ÅRGÅNG 2 NUMMER 5 — 25 JUNI 2001 | ||
CAFÉ CRÈME I VÅR |
Litteraturens
liv Böcker mångfaldigades för hand – man kunde skriva av ett verk själv eller låta en slav göra det eller rent av arrangera en högläsning där hundra skrivare skrev var sin bok. Den som ägde boken ägde också innehållet och kunde – åtminstone i teorin – göra som han ville med det. Författare utan egen förmögenhet kunde inte räkna med att leva på sina skrifter direkt (genom bokförsäljning) utan snarare indirekt, genom att någon rik kulturintresserad magnat tog dem under sitt beskydd och gav dem pengar att leva för. Så levde exempelvis Horatius, vars beskyddare Maecenas givit upphov till ordet ”mecenat”. Även Sulpicia hade en patronus av detta slag, nämligen Messalla. Inte desto mindre frodades litteraturen alldeles väldigt. Låt oss läsa en källa från antiken, nämligen Caius Plinius Secundus (kallad den yngre, eftersom han hade en morbror med samma namn), som skriver ett brev till vännen Quintus Sosius Senecio under senvåren 97 e.Kr. Dessa två herrar ur senatsaristokratin kom att tillhöra maktens innersta krets under kejsar Trajanus regeringstid (98 till 117 e.Kr.) och ägde därför ett livligt intresse för kulturfrågor – ett samband som var naturligt då, även om det inte är det nu. Plinius var en flitig brevskrivare som inte bara skrev och mottog brev utan samlade dem dessutom för eftervärlden. De behandlar både stora och små ämnen. Brevet nedan är en liten situationsbeskrivning från det litterära Rom under kejsartiden. Det roliga med det är att vi får en så livlig bild av romarnas förhållningssätt till sin samtida litteratur.
Detta att lyssna på författare som reciterade sina verk var ett av de stora nöjena i Rom under kejsartiden. Så länge det romerska världsväldet styrdes som en adelsrepublik hade dagspolitikens kriser ofta gett underhållning så det räckte, och de politiska talen var höglitterära i sig. Augustus maktövertagande skapade visserligen fred men gjorde även slut på vältaligheten som politiskt maktmedel. När Plinius levde och verkade hade kejsardömets envälde mer än ett sekel bakom sig, och den fordom så mäktiga adeln hade hunnit utveckla ersättningar för maktspelet. En av ersättningarna var just skönlitteraturen: de litterära kotterierna frodades, finansierade av rika stormän som Maecenas och Messalla. Men litteraturen spreds inte på vårt vis, genom tryckerier, förlag och massmedia. Romarna hade en helt annan metod. En antik författare – till exempel senatorn, vältalaren och historikern M. Servilius Nonnianus, som Claudius gick och lyssnade på (hans verk har inte överlevt till vår tid) – som ville göra sitt verk känt, hyrde en lokal (ofta för dyra pengar), skrev inbjudningar till sina tilltänkta åhörare och läste på den stora dagen antingen själv eller med hjälp av en inhyrd skönläsare upp verket. Det hela var en privat tillställning och den som deltog gjorde, som Plinius påpekar, författaren en väntjänst, som denne i sin tur måste återgälda, kanske genom att i sin tur lyssna på en uppläsning. Recitationen kunde ta åtskilliga timmar i anspråk och publiken var uppenbarligen inte så tyst och uppmärksam som författaren tänkt sig. Plinius beskriver ju hur de mer sofistikerade satt och väntade under angenämt skvaller – i praktiken på skuggiga ställen i portikerna runt Forum eller de stora baden – till dess att uppläsningen inne i salen nått en intressant punkt. Då gled de in med nonchalant min för att lyssna en liten stund och därefter försvinna igen. Att ett sådant beteende kunde bli en besvikelse för den förhoppningsfulle författaren säger sig självt, men, som Plinius påpekar, de avstod inte för den skull från att skriva och recitera! Denna drift att göra sig hörd och sedd genom det man skriver är säkerligen starkare än driften att tjäna pengar (även om naturligtvis ingen har något emot det!). Det kan vara värt att tänka på i en tid, när frågan om upphovsmannens rätt till sitt verk närmast drivs som en fråga om pengar.
|
|
Copyright
© 2001, Kulturtidskriften Café Crème Webbredaktör: Lydia Duprat |
||
|