram ur snön, föds på nytt så tydligt att
jag ser den.”
Den
medelålders resenären-författaren försöker på en gång hinna vara både
i nuet och det förgångna. Men intrycken är starka, tåget rusar på snabbt
- och resan genom detta vintriga Norrbotten blir sist och slutligen till
en bild av livet självt: ”Jag försöker se åt båda sidorna på en gång,
tiden är knapp, tåget går så fort.” Och några sidor längre fram: ”Jag
far förbi med ett tåg som går allt för fort.”
Två
år efter utgivandet av romanen ”Molnen över Metapontion” kom så, i bokform,
en resedagbok, tillkommen i anslutning till romanskrivandet: ”Vägar över
Metaponto”. En stor del av reseskildringarna hade tidigare tryckts i DN
och Vi. Även ”Vägar över Metaponto” kom senare att inrangeras i ”Stunder,
vågor”.
”Spår
förbi Kolonos”, utkommen 1961, innehåller både resedagbok (från en rundresa
i Grekland) och skönlitterär text.
Grekland
var ett efterlängtat resmål för denne författare, som alltsedan ungdomsåren
fascinerats av författare som Xenofon och Homeros. När han nu kommer till
detta land tycker han sig - genom all läsning - redan ha varit där. Genom
sin starka inlevelse minns har han redan besökt Aten - innan han var där…
”En
djupdykning i tid och rum som är något av det styvaste i modern svensk
litteratur /…/ han sveper med otrolig säkerhet fram genom årtusenden och
sekler och ut över Europa”, skrev en av recensenterna - och en annan noterade:
”Det är svårt att tänka sig en bättre introduktion till eller repetition
till Eyvind Johnsons författarskap än den resebok han ger ut i dag /…/
Den låter vindar från Odysseus Medelhav spola över en mosaik av minnen,
egna och andras, från Norrbotten, Europa och Hellas. Den speglar en Greklandsresas
sol i dessa skärvor och spänner därmed alldeles naturligt över de många
tidsplan som Eyvind Johnson alltid arbetar med. När läsaren som här får
följa författaren i arbete på nära håll framträder spelet med identiteter
och samtidigheter inte som berättelsens utsmyckning, men som dess kärna.
Och sällan har Eyvind Johnson så självfallet kunnat berätta om en bok
inne i en bok, en resa inne i en resa och minnen inuti minnen som i dessa
anteckningar från Greklands jord”.
Eyvind
Johnsons strävan efter klarhet och balans brottades med en rastlöshet
- en rastlöshet som, för att citera den aktuella boken, ”inte kan stå
ut med att inte förstå”. Hela tiden finner han spår som leder vidare -
även förbi Kolonos.
1965,
när Eyvind Johnson alltså fyllt 65, utkom den omfattande volymen ”Stunder,
vågor”, med underrubriken ”Berättelser från resor”. Här ingår en mängd
längre och kortare texter tillkomna i anslutning till färder inom och
utom Sverige, alltifrån 1946.
Eyvind
Johnsons reseskildringar kränger här mellan yttre intryck och minnesbilder,
mellan faktiska förlopp och läsintryck. Allt sker mot en klangbotten av
historia - den egna likaväl som vår gemensamma.
Gång
på gång märks hur författarrollen ”kopplas på”. Knappt hinner han börja
tala om smugglingen mellan Italien och Schweiz förrän han inlevelsefullt
reviderar berättelser som florerar i trakten - berättelser så romantiserade
att han rentav misstänker dem vara ”tillverkade för turistbruk”. Och med
en typisk vändning föreställer han sig i stället hur det är på riktigt.
”På nära håll är det kanske så: en tunnklädd italiensk pojke som pulsar
kring någonstans uppe i snön och mörkret med en påse full av risgryn eller
cigarretter på ryggen.”
Och anblicken
av ett omtalat hus kan vara nog för att författaren med sin inlevelse
genast skapar en text på väg att glida över i ren dikt; som exempel kan
nämnas en annan episod från Schweiz, återgiven i ”Vägar över Metaponto”,
när författaren betraktar ett hus där operakompositören Leoncavallo tidigare
varit bosatt. Eyvind Johnsons beskrivning övergår snabbt i ett tänkt då:
”Maestron hade haft en storartad utsikt över sjön och mot bergen
på andra sidan /…/ Han stod på sina korta ben och stödde sin mäktiga mage
mot loggiaräcket där uppe och lyssnade på klockklangen från Pontekyrkan
alldeles nära. Det sägs att några takter i Pajazzo är inspirerade av den
spröda klockklangen. Man kan föreställa sig en varm kväll, ett stort glas
öl och en flygel: de skickliga fingrarna löper över klaviaturen, klockorna
ringer till kvälls och en bit av Pajazzo kommer till.”
Här
har reseskildringen blivit embryonal skönlitteratur. Just den här glidningen
mellan verklighet och fantasi återkommer, inte minst därför att författaren
så ofta rör sig i gränslandet mellan en synlig och en osynlig verklighet,
mellan nu och då.
Man
kan jämföra med berättaren Klemens, författarens samtida alter ego i romanen
”Molnen över Metapontion”, som medan han går runt bland antika ruiner
uppvisar exakt samma föreställningsförmåga som sin upphovsman: ”Han föreställde
sig hur skeppen kom, gungade in på dyningen, rakt genom bränningen som
kanske fanns då, in i kanalen till vila och handel. Han tänkte sig färgerna,
dräkterna, skepparn-redarns skrik och befallningar, roddarslavarnas knot
och svett och deras glädje och lättnad över att komma i hamn och deras
suckar över att ge sig ut igen.”
Redan vid
utgivningen av ”Stunder, vågor” noterades att bokens kalejdoskopiska
struktur påminner om kompositionsprincipen i flera av författarens romaner.
Tidens kronologiska lopp avbryts ideligen av minnesvandringar i det förflutna
- vilket i sin tur komplicerar tidsbegreppet. Olika tider flyter samman,
flyter i bredd.
Noteras
bör vidare att Artur Lundkvists recension härbärgerar försåtliga invändningar.
Det är frestande att betrakta Lundkvists inlägg som en stormsvala inför
den typ av kritik som senare, framåt 1970-talet, skulle komma att bli
så vanlig när Eyvind Johnson debatterades i media.
Jag
citerar ur Artur Lundkvists recension: ”Han (Eyvind Johnson) har gärna
betraktats som ´den gode europén´, men han låter sig också ses som den
begränsade europén. Hans Europa är strängt taget inte mer än en utvald
del av Europa, det västligt kapitalistiska med Frankrike och Tyskland
i centrum, så småningom med Italien och England i någon mån indragna.
Östeuropa, Sovjet, Balkan, Spanien, tycks han inte känna och aldrig ha
besökt. Det är ett Skygglapps-Europa mer än ett verkligt och i sin helhet
omfattat. Han talar också om ´det europeiska ödet´ som om det vore något
för sig själv fristående, inte en alltmer integrerad del av hela världens
öde. Det är slående, återigen, att han aldrig varit utanför Europa (eller
rättare sin halvdel av Europa). Han tycks inte ha haft något behov, trots
sin reslust, att färdas i andra världsdelar, att personligen lära känna
USA, tillhållet för hans svärmiska frihetsmöjligheter, eller möta konsekvenserna
av sina antirevolutionära ideal i Latinamerika, Afrika, Asien. Kanske
har han insett att det är enda sättet att förbli en ´god´ europé utan
att hamna i förtvivlan eller cynism.”
*
Eyvind
Johnson har gång efter annan jämställt läsupplevelser med reseupplevelser,
och även i skrivandet har han vittnat om att han tyckt sig färdas till
den miljö och tid han där skildrat.
Förflyttningarna
i tid och rum, som präglar så mycket av hans prosa, noterades även i motiveringen
till nobelpriset, 1974, där det bland annat heter: ”för en i länder och
tider vittskådande berättarkonst”…
Så
etableras en intressant växelverkan mellan resande och litteratur. Att
läsa, att skriva och att resa - dessa aktiviteter tycks för Eyvind Johnsons
del ha varit intimt sammanknippade.
Att
läsa är att resa. Tanken dyker ideligen upp hos Eyvind Johnson. När han
besökte en by i England konstaterar han att författaren, Hardy, i sina
böcker beskrivit den så väl ”att man tycker sig ha varit där långt innan
man kommer dit”.
Den
av Eyvind Johnson så högt värderade kännaren av antik kultur, Emil Zilliacus,
hyllas också för sin förmåga att beskriva främmande tider och länder så
att man, bara genom att läsa honom, tycker sig förflyttad. Johnson berömmer
honom i ”Spår förbi Kolonos”: ”I hans verk finns ingivelse och exakthet,
drömbilder och fakta, lärdom och glans, djupsinne och klarhet. Tillsammans
med den vägvisaren besökte jag (som då aldrig hade sett Medelhavet annat
än på avstånd) italienska och grekiska kuster och inland, med honom besåg
jag underliga, verkliga och overkliga öar och i hans sällskap nådde jag
fram till ett mål: Ithaka.”
När
Eyvind Johnson från charterplanets fönsterruta försöker urskilja Odysseus
hemö Ithaka långt där nere kommer det för honom, att han genom sina läsupplevelser
faktiskt redan varit där: ”På Ithaka vistades jag för längesen, och jag
var där i tre år utan att vara där. Så är det med ett av mitt livs reseäventyr.”
Att
läsa innebär att man utan möda får uppleva ett slags resande. I en uppsats
minns Eyvind Johnson sin tidiga läsning av Martin P:son Nilssons ”Olympen”:
”Vad den betydde då kan jag inte riktigt förklara nu. Men dörrar öppnades,
världen blev åter större, och man tyckte sig kunna sträcka ner handen
i det förflutna och röra vid alldeles levande människor /…/ och genom
årtusendena förnimma deras röster, ana deras främmande språk.” Och vidare:
”Litteraturläsningen - författarens litteraturläsning, alltså uttrycken
för hans lust att förflytta sig på något sätt, från Stockholmstrakten
till medelhavsländerna, blev i och för sig en långvarig nöjesresa - ja,
man kunde kanske något djärvt eller överdrivet kalla den för en bildningsresa.”
Från
1950-talet tycks ett omfattande resande ha blivit en nödvändig del av
förberedelsearbetet inför nya romanprojekt. Inför ”Drömmar om rosor och
eld” läste författaren resehandböcker om platsen där händelserna skulle
utspelas, och han for även iväg till Loudon och tittade närmre på den
uråldriga staden - varpå han fortsatte till Paris för att leta ytterligare
litteratur i ämnet.
Inför
arbetet med ”Molnen över Metapontion” gjorde han omfattande resor i Syditalien
- och när han väl samlat material, vilket även inbegrep föremål och foton,
noterade han, att nu kunde själva ”bokresan” börja: författandet av romanen…
”Hans
nådes tid”, en av Johnsons starkaste romaner, har en lång tillblivelsetid.
23 år gammal köpte han Paulus Diaconus historia om langobarderna (en bok
som för övrigt kraftigt skulle påverka Eyvind Johnsons historiesyn). Hans
intresse för langobardernas öden fick ny näring under tiden i Schweiz.
När Eyvind Johnson orienterade sig i områdets äldre historia fann han
att detta område under en period tillhört just langobarderna. Under slutet
av 1950-talet företog han flera rekognosceringsresor för att på plats
ytterligare lära känna detta folk.
En
utomordentligt intressant och belysande passus om bokens återfinns i Thomas
von Vegesacks samtal med författaren, publicerat i Stockholms-Tidningen
den 6 november 1960: ”Historien om romanen Hans nådes tid börjar i Berlin
1923, berättar Eyvind Johnson. En dag köpte jag i ett bokstånd utanför
Café Victoria en gammal inbunden bok. Det var Paulus Diaconus Langobardernas
historia i tysk översättning från 1888. Att jag valde just den boken berodde
nog på att det var en av de billigaste. Den kostade 2000 mark, en liten
summa i inflationstidens Berlin. Att den var inbunden lockade nog också.
Boken följde mig på mina resor. Jag hade den med mig i Frankrike och beslöt,
sedan jag läst den några gånger, att den skulle jag så småningom göra
något av. Sedan for jag hem till Sverige och skrev en bok, men det var
inte den boken. Under 30-talet tänkte jag skriva boken vartannat
år. Det blev många böcker under årens lopp men boken om langobarderna
fick vänta. Fast för tre år sedan började arbetet på allvar och i maj
i år var arbetet färdigt. - Eyvind Johnson vill inte påstå att romanen
om Karl den store hela tiden känts som den angelägnaste uppgiften. Motivet
till Strändernas svall har varit en lika långvarig följeslagare."
Senare
i samtalet beskrivs mera ingående historiken kring ”Hans nådes tid”: "Det
har tagit Eyvind Johnson drygt tre år att skriva boken. /…/ En stor del
av den tiden har gått åt till forskning och resor. Författaren plockar
fram några stora svarta lådor där allt materialet under årens lopp samlats.
Där finns mängder av fotografier från platser där romanen utspelas. Jag
måste veta hur det ser ut, det jag skriver om, berättar han. Jag måste
känna väderstrecken och platsernas läge i rummet. Johnson plockar fram
en bild av ett landskap i nordöstra Italien. Här låg Forojuli, den plats
där familjen Lupigis bodde. Jag har också valt ut platsen för deras hem,
säger han. Det låg nära ett barnhem och man kunde vara ganska säker på
att det legat en gård på just den platsen. Eyvind Johnson bläddrar i sina
papper. Han får fram en bild av ett gammalt kors från 700-talet. Här är
silverkorset som Angila kastade i vallgraven när hon fick reda på att
Radbertus omkommit. Det finns också anteckningar i lådan. Dagboksanteckningar
nedkastade under resan som berättar om olika faser under arbetets gång.
/…/ Men mest finns det kartor. Eyvind Johnson pekar ut för mig på kartan
vilken väg diakonen Anselmus reste den stormiga påsken 775.”
I
romanen ”Livsdagen lång” reser bokens berättare omkring i Toscana och
söker ansikten; de följer samma resrutt och reser exakt samma datum som
Eyvind Johnson och hans fru själv tidigare hade gjort.
Med
årens gång blev de självbiografiska inslagen i romanerna uppenbara. Författaren
kommenterade själv, gång på gång, detta faktum och förklarade bland annat,
att man hela tiden måste tala om sig själv; ”då får man fram sanningen”.
”Det
är i själva verket författaren som är den ständiga huvudpersonen” heter
det i uppsatsen ”Något om material och symboler”. Och i ”Anteckningar
om romanförfatteri” skriver Eyvind Johnson: ”Det som är närvarande i böckerna
är mitt eget liv, oklätt, omtolkat, eftervärderat och - upptäcker man
sedan - omedvetet." Eyvind Johnson uttryckte sig senare mera kategoriskt:
”Nästan all dikt, ja, all dikt är på ett eller annat sätt självbiografisk.
Den berättar i rytmer, i bilder, i repliker, genom förklädda gestalter
om diktaren och hans egna upplevelser av sin samtid.”
I
det första fallet talar Eyvind Johnson om oklätt liv; i det andra om förklädnad.
Det kan verka motsägelsefullt, men jag tror att man bör se författarens
litteratursyn så, att romangestalterna förkläder den egna nakenheten.
Möjligheten att i litteraturen vrida verkligheten ett snäpp, göra den
tydligare genom att dikta den, blir så den osynlighetsmantel som
lockar fram modet att tala ur djupet av sig själv, att gestalta ”oklätt
liv”.
Resorna
innebär också att läsminnen aktiveras. När Eyvind Johnson exempelvis gör
en rundresa på Island tycker han, inför det väldiga landskapet, att exempelvis
Egil Skallgrimsson (”en sagogestalt på gränsen till historia”) plötsligt
framstår mycket tydligt. Och… kort därpå förvandlas landskapet inför hans
ögon: ”Man tror på möjligheten att möta Egil här på vägen mot nordväst
längs havsviken norr om Reykjavik /…/ Sagornas namn på gårdarna i strandbygden,
inåt land, på holmarna och skären finns kvar; man kan tala om namnmagi.
Man inbillar sig en kort stund, med stöd av den magin, att intet har förändrats
sedan 900-talet. Telefontrådar, moderna silos och bilspåren i den lösa
vägen spelar under några minuter ingen roll. Nuet föses undan.”
Under
sitt första besök i Grekland återkommer Eyvind Johnson till det faktum
att det han ser omkring sig, ser han till stor del genom sådant som han
erfarit genom all läsning om landet, och om den antika kulturen. I ”Spår
förbi Kolonos” skriver han, efter ankomsten till Akropolis: ”Hela mitt
/…/ Akropolis vilar på en klippa eller ett gungfly av läsning. /…/ Jag
känner lycka inför vad jag ser av Akropolis genom minnen av böcker. Läsningen
är den ena möjliga vägen hit. /- - -/ Förakta inte böckerna om Akropolis,
de många tusen. De är vår väg till Parthenon.”
*
Att
gjuta liv i det förflutna, att mana fram gångna tiders verklighet - se
där en hjärtepunkt i Eyvind Johnsons estetik.
Kan
denna drift att mana fram det förflutna möjligen ha att göra med det tvära
uppbrottet från hemtrakten? Ett samband kan inte uteslutas. Genom att
han som ung närmast flydde från tidiga erfarenheter, ursprunget som präglat
honom, är det inte osannolikt att han med tiden kände ett allt starkare
behov av att återvända till det han lämnade.
Det
förflutna blev - allt mer - det närvarande.
Kan
alltså romanskrivandet i någon mån betraktas som ett slags avbetalning
på en känsla av skuld, en känsla av att ha svikit?
Författarskapet
kan i stor utsträckning betraktas som en berättelse om Eyvind Johnson
själv, som hans försök att förstå världen och människorna via ett rannsakande
av sig själv.
Vad
blev det av de tidiga drömmarna om vidlyftiga resor, om ett liv i exotiska
länder? Till det yttre förbleknade drömmarna, beroende på ekonomiska realiteter,
och, med tiden, insikten om att författandet krävde sin tribut: fasta
rutiner, disciplinerat arbete vid skrivbordet. Örjan Lindberger slår i
sin biografi fast: ”Det huvudsakliga i hans liv, det som engagerade honom
mest, blev med åren hans författarskap. Hans liv blev i övervägande grad
just detta: att författa. I enlighet med hans övertygelse om att dikten
måste hämtas ur det egna livet blev därmed hans verksamhet som författare
ett av de väsentligaste ämnena för hans diktning. /---/ Genom att han
allt oftare valde ett stoff ur historien, kunde även fördjupning i det
historiska, skrivandet om det historiska, bli ett självbiografiskt material
att bearbeta.”
I
likhet med sitt alter ego, den unge Olof, tycks Eyvind Johnson haft en
återkommande förnimmelse av att ”här var det inte”. Rastlösheten blev
på sätt och vis livslång. Samtidigt mognade en insikt om att han på sätt
och vis var hemmahörande överallt, och i alla tider. ”Man bär alltid en
världens medelpunkt med sig i hjärtat”, skriver han under Greklandsresan
på 1960-talet.
Themistogenes
i ”Molnen över Metapontion” förklarar: ”Vår värld är så väldig. Jordflatan
under himlavalvet /…/ kan inte överblickas. Vi reder oss ett bo i tiden,
fåglar på långsam färd och flyttning är vi. - Vi bestämmer att där vi
finns, där är Naveln, alltets centrum.”
Eyvind
Johnson lämnade sin nordliga provins och blev en samtidsengagerad europé,
en vaken iakttagare av samtidens politiska händelseförlopp, men därtill
en diktare med förmåga till inlevelsefulla djupdykningar i gångna tider.
Dag
Hammarskjöld var inne på detta i sitt tal till den nyinvalde ledamoten
i Svenska akademien. Hammarskjöld karakteriserade då Johnson bl.a. så
här: ”Diktaren som närmar sig det förflutna - sitt eget eller mänsklighetens
- vänder icke tillbaka till en död värld, som aldrig kan återväckas. Han
söker och återger det ständigt levande, ständigt på nytt upplevda.”
Den
unge Eyvind Johnson reste bort, längre och längre, i avsikt att fjärma
sig från ursprunget - men mer och mer blev han medveten om, att allt det
han hade lämnat, bar han med sig. ”Man far ut i världen med sin egen värld
inom sig”, konstaterar han i en självbiografisk artikel skriven 1942.
Trots
att de sena romanerna till stor del utspelas i Medelhavsområdet, för hundratals
eller tusentals år sedan, var det samtidigt sina egna, tidigaste minnen
han framkallade. Strövtågen bland antika ruiner blev samtidigt strövtåg
i personliga minnen. I ”Spår förbi Kolonos” återkommer gång på gång barndomsepisoder
från Norrbotten. Nu och då knyts samman, och den antika kulturen med minnen
från norrländska bondkök.
De
sista åren av sitt liv tycks Eyvind Johnson ha skissat på två skilda romaner
om Norrbotten. Den ena skulle handla hans föräldrar och hade arbetsnamnet
”Romanen om Cevia”.
Cevia
- det var namnet på hans mor. Hon var född i Blekinge - ett landskap som
för Eyvind Johnson var förknippat med ett mytiskt ”Södern”, där det fanns
lövskogar och fruktträd… När Eyvind Johnson 1952 reste till Karlskrona,
för att närvara vid sin brors begravning, antecknar han under färden att
han är på väg ”hem till Blekinge”: ”Här är man mycket hemma fast man aldrig
har varit här förr: en bit hemland är det.”
I
reseboken ”Vinterresa i Norrbotten” ställer sig författaren aningen frågande
till ungdomens flyktartade resa söderut. ”Vad ville man? Befria sig från
Norrbotten /…/ för att kunna skriva om Norrbotten?” Och han svarar själv:
”men jag har haft en bra bit av Norrbotten med mig, under den långa flykten
bort, under de mer än tre decennier som jag har levt utanför landskapets
gränser”.
När
han i trettioårsåldern mindes uppbrottet från hemorten skrev han att det
var ”som att passera en gräns över vilken man aldrig går tillbaka”. Han
bekräftar samtidigt: ”I själva verket blev det ju så”.
Men
den äldre, mer insiktsfulle Eyvind Johnson inser, att så blev det inte
alls. Han tog i stället med sig Norrbotten, ut i världen. Han bar det
inom sig, var han än reste. Det bleknade aldrig utan tvärtom stod fram
allt tydligare. Även människorna från barn- och ungdomsåren, alla original
och säregna individer, stod tydligt fram för hans minne, livet igenom.
År
1942, tio år efter ”Personligt dokument”, återkommer Johnson i en artikel
till de där åren i början av 1920-talet, då han mer eller mindre var på
ständigt resande fot. Han minns utresan med lastbåten till Tyskland, och
skriver: ”Jag trodde mig ta farväl av Sverige, och Sverige var i den stunden
Norrbotten, som först då blev riktigt levande för mig. Långt efteråt gick
det upp för mig, att det jag tagit ett så filosofiskt melankolisk farväl
av egentligen var det som följde med mig, som var mitt väsentligaste bagage.”
Den
avslutande passagen markerar vilken stor vikt den medelålders författaren
tillmäter den landsända han så definitivt trodde sig ha lämnat.
I senare
skrifter förekommer det författaren, att ungdomsårens oroliga vagabonderande
trots allt kanske inte var så planlöst. ”Man gick emot ett mål, fördolt”,
konstaterar Eyvind Johnson i författardagboken i ”Spår förbi Kolonos”:
”Man gick mot en bok man skulle skriva.”
Under
slutet av sitt liv tycks Eyvind Johnson själv allt mer ha upplevt den
tidsuppluckring som förekommer i romanerna. Frågan vad som var verkligt
och vad som var fantasi blev allt svårare att besvara. Kanske hela livet
var en dröm, en fantasi. Upplevelsen av tidens relativitet återkommer
allt tydligare i de senare romanerna. Eyvind Johnson har själv återkommit
till upplevelser av ett slags kronologiska kollapser. Under Greklandsresan
i början av 1960-talet upplever han sig ömsom vara barn, ömsom yngling,
ömsom ung man, ömsom medelålders. Följdfrågan blir: ”Hur gammal är man
egentligen, ifall man blundar bort almanackan?”
Känslan
av samtidighet tycks ha kunnat vara överväldigande.
När
Eyvind Johnson går omkring bland Mykenes ruiner och försöker föreställa
sig den mytiske Nestor, dyker bilden av en granne i hembygden upp, ”gubben
Lundvall” i Moråsen.
I
”Spår förbi Kolonos”, där Eyvind Johnson likt en kulturhistorisk pilgrim
söker den europeiska civilisationens rötter, skriver författaren om sina
förväntningar på Mykene. Och han frågar sig, vilka hans förväntningar
är. Kanske, svarar han själv, ”att nå sina innersta minnen”.
När
han i slutet av boken beskriver hur han ligger vaken i den båt som nu
om natten kryssar mellan de grekiska öarna reflekterar han över sin ständigt
pågående, som han kallar det, ”livsresa”, och finner att den förmodligen
till stor del präglas av, som han skriver, ”något som jag har flytt från
eller sökt mig fram emot”: barndomens och ungdomens dagar.
Så
blir resan bort en resa hem.
|