Första sidan

År 2 Nummer 5 - 25 juni 2001

 

 
 

 

Debatt
Vem får kasta första stenen?
Av Lydia Duprat

Jag tänker inte hyckla och påstå att jag aldrig gjort något brottsligt i mitt liv. Jag snattade godis när jag var 12 år gammal och någon penna eller block har jag väl tagit med hem från något kontor som jag jobbat på. Någon gång har jag väl också låtit en kassörska ta för litet betalt för en vara och hållit tyst om det. Allt det här skedde för ganska länge sedan, i min barndom och ungdom. Numera är jag snarare en nästan överdrivet hederlig person. Det finns ett skäl till denna förvandling.

Skälet är att jag under årens lopp har kommit att inse, att den här sortens fusk är något som står under min värdighet. Tänk om jag blev tagen på bar gärning med att snatta en vara i en butik; hur skulle det kännas? Jag skulle med all sannolikhet gå under av skam. Jag har, allt eftersom jag blivit äldre, kommit att inse vikten av att kunna stå för vad man tycker och vad man gör. Vikten av att leva som man lär. Så jag gör i princip ingenting som jag inte kan stå för. Jag gör inget som skulle få mig att skämmas, ifall mitt handlande kom att offentliggöras. Jag har helt enkelt inga skelett i garderoben. Jag vill ju kunna sova den rättfärdiges sömn. Jag vill och behöver ha ett rent samvete för att kunna känna respekt för mig själv.

Så fort en offentlig person gör sig skyldig till ekonomiskt slarv eller fiffel, som nu senast Jesús Alcalá, brister allmänheten ut i indignation. Det blir mängder av insändare och debattinlägg i pressen som alla ger uttryck för självrättfärdig vrede och illa återhållet förakt. Vad jag har svårt för att tro, är att alla dessa stenkastande människor aldrig någonsin själva gjort sig skyldiga till något bedrägeri, hur litet det än må vara. De allra flesta människor har väl något på sitt samvete som de helst håller tyst om? Jag tror det. Och jag tror att samma människor ändå sållar sig till de hederligas skara samtidigt som  de pekar finger åt Alcalá, Sahlin, Freivalds och andra. För dem är det helt enkelt en fråga om proportioner: att ta med sig hem någon pryl från kontoret eller bygget eller att inte låtsas om att man fått för mycket pengar tillbaka i växel går väl an, det är ganska oskyldigt. Men att komma i olovligt åtnjutande av skattebetalarnas pengar, det är omoraliskt. Det är oförlåtligt. Vad dessa människor inte förstår är att allt fiffel slår tillbaka på skattebetalarna. Direkt eller indirekt. Att sedan bedrägeriet är litet och på så sätt "försumbart" spelar heller ingen roll: detta är många bäckar små som leder till stora ekonomiska förluster.

Personligen tror jag att i princip alla människor som fuskar i liten skala är potentiella fuskare i stor skala. Tillfället gör tjuven i väldigt många fall. Det enda rättesnöre som vi har att gå efter här är vårt eget samvete: står jag för vad jag gjort? Skulle jag skämmas ifall jag blev avslöjad?

Givetvis är det fel att utnyttja sin maktposition och sin förtroendeställning för att sko sig själv och de sina. Och därför brukar också de omdömeslösa som ertappas få sitt straff, på ett eller annat sätt. Men jag tycker inte att det är vår sak att sätta oss till doms över andra och yvas över vår egen förträfflighet. Det är brist på ödmjukhet och brist på medkänsla.

Och i många, många fall ren och skär skenhelighet.

NB Jag blev förresten ertappad när jag som tolvåring snattade godis i en livsmedelsaffär. Jag har sällan skämts så mycket i hela mitt liv. Så den här erfarenheten kan mycket väl vara en förklaring till min ståndpunkt idag.


Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème