På resa genom tiderna
Om författaren Eyvind Johnsons yttre och inre resor
Av Björn Gustavsson

Sedan Eyvind Johnson 19 år gammal lämnat sin norrbottniska hembygd och flyttat till Stockholm fann han snart att han ville resa än längre; än vidare ut i världen.

Uppbrottet från hemtrakten beskriver författaren själv, i uppsatsen ”Personligt dokument”, skriven 1932: ”Och så reste jag på hösten ner till Stockholm. Det liknade flykt och var det kanske. Jag bestämde mig på några dagar, lånade pengar och for. Det låg något definitivt över denna resa - det var som att passera en gräns över vilken man aldrig går tillbaka. I själva verket blev det ju så.”

”Jag har en djävulsk reslust”, skriver han i ett brev till författarvännen Rudolf Värnlund. Våren 1921 tar sig Johnson till Tyskland med ett godsfartyg, fortsätter så till Berlin, där han de närmsta åren försörjer sig genom att författa noveller och resebrev för svenska dagstidningar. Det av inflation drabbade Tyskland är vid denna tid ett lågprisland; trots små och oregelbundna inkomster klarar han sig drägligt.

Uppbrottet från även Stockholm erinrar sig Eyvind Johnson så här drygt tio år senare (i ”Personligt dokument”): ”plötsligt gick det upp för mig att jag stod inför ett val: antingen sjunka ner i en lusig bohemtillvaro eller också att på något sätt - snabbt, på en gång - göra mig fri. Jag sökte möjligheten och fann den: en lastbåt, Sundsvall, som gick till Tyskland. Jag lånade samman några kronor och följde med som fripassagerare.”

Och i en minnesartikel ytterligare ett decennium senare: ”Livet kom att från och med nu bli mycket annorlunda. Det var in i Annorlunda jag reste. Jag var fylld av samma något behärskade ängslan som en trapetskonstnär nog känner ibland, när han nyss har släppt den ena trapetsen och nu av farten svävar mot den andra men inte kan vara alldeles bergsäker på att han kommer att kunna hugga tag i den.”

Men knappt hade den unge Johnson installerat sig i den brusande världsstaden, förrän han ville vidare. Under senhösten skriver han till Värnlund: ”Kom ut - du har min hand - jag din, och så erövra vi världen med hungriga ögon. Vi blåser igenom Europa, luffar eller åker dit där världen tar slut och friheten begynner.”

Eyvind Johnson rekapitulerar i ”Personligt dokument”: ”Vi planerade en resa till Konstantinopel, varför just dit minns jag inte. /…/ Vi skulle resa till Konstantinopel och därför var allt annat oväsentligt.”

Framåt våren 1922 är planerna fortfarande diffusa, låt vara aningen mer konkretiserade. Johnson ber Värnlund att snarast möjligt komma ned till Berlin. ”Ja Rulle - vi skola arbeta ihop pengar till Parisresan - till Marseille - till Rom - Neapel - Verona - till Orienten - Indien - Egypten - Afrika”. Våren 1922 skriver han - i märkligt profetiskt ordalag - till Värnlund: ”Först leva intensivt, sen skriva om det, faller det mig in!”

När hans nära vän äntligen dök upp i Berlin fullföljdes dock inte planerna. Eyvind Johnson minns senare, i ”Personligt dokument”, hur upptäckten av skönlitteraturen allt mer tog över intresset och allt mer styrde deras drömmar: ”Vi talade inte om Konstantinopel, men vi upptäckte en ny värld eller rättare: vi anade den. /…/ Värnlund skrev dramer och jag två romaner.”

När den tyska inflationsperioden upphörde, hösten 1923, återvände Eyvind Johnson till Sverige och skrev sin första roman, "Timans och rättfärdigheten". För honoraret köpte han en ny biljett till Berlin, och en skrivmaskin. Tack vare ytterligare ett förskott kunde han strax senare fortsätta till Paris, där han stannade tjugotalet ut.

Drömmarna om långresor till fjärran länder sattes på framtiden. Den skraltiga ekonomin var möjligen en avgörande orsak. I en världsstad som denna kunde han åtminstone - som korrespondent för bland annat Norrländska Socialdemokraten - räkna med någorlunda hyfsade inkomster.

Lusten att lära känna avlägsna kulturer skulle emellertid komma att följa Eyvind Johnson livet igenom. Även hos den åldrade författaren framkommer en stark nyfikenhet på avlägsna kulturer - i första hand på europeiska, i tiden avlägsna kulturer. Och många av de resor han aldrig fick tillfälle att själv uppleva lät han sina romanpersoner göra. Hovall i Krilontrilogin, till exempel, var som ung forskningsresenär i Afrika.

Tankar på att mer eller mindre lämna Europa fortsatte att ansätta den unge Eyvind Johnson. Refuserar förlaget min nya roman, Stad i mörker, emigrerar jag till Afrika eller Australien, skriver han till Värnlund. Några gemensamma resplaner hade de emellertid inte längre. Däremot frestades Eyvind Johnsons reslust av en gammal Norrbottensvän, Carl Jansson, som ville emigrera till Sydamerika eller någon annan avlägsen plats. I september 1926 skriver Johnson till Värnlund: ”Jag har haft och har ännu allvarliga planer på afrikanska och liknande resor. /- - -/ För övrigt har jag börjat lägga mig till med kartor och nödig litteratur. Från Marseille eller någon spansk hamn kan man resa tämligen kostnadslöst.” Någon månad senare avslöjar Eyvind Johnson att han, ”om inget annat kommer emellan”, de närmsta åren ämnar förbereda sig för en flyttning till Sumatra.

Nå, saker kom emellan. Han träffade en kvinna, blev förälskad och bildade familj. Samtidigt införskaffades en mera permanent bostad: en lägenhet i den lilla förstaden Saint-Leu-la-Forêt). Bosättningen där blev en vändpunkt. Eyvind Johnson skriver själv i en tillbakablick: ”Lusten att skriva kom tillbaka på ett friare, mindre pressat sätt. /…/ Jag skrev lugnare (tror jag nu), liksom jag läste lugnare, och det blev åtminstone periodvis en mer regelbunden andhämtning i vad jag författade.”

De två följande decennierna reste Eyvind Johnson inte särskilt mycket. Från Paris skriver han 1928 i ett brev om hemlängtan tillbaka till Sverige: ”jag känner mig som jag balanserade i rymden utan fast punkt att sätta fötterna på”. Han återvände till Stockholm, levde familjeliv och umgicks med vänkretsen. De resor han företog skedde fortsättningsvis till stor del, för att travestera Artur Lundkvist, ”i drömmen och föreställningen”.

*

I det stora hela var nog Eyvind Johnson en typisk resenär. Han var hela tiden på väg. Man kan jämföra med alter egot Olof i ”Nu var det 1914”, som - jag citerar - ”rest bort från ett ställe där han inte kunde vara och att han ville till ett ställe där han inte kunde stanna”. Eller för att låna Ulf Örnkloos ord om författaren: ”Ständiga uppbrott, ständigt nya positioner: intellektuellt, politiskt, berättartekniskt. En resenär också i den meningen”.

En betydelsefull resa för Eyvind Johnson var färden till sydvästra Frankrike, till Atlantkusten, där han för första gången mötte det riktiga havet. Miljön fick honom att associera till Homeros och när han betraktade en av fiskarna tyckte han sig se Odysseus. Kanske kände han sig själv, här vid havet, litet som den mångförslagne äventyraren. Ett av breven hem till Sverige signerade han faktiskt ”Odysseus”.

Under 1930-talet bestod författarens resor till stor del av sommarresorna till fjordlandskapet utanför Trondheim - hans norskfödda hustrus hembygd. Eyvind Johnson var lyrisk - ”aldrig någonsin förr har ett landskap så betagit mig som detta”, skriver han i juni 1930 till författarvännen Gustav Hedenvind-Eriksson.

Inför arbetet med sin självbiografiska roman om Olof gjorde Eyvind Johnson en omfattande resa i barndomslandskapet. Det var ett slags rekognosceringsfärd, och denna metod, att resa i trakter som han ämnade beskriva skönlitterärt, kom han sedan att regelmässigt upprepa.

Sommaren 1944, kort efter att Krilontrilogin var färdig, tillbringade Johnson några semesterveckor på ett pensionat i Göteborgs skärgård. Återseendet väckte minnen av Atlantkusten. Återigen tyckte han sig uppleva Odysseus värld. Mycket talar för att det var här på Donsö som planeringen av ”Strändernas svall” tog mera fast form. (Att resa till Medelhavet var omöjligt, eftersom kriget ännu pågick. Eyvind Johnson fick nöja sig med att bilda sig en uppfattning om landskapet där via historieböcker och resehandböcker.)

Våren 1947 reste familjen till Schweiz, där de skulle komma att bo de närmsta åren. En stor del av tiden hyrde de en f.d. tullbevakningsstation, några hundra meter från den italienska gränsen, och som arbetsrum använde författaren, passande nog, det gamla utkikstornet. Eyvind Johnson fann sig väl tillrätta i Schweiz. Han tilltalades av landets demokratiska och frihetliga traditioner. Från sitt högt belägna rum såg han ut över ett område där historien tycktes närvarande på ett helt annat sätt än i exempelvis Sverige. Spåren av gångna tider var överallt tydliga. Örjan Lindberger skriver i sin Johnson-biografi: ”Denna förnimmelse av att leva i ett område mitt i Europa, som genomkorsades av forna tiders härvägar, blev efter hand allt starkare; den innebar en upplevelse som - öppet eller antytt - skulle komma att sätta sin prägel på de flesta av hans följande verk.”

Några år senare flyttade familjen till England, en Londonförort, eftersom Eyvind Johnson fått en förfrågan från BBC om att göra radioföredrag, avsedda för svenska lyssnare. Eyvind Johnsons sympatier för England hade vuxit sig starka inte minst på grund av krigsutvecklingen, men likväl kom han inte att trivas särskilt bra i det nya landet. Följande år återvände han på nytt till Sverige, sedan hans Kaj Bonnier funnit en passande villa i Saltsjöbaden.

Från och med bosättningen i Saltsjöbaden inträder en ny fas i författarskapet. Här skulle han komma att bo ett kvartssekel: mellan 1950 och 1975. Under denna tid ger sig författaren ut på relativt tidsbegränsade resor - låt vara att de med tiden blir ganska många.

Det centrala blir nu romanskrivandet - samtidigt som resornas betydelse för tillkomsten av just romanerna framstår som ytterst betydelsefulla, i vissa fall avgörande. Från och med 50 års ålder inleder den blivande nobelpristagaren ett växelbruk mellan skrivande, läsande och resande. Det blir ungefär som han förutspår i ett brev till författarkollegan Vilhelm Moberg i mitten av 1950-talet: ”Ägna sina återstående dagar åt att skriva det man möjligen har att skriva - och att resa utomlands när man kan.”

Eyvind Johnsons drömmar om upptäcktsfärder i främmande länder bleknade: han blev i stället, mer och mer, en upptäcktsresande i historien, i människans gemensamma förflutna.

*

Förvånansvärt nog är Eyvind Johnson knappast känd som reseskildrare, trots att flera volymer i den omfattande verkförteckningen utgörs av mer eller mindre renodlade reseberättelser.

Till att börja med kan konstateras att den unge Eyvind Johnson skrev mängder av resebrev från sina färder i tjugotalets Europa. De publicerades i allehanda svenska tidningar och tidskrifter, och en stor del av dessa texter, framför allt de från 1920-talet, har aldrig vare sig blivit omtryckta eller utkommit i bokform. Det är knappast någon överdrift att påstå, att man här står inför en ganska outforskad kontinent i författarskapet.

En stor del av Johnsons produktion under denna tid utgörs faktiskt av allehanda reseberättelser.  Här ett axplock från rubrikerna till några av alla artiklar han publicerade: ”Dagboksblad från en resa. Brev från Oberhausen, Mülheim an der Ruhr och Essen” (1922); ”Parisiska bilder. Folklivet på Belleville-boulevarden en högsommardag. Hur världsstaden ter sig från den infödde norrbottningens synvinkel.” (1922); ”En resa genom det av kriget härjade Belgien och Nordfrankrike” (1922); ”En resa Paris-Berlin. Vad som rör sig bland folket i gränstrakterna” (1923); ”Små anteckningar ur en främlings dagbok. Sorgliga bilder från världsstaden. Ryssarna översvämma Berlin med pengar och restauranter” (1923); ”Brev från Berlin. Tyskarne lida stor nöd. Världen måste få veta hur Tyskland har det. Varje ny födelse är en tragedi. - Det finns mödrar som linda in sina barn i tidningspapper. - Skolbarnen få både hungra och frysa.” (1923); ”Tyskdagen i Nürnberg: en döende i stor parad. - Ludendorf uppsamlar invaliderna med träben och järnkors; de förevisas som hjältar, vilka böra hämnas. - Nationalisterna ropa på hämnd.” (1923); ”Dagar i gamla sydfranska städer” (1926); ”Vårdagar vid silverkusten. Resebrev från Bretagne.” (1926); ”Det nya Sverige. Hur den moderna svenska landsbygden verkar på en som varit borta från Sverige i fem år: bönder som bara tala radio och motorsport - ”räfs-girls” i blåa och ljusgröna overaller” (1929); ”Kring fjorden. Resebrev från Norge.” (1931); En flik av landsorten. Ur ett dagboksblad från Storbritannien.” (1950); ”På Anglesey. Ur en dagbok från Wales.” (1950); ”I stad med minnen. Några dagboksblad från Venedig” (1952).

Flera av resorna och utlandsvistelserna gav upphov till en mängd resebrev; åtskilliga av dessa sedan kom att utges separat. I flera fall skedde detta på förlagets uppmaning. Den första av dessa volymer är ”Dagbok från Schweiz”, som 1949 utkom på Bonniers. Huvuddelen av innehållet hade dessförinnan (1947-1949) tryckts i Vi och Folket i Bild.

År 1955 utgavs sedan ”Vinterresa i Norrbotten”, en reseskildring efter ett besök i hemtrakterna som först hade publicerats i DN. Den genast mycket uppskattade volymen återtrycktes sedan i ”Stunder, vågor”. Medan tåget här snabbt rusar fram genom ett snöfruset Norrbotten färdas författaren samtidigt tillbaka, till barndomen och somrarna här.

Att resa är samtidigt också att resa i tiden: se där ett underliggande tema som återkommer. Motsatsparen här-där, då-nu, mer eller mindre suddas ut.

(Johnson planerade för övrigt att skriva en fortsättning om Krilon, en roman där denne fritt skulle färdas mellan tider och länder. ”Krilon på resa genom tiderna” står att läsa på en efterlämnad arbetsanteckning. Och några år före sin död hade han planer på en roman som skulle handla om filosofen Montaignes resa till Italien; och att döma av bevarade utkast skulle intrigen tvinnas samman med inslag som skulle beskriva romarrikets långsamma undergång.)

I ”Vinterresa i Norrbotten” framkallas bild efter bild ur det förflutna, så närgånget att de blir filmiskt levande. Författaren ser knappt snölandskapet utanför tågfönstret utan minns i stället soliga bärplockningsdagar i just det skogsbrynet.

Minnesbilderna växer fram, kraftfulla, tydliga. Strax innan stationen i Murjek noterar författaren: ”Här brister än en gång vinterhöljet för mig, och sommarn, den sommarn spricker fram ur snön, föds på nytt så tydligt att jag ser den.”

Den medelålders resenären-författaren försöker på en gång hinna vara både i nuet och det förgångna. Men intrycken är starka, tåget rusar på snabbt - och resan genom detta vintriga Norrbotten blir sist och slutligen till en bild av livet självt: ”Jag försöker se åt båda sidorna på en gång, tiden är knapp, tåget går så fort.” Och några sidor längre fram: ”Jag far förbi med ett tåg som går allt för fort.”

Två år efter utgivandet av romanen ”Molnen över Metapontion” kom så, i bokform, en resedagbok, tillkommen i anslutning till romanskrivandet: ”Vägar över Metaponto”. En stor del av reseskildringarna hade tidigare tryckts i DN och Vi. Även ”Vägar över Metaponto” kom senare att inrangeras i ”Stunder, vågor”.

”Spår förbi Kolonos”, utkommen 1961, innehåller både resedagbok (från en rundresa i Grekland) och skönlitterär text.

Grekland var ett efterlängtat resmål för denne författare, som alltsedan ungdomsåren fascinerats av författare som Xenofon och Homeros. När han nu kommer till detta land tycker han sig - genom all läsning - redan ha varit där. Genom sin starka inlevelse minns har han redan besökt Aten - innan han var där…

”En djupdykning i tid och rum som är något av det styvaste i modern svensk litteratur /…/ han sveper med otrolig säkerhet fram genom årtusenden och sekler och ut över Europa”, skrev en av recensenterna - och en annan noterade: ”Det är svårt att tänka sig en bättre introduktion till eller repetition till Eyvind Johnsons författarskap än den resebok han ger ut i dag /…/ Den låter vindar från Odysseus Medelhav spola över en mosaik av minnen, egna och andras, från Norrbotten, Europa och Hellas. Den speglar en Greklandsresas sol i dessa skärvor och spänner därmed alldeles naturligt över de många tidsplan som Eyvind Johnson alltid arbetar med. När läsaren som här får följa författaren i arbete på nära håll framträder spelet med identiteter och samtidigheter inte som berättelsens utsmyckning, men som dess kärna. Och sällan har Eyvind Johnson så självfallet kunnat berätta om en bok inne i en bok, en resa inne i en resa och minnen inuti minnen som i dessa anteckningar från Greklands jord”.

Eyvind Johnsons strävan efter klarhet och balans brottades med en rastlöshet - en rastlöshet som, för att citera den aktuella boken, ”inte kan stå ut med att inte förstå”. Hela tiden finner han spår som leder vidare - även förbi Kolonos.

1965, när Eyvind Johnson alltså fyllt 65, utkom den omfattande volymen ”Stunder, vågor”, med underrubriken ”Berättelser från resor”. Här ingår en mängd längre och kortare texter tillkomna i anslutning till färder inom och utom Sverige, alltifrån 1946.

Eyvind Johnsons reseskildringar kränger här mellan yttre intryck och minnesbilder, mellan faktiska förlopp och läsintryck. Allt sker mot en klangbotten av historia - den egna likaväl som vår gemensamma.

Gång på gång märks hur författarrollen ”kopplas på”. Knappt hinner han börja tala om smugglingen mellan Italien och Schweiz förrän han inlevelsefullt reviderar berättelser som florerar i trakten - berättelser så romantiserade att han rentav misstänker dem vara ”tillverkade för turistbruk”. Och med en typisk vändning föreställer han sig i stället hur det är på riktigt. ”På nära håll är det kanske så: en tunnklädd italiensk pojke som pulsar kring någonstans uppe i snön och mörkret med en påse full av risgryn eller cigarretter på ryggen.”

Och anblicken av ett omtalat hus kan vara nog för att författaren med sin inlevelse genast skapar en text på väg att glida över i ren dikt; som exempel kan nämnas en annan episod från Schweiz, återgiven i ”Vägar över Metaponto”, när författaren betraktar ett hus där operakompositören Leoncavallo tidigare varit bosatt. Eyvind Johnsons beskrivning övergår snabbt i ett tänkt då:  ”Maestron hade haft en storartad utsikt över sjön och mot bergen på andra sidan /…/ Han stod på sina korta ben och stödde sin mäktiga mage mot loggiaräcket där uppe och lyssnade på klockklangen från Pontekyrkan alldeles nära. Det sägs att några takter i Pajazzo är inspirerade av den spröda klockklangen. Man kan föreställa sig en varm kväll, ett stort glas öl och en flygel: de skickliga fingrarna löper över klaviaturen, klockorna ringer till kvälls och en bit av Pajazzo kommer till.”

Här har reseskildringen blivit embryonal skönlitteratur. Just den här glidningen mellan verklighet och fantasi återkommer, inte minst därför att författaren så ofta rör sig i gränslandet mellan en synlig och en osynlig verklighet, mellan nu och då.

Man kan jämföra med berättaren Klemens, författarens samtida alter ego i romanen ”Molnen över Metapontion”, som medan han går runt bland antika ruiner uppvisar exakt samma föreställningsförmåga som sin upphovsman: ”Han föreställde sig hur skeppen kom, gungade in på dyningen, rakt genom bränningen som kanske fanns då, in i kanalen till vila och handel. Han tänkte sig färgerna, dräkterna, skepparn-redarns skrik och befallningar, roddarslavarnas knot och svett och deras glädje och lättnad över att komma i hamn och deras suckar över att ge sig ut igen.”

Redan vid utgivningen av ”Stunder, vågor”  noterades att bokens kalejdoskopiska struktur påminner om kompositionsprincipen i flera av författarens romaner. Tidens kronologiska lopp avbryts ideligen av minnesvandringar i det förflutna - vilket i sin tur komplicerar tidsbegreppet. Olika tider flyter samman, flyter i bredd.

Noteras bör vidare att Artur Lundkvists recension härbärgerar försåtliga invändningar. Det är frestande att betrakta Lundkvists inlägg som en stormsvala inför den typ av kritik som senare, framåt 1970-talet, skulle komma att bli så vanlig när Eyvind Johnson debatterades i media.

Jag citerar ur Artur Lundkvists recension: ”Han (Eyvind Johnson) har gärna betraktats som ´den gode europén´, men han låter sig också ses som den begränsade europén. Hans Europa är strängt taget inte mer än en utvald del av Europa, det västligt kapitalistiska med Frankrike och Tyskland i centrum, så småningom med Italien och England i någon mån indragna. Östeuropa, Sovjet, Balkan, Spanien, tycks han inte känna och aldrig ha besökt. Det är ett Skygglapps-Europa mer än ett verkligt och i sin helhet omfattat. Han talar också om ´det europeiska ödet´ som om det vore något för sig själv fristående, inte en alltmer integrerad del av hela världens öde. Det är slående, återigen, att han aldrig varit utanför Europa (eller rättare sin halvdel av Europa). Han tycks inte ha haft något behov, trots sin reslust, att färdas i andra världsdelar, att personligen lära känna USA, tillhållet för hans svärmiska frihetsmöjligheter, eller möta konsekvenserna av sina antirevolutionära ideal i Latinamerika, Afrika, Asien. Kanske har han insett att det är enda sättet att förbli en ´god´ europé utan att hamna i förtvivlan eller cynism.”

*

Eyvind Johnson har gång efter annan jämställt läsupplevelser med reseupplevelser, och även i skrivandet har han vittnat om att han tyckt sig färdas till den miljö och tid han där skildrat.

Förflyttningarna i tid och rum, som präglar så mycket av hans prosa, noterades även i motiveringen till nobelpriset, 1974, där det bland annat heter: ”för en i länder och tider vittskådande berättarkonst”…

Så etableras en intressant växelverkan mellan resande och litteratur. Att läsa, att skriva och att resa - dessa aktiviteter tycks för Eyvind Johnsons del ha varit intimt sammanknippade.

Att läsa är att resa. Tanken dyker ideligen upp hos Eyvind Johnson. När han besökte en by i England konstaterar han att författaren, Hardy, i sina böcker beskrivit den så väl ”att man tycker sig ha varit där långt innan man kommer dit”.

Den av Eyvind Johnson så högt värderade kännaren av antik kultur, Emil Zilliacus, hyllas också för sin förmåga att beskriva främmande tider och länder så att man, bara genom att läsa honom, tycker sig förflyttad. Johnson berömmer honom i ”Spår förbi Kolonos”: ”I hans verk finns ingivelse och exakthet, drömbilder och fakta, lärdom och glans, djupsinne och klarhet. Tillsammans med den vägvisaren besökte jag (som då aldrig hade sett Medelhavet annat än på avstånd) italienska och grekiska kuster och inland, med honom besåg jag underliga, verkliga och overkliga öar och i hans sällskap nådde jag fram till ett mål: Ithaka.”

När Eyvind Johnson från charterplanets fönsterruta försöker urskilja Odysseus hemö Ithaka långt där nere kommer det för honom, att han genom sina läsupplevelser faktiskt redan varit där: ”På Ithaka vistades jag för längesen, och jag var där i tre år utan att vara där. Så är det med ett av mitt livs reseäventyr.”

Att läsa innebär att man utan möda får uppleva ett slags resande. I en uppsats minns Eyvind Johnson sin tidiga läsning av Martin P:son Nilssons ”Olympen”: ”Vad den betydde då kan jag inte riktigt förklara nu. Men dörrar öppnades, världen blev åter större, och man tyckte sig kunna sträcka ner handen i det förflutna och röra vid alldeles levande människor /…/ och genom årtusendena förnimma deras röster, ana deras främmande språk.” Och vidare: ”Litteraturläsningen - författarens litteraturläsning, alltså uttrycken för hans lust att förflytta sig på något sätt, från Stockholmstrakten till medelhavsländerna, blev i och för sig en långvarig nöjesresa - ja, man kunde kanske något djärvt eller överdrivet kalla den för en bildningsresa.”

Från 1950-talet tycks ett omfattande resande ha blivit en nödvändig del av förberedelsearbetet inför nya romanprojekt. Inför ”Drömmar om rosor och eld” läste författaren resehandböcker om platsen där händelserna skulle utspelas, och han for även iväg till Loudon och tittade närmre på den uråldriga staden - varpå han fortsatte till Paris för att leta ytterligare litteratur i ämnet.

Inför arbetet med ”Molnen över Metapontion” gjorde han omfattande resor i Syditalien - och när han väl samlat material, vilket även inbegrep föremål och foton, noterade han, att nu kunde själva ”bokresan” börja: författandet av romanen…

”Hans nådes tid”, en av Johnsons starkaste romaner, har en lång tillblivelsetid. 23 år gammal köpte han Paulus Diaconus historia om langobarderna (en bok som för övrigt kraftigt skulle påverka Eyvind Johnsons historiesyn). Hans intresse för langobardernas öden fick ny näring under tiden i Schweiz. När Eyvind Johnson orienterade sig i områdets äldre historia fann han att detta område under en period tillhört just langobarderna. Under slutet av 1950-talet företog han flera rekognosceringsresor för att på plats ytterligare lära känna detta folk.

En utomordentligt intressant och belysande passus om bokens återfinns i Thomas von Vegesacks samtal med författaren, publicerat i Stockholms-Tidningen den 6 november 1960: ”Historien om romanen Hans nådes tid börjar i Berlin 1923, berättar Eyvind Johnson. En dag köpte jag i ett bokstånd utanför Café Victoria en gammal inbunden bok. Det var Paulus Diaconus Langobardernas historia i tysk översättning från 1888. Att jag valde just den boken berodde nog på att det var en av de billigaste. Den kostade 2000 mark, en liten summa i inflationstidens Berlin. Att den var inbunden lockade nog också. Boken följde mig på mina resor. Jag hade den med mig i Frankrike och beslöt, sedan jag läst den några gånger, att den skulle jag så småningom göra något av. Sedan for jag hem till Sverige och skrev en bok, men det var inte den boken. Under 30-talet tänkte jag skriva boken vartannat år. Det blev många böcker under årens lopp men boken om langobarderna fick vänta. Fast för tre år sedan började arbetet på allvar och i maj i år var arbetet färdigt. - Eyvind Johnson vill inte påstå att romanen om Karl den store hela tiden känts som den angelägnaste uppgiften. Motivet till Strändernas svall har varit en lika långvarig följeslagare."

Senare i samtalet beskrivs mera ingående historiken kring ”Hans nådes tid”: "Det har tagit Eyvind Johnson drygt tre år att skriva boken. /…/ En stor del av den tiden har gått åt till forskning och resor. Författaren plockar fram några stora svarta lådor där allt materialet under årens lopp samlats. Där finns mängder av fotografier från platser där romanen utspelas. Jag måste veta hur det ser ut, det jag skriver om, berättar han. Jag måste känna väderstrecken och platsernas läge i rummet. Johnson plockar fram en bild av ett landskap i nordöstra Italien. Här låg Forojuli, den plats där familjen Lupigis bodde. Jag har också valt ut platsen för deras hem, säger han. Det låg nära ett barnhem och man kunde vara ganska säker på att det legat en gård på just den platsen. Eyvind Johnson bläddrar i sina papper. Han får fram en bild av ett gammalt kors från 700-talet. Här är silverkorset som Angila kastade i vallgraven när hon fick reda på att Radbertus omkommit. Det finns också anteckningar i lådan. Dagboksanteckningar nedkastade under resan som berättar om olika faser under arbetets gång. /…/ Men mest finns det kartor. Eyvind Johnson pekar ut för mig på kartan vilken väg diakonen Anselmus reste den stormiga påsken 775.”

I romanen ”Livsdagen lång” reser bokens berättare omkring i Toscana och söker ansikten; de följer samma resrutt och reser exakt samma datum som Eyvind Johnson och hans fru själv tidigare hade gjort.

Med årens gång blev de självbiografiska inslagen i romanerna uppenbara. Författaren kommenterade själv, gång på gång, detta faktum och förklarade bland annat, att man hela tiden måste tala om sig själv; ”då får man fram sanningen”.

”Det är i själva verket författaren som är den ständiga huvudpersonen” heter det i uppsatsen ”Något om material och symboler”. Och i ”Anteckningar om romanförfatteri” skriver Eyvind Johnson: ”Det som är närvarande i böckerna är mitt eget liv, oklätt, omtolkat, eftervärderat och - upptäcker man sedan - omedvetet." Eyvind Johnson uttryckte sig senare mera kategoriskt: ”Nästan all dikt, ja, all dikt är på ett eller annat sätt självbiografisk. Den berättar i rytmer, i bilder, i repliker, genom förklädda gestalter om diktaren och hans egna upplevelser av sin samtid.”

I det första fallet talar Eyvind Johnson om oklätt liv; i det andra om förklädnad. Det kan verka motsägelsefullt, men jag tror att man bör se författarens litteratursyn så, att romangestalterna förkläder den egna nakenheten. Möjligheten att i litteraturen vrida verkligheten ett snäpp, göra den tydligare genom att dikta den, blir så den osynlighetsmantel som lockar fram modet att tala ur djupet av sig själv, att gestalta ”oklätt liv”.

Resorna innebär också att läsminnen aktiveras. När Eyvind Johnson exempelvis gör en rundresa på Island tycker han, inför det väldiga landskapet, att exempelvis Egil Skallgrimsson (”en sagogestalt på gränsen till historia”) plötsligt framstår mycket tydligt. Och… kort därpå förvandlas landskapet inför hans ögon: ”Man tror på möjligheten att möta Egil här på vägen mot nordväst längs havsviken norr om Reykjavik /…/ Sagornas namn på gårdarna i strandbygden, inåt land, på holmarna och skären finns kvar; man kan tala om namnmagi. Man inbillar sig en kort stund, med stöd av den magin, att intet har förändrats sedan 900-talet. Telefontrådar, moderna silos och bilspåren i den lösa vägen spelar under några minuter ingen roll. Nuet föses undan.”

Under sitt första besök i Grekland återkommer Eyvind Johnson till det faktum att det han ser omkring sig, ser han till stor del genom sådant som han erfarit genom all läsning om landet, och om den antika kulturen. I ”Spår förbi Kolonos” skriver han, efter ankomsten till Akropolis: ”Hela mitt /…/ Akropolis vilar på en klippa eller ett gungfly av läsning. /…/ Jag känner lycka inför vad jag ser av Akropolis genom minnen av böcker. Läsningen är den ena möjliga vägen hit. /- - -/ Förakta inte böckerna om Akropolis, de många tusen. De är vår väg till Parthenon.”

*

Att gjuta liv i det förflutna, att mana fram gångna tiders verklighet - se där en hjärtepunkt i Eyvind Johnsons estetik.

Kan denna drift att mana fram det förflutna möjligen ha att göra med det tvära uppbrottet från hemtrakten? Ett samband kan inte uteslutas. Genom att han som ung närmast flydde från tidiga erfarenheter, ursprunget som präglat honom, är det inte osannolikt att han med tiden kände ett allt starkare behov av att återvända till det han lämnade.

Det förflutna blev - allt mer - det närvarande.

Kan alltså romanskrivandet i någon mån betraktas som ett slags avbetalning på en känsla av skuld, en känsla av att ha svikit?

Författarskapet kan i stor utsträckning betraktas som en berättelse om Eyvind Johnson själv, som hans försök att förstå världen och människorna via ett rannsakande av sig själv.

Vad blev det av de tidiga drömmarna om vidlyftiga resor, om ett liv i exotiska länder? Till det yttre förbleknade drömmarna, beroende på ekonomiska realiteter, och, med tiden, insikten om att författandet krävde sin tribut: fasta rutiner, disciplinerat arbete vid skrivbordet. Örjan Lindberger slår i sin biografi fast: ”Det huvudsakliga i hans liv, det som engagerade honom mest, blev med åren hans författarskap. Hans liv blev i övervägande grad just detta: att författa. I enlighet med hans övertygelse om att dikten måste hämtas ur det egna livet blev därmed hans verksamhet som författare ett av de väsentligaste ämnena för hans diktning. /---/ Genom att han allt oftare valde ett stoff ur historien, kunde även fördjupning i det historiska, skrivandet om det historiska, bli ett självbiografiskt material att bearbeta.”

I likhet med sitt alter ego, den unge Olof, tycks Eyvind Johnson haft en återkommande förnimmelse av att ”här var det inte”. Rastlösheten blev på sätt och vis livslång. Samtidigt mognade en insikt om att han på sätt och vis var hemmahörande överallt, och i alla tider. ”Man bär alltid en världens medelpunkt med sig i hjärtat”, skriver han under Greklandsresan på 1960-talet.

Themistogenes i ”Molnen över Metapontion” förklarar: ”Vår värld är så väldig. Jordflatan under himlavalvet /…/ kan inte överblickas. Vi reder oss ett bo i tiden, fåglar på långsam färd och flyttning är vi. - Vi bestämmer att där vi finns, där är Naveln, alltets centrum.”

Eyvind Johnson lämnade sin nordliga provins och blev en samtidsengagerad europé, en vaken iakttagare av samtidens politiska händelseförlopp, men därtill en diktare med förmåga till inlevelsefulla djupdykningar i gångna tider.

Dag Hammarskjöld var inne på detta i sitt tal till den nyinvalde ledamoten i Svenska akademien. Hammarskjöld karakteriserade då Johnson bl.a. så här: ”Diktaren som närmar sig det förflutna - sitt eget eller mänsklighetens - vänder icke tillbaka till en död värld, som aldrig kan återväckas. Han söker och återger det ständigt levande, ständigt på nytt upplevda.”

Den unge Eyvind Johnson reste bort, längre och längre, i avsikt att fjärma sig från ursprunget - men mer och mer blev han medveten om, att allt det han hade lämnat, bar han med sig. ”Man far ut i världen med sin egen värld inom sig”, konstaterar han i en självbiografisk artikel skriven 1942.

Trots att de sena romanerna till stor del utspelas i Medelhavsområdet, för hundratals eller tusentals år sedan, var det samtidigt sina egna, tidigaste minnen han framkallade. Strövtågen bland antika ruiner blev samtidigt strövtåg i personliga minnen. I ”Spår förbi Kolonos” återkommer gång på gång barndomsepisoder från Norrbotten. Nu och då knyts samman, och den antika kulturen med minnen från norrländska bondkök.

De sista åren av sitt liv tycks Eyvind Johnson ha skissat på två skilda romaner om Norrbotten. Den ena skulle handla hans föräldrar och hade arbetsnamnet ”Romanen om Cevia”.

Cevia - det var namnet på hans mor. Hon var född i Blekinge - ett landskap som för Eyvind Johnson var förknippat med ett mytiskt ”Södern”, där det fanns lövskogar och fruktträd… När Eyvind Johnson 1952 reste till Karlskrona, för att närvara vid sin brors begravning, antecknar han under färden att han är på väg ”hem till Blekinge”: ”Här är man mycket hemma fast man aldrig har varit här förr: en bit hemland är det.”

I reseboken ”Vinterresa i Norrbotten” ställer sig författaren aningen frågande till ungdomens flyktartade resa söderut. ”Vad ville man? Befria sig från Norrbotten /…/ för att kunna skriva om Norrbotten?” Och han svarar själv: ”men jag har haft en bra bit av Norrbotten med mig, under den långa flykten bort, under de mer än tre decennier som jag har levt utanför landskapets gränser”.

När han i trettioårsåldern mindes uppbrottet från hemorten skrev han att det var ”som att passera en gräns över vilken man aldrig går tillbaka”. Han bekräftar samtidigt: ”I själva verket blev det ju så”.

Men den äldre, mer insiktsfulle Eyvind Johnson inser, att så blev det inte alls. Han tog i stället med sig Norrbotten, ut i världen. Han bar det inom sig, var han än reste. Det bleknade aldrig utan tvärtom stod fram allt tydligare. Även människorna från barn- och ungdomsåren, alla original och säregna individer, stod tydligt fram för hans minne, livet igenom.

År 1942, tio år efter ”Personligt dokument”, återkommer Johnson i en artikel till de där åren i början av 1920-talet, då han mer eller mindre var på ständigt resande fot. Han minns utresan med lastbåten till Tyskland, och skriver: ”Jag trodde mig ta farväl av Sverige, och Sverige var i den stunden Norrbotten, som först då blev riktigt levande för mig. Långt efteråt gick det upp för mig, att det jag tagit ett så filosofiskt melankolisk farväl av egentligen var det som följde med mig, som var mitt väsentligaste bagage.”

Den avslutande passagen markerar vilken stor vikt den medelålders författaren tillmäter den landsända han så definitivt trodde sig ha lämnat.

I senare skrifter förekommer det författaren, att ungdomsårens oroliga vagabonderande trots allt kanske inte var så planlöst. ”Man gick emot ett mål, fördolt”, konstaterar Eyvind Johnson i författardagboken  i ”Spår förbi Kolonos”: ”Man gick mot en bok man skulle skriva.”

Under slutet av sitt liv tycks Eyvind Johnson själv allt mer ha upplevt den tidsuppluckring som förekommer i romanerna. Frågan vad som var verkligt och vad som var fantasi blev allt svårare att besvara. Kanske hela livet var en dröm, en fantasi. Upplevelsen av tidens relativitet återkommer allt tydligare i de senare romanerna. Eyvind Johnson har själv återkommit till upplevelser av ett slags kronologiska kollapser. Under Greklandsresan i början av 1960-talet upplever han sig ömsom vara barn, ömsom yngling, ömsom ung man, ömsom medelålders. Följdfrågan blir: ”Hur gammal är man egentligen, ifall man blundar bort almanackan?”

Känslan av samtidighet tycks ha kunnat vara överväldigande.

När Eyvind Johnson går omkring bland Mykenes ruiner och försöker föreställa sig den mytiske Nestor, dyker bilden av en granne i hembygden upp, ”gubben Lundvall” i Moråsen.

I ”Spår förbi Kolonos”, där Eyvind Johnson likt en kulturhistorisk pilgrim söker den europeiska civilisationens rötter, skriver författaren om sina förväntningar på Mykene. Och han frågar sig, vilka hans förväntningar är. Kanske, svarar han själv, ”att nå sina innersta minnen”.

När han i slutet av boken beskriver hur han ligger vaken i den båt som nu om natten kryssar mellan de grekiska öarna reflekterar han över sin ständigt pågående, som han kallar det, ”livsresa”, och finner att den förmodligen till stor del präglas av, som han skriver, ”något som jag har flytt från eller sökt mig fram emot”: barndomens och ungdomens dagar.

Så blir resan bort en resa hem.