ÅRGÅNG 2 NUMMER 5 — 25 JUNI 2001
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Scen: Singoalla i Hagaparken
Klippdockor från 60-talet
Läst: Choklad. Fakta, historia, passion
Läst: Samurajsommar
Läst: Den amerikanska flickan
Läst: Terra Nullius
Läst: Vetenskap eller villfarelse
Läst: Simos drömmaren
Läst: Den fula prinsessan
Läst: LBD
Läst: Silverapan
Läst: Skulden
Läst: Eragon - Arvtagaren
Fugu: Dödligt gott
Kvinnliga faraoner
"Saltis" i Saltsjöbaden?
Utdöd? Du skämtar väl!
The Spider Rules!
Fredag den trettonde
Konst: Angående konst och frihet
Musik: Something to Be Shared
Musik: Timeless Music
Musik: Summertime at Dalhalla
Läst: Björns bokkrönika våren 2005
Läst: Anne Franks dagbok
Läst: Orre, trast och trana
Läst: Dorés bibel
Läst: Sabotage
Läst: Mörkrets tjänare
Läst: Boktips inför hängmattan
Scen: Platonov
Foto: Färgsprakande provokation
Scen: Aprilhäxan
Utrotat djur Australiens heliga Graal
En skandalkarriär värd att belysa
I sus och dus med Brus
Berlin andra gången gillt
Könsroller under bronsåldern
Kristian II: Tyrann eller älskad kung?
Kuba: ständigt mot friheten
I den verkliga diktaturen
Destruktiviteten är en konstant
Katja Timgren får Slangbellan
Läst: Bläckhjärta
Läst: Kejsarens magi
Läst: Lucindas hemlighet
Läst: Da Vinci-koden
Läst: Terra Hexa
Läst: Stjärnornas stad
Läst: Åklagare är en som lagar bilar
Läst: Idun - Sagan om Valhalla

P R O S A
Långt hemifrån

L Y R I K
Dikter från Kuba

P S E U D O
Hur man ger sin katt ett piller

I N T R Y C K
Fisketur med Moses


Litteraturens liv
Av Hans Aili

Ny litteratur skrivs av författare, trycks på boktryckeri, ges ut på förlag, recenseras i media och läses av en hungrande allmänhet. Se där en grundläggande sanning om vårt kulturliv. Har det någonsin fungerat på något annat sätt? Jo, sannerligen. Under antiken var förhållandena helt annorlunda.

Böcker mångfaldigades för hand – man kunde skriva av ett verk själv eller låta en slav göra det eller rent av arrangera en högläsning där hundra skrivare skrev var sin bok. Den som ägde boken ägde också innehållet och kunde – åtminstone i teorin – göra som han ville med det. Författare utan egen förmögenhet kunde inte räkna med att leva på sina skrifter direkt (genom bokförsäljning) utan snarare indirekt, genom att någon rik kulturintresserad magnat tog dem under sitt beskydd och gav dem pengar att leva för. Så levde exempelvis Horatius, vars beskyddare Maecenas givit upphov till ordet ”mecenat”. Även Sulpicia hade en patronus av detta slag, nämligen Messalla.

Inte desto mindre frodades litteraturen alldeles väldigt. Låt oss läsa en källa från antiken, nämligen Caius Plinius Secundus (kallad den yngre, eftersom han hade en morbror med samma namn), som skriver ett brev till vännen Quintus Sosius Senecio under senvåren 97 e.Kr. Dessa två herrar ur senatsaristokratin kom att tillhöra maktens innersta krets under kejsar Trajanus regeringstid (98 till 117 e.Kr.) och ägde därför ett livligt intresse för kulturfrågor – ett samband som var naturligt då, även om det inte är det nu.

Plinius var en flitig brevskrivare som inte bara skrev och mottog brev utan samlade dem dessutom för eftervärlden. De behandlar både stora och små ämnen. Brevet nedan är en liten situationsbeskrivning från det litterära Rom under kejsartiden. Det roliga med det är att vi får en så livlig bild av romarnas förhållningssätt till sin samtida litteratur.

C. Plinius hälsar sin vän Sosius Senecio.

Detta år har frambragt en stor skörd av skalder: under hela april månad har det knappt gått en dag utan att någon läst upp sina verk. Det gläder mig att ambitionerna lever och är starka, att talangfulla människor kommer fram och visar upp sig.

Men det som går trögt är detta att komma samman för att lyssna. Väldigt många brukar sitta och vänta medan de under skvaller förspiller tiden när de kunde ha lyssnat, och titt som tätt ber de få veta, om recitatören äntligen kommit in, om han läser upp inledningen eller om han rullat upp större delen av boken; då till sist kommer de (men till och med då långsamt och tvekande), fast de stannar inte kvar utan går ut före avslutningen – en del gör det förstulet och medan de låtsas om ingenting, andra rättframt och frimodigt.

Men det berättas ju att kejsar Claudius, som levde på våra föräldrars tid, under en promenad på Palatinen fick höra rop och frågade om orsaken, och när man då sade att Nonianus högläste, dök Claudius upp där helt plötsligt och oväntat för recitatören. 

Nuförtiden är det i stället så, att fullständigt sysslolösa personer, som ändå inbjudits långt i förväg och dessutom personligen, antingen inte kommer alls eller, om de kommer, gnäller över att de glömt bort (just därför att de inte glömt) dagen.

Desto mera värda beröm och gillande är därför de som inte hindras att skriva och recitera av åhörarnas lättja eller högmod. För min egen del har jag nästan inte lämnat någon i sticket. Flertalet var naturligtvis mina vänner, men den som älskar sina studier är nästan alltid även vän till mig.

Av dessa skäl har jag tillbringat längre tid än jag hade tänkt mig i Rom. Nu kan jag söka mig tillbaka till min vrå och skriva något. Men det verket tänker jag inte recitera; på så vis undgår jag misstanken att det är min tid snarare än mitt öra jag lånat till dem vars uppläsningar jag åhört. När det gäller denna väntjänst som går ut på att agera åhörare gäller samma sak som i andra fall: tacksamhetsskulden försvinner om man kräver gentjänster!

Detta att lyssna på författare som reciterade sina verk var ett av de stora nöjena i Rom under kejsartiden. Så länge det romerska världsväldet styrdes som en adelsrepublik hade dagspolitikens kriser ofta gett underhållning så det räckte, och de politiska talen var höglitterära i sig. Augustus maktövertagande skapade visserligen fred men gjorde även slut på vältaligheten som politiskt maktmedel. När Plinius levde och verkade hade kejsardömets envälde mer än ett sekel bakom sig, och den fordom så mäktiga adeln hade hunnit utveckla ersättningar för maktspelet. En av ersättningarna var just skönlitteraturen: de litterära kotterierna frodades, finansierade av rika stormän som Maecenas och Messalla. Men litteraturen spreds inte på vårt vis, genom tryckerier, förlag och massmedia. Romarna hade en helt annan metod. En antik författare – till exempel senatorn, vältalaren och historikern M. Servilius Nonnianus, som Claudius gick och lyssnade på (hans verk har inte överlevt till vår tid) – som ville göra sitt verk känt, hyrde en lokal (ofta för dyra pengar), skrev inbjudningar till sina tilltänkta åhörare och läste på den stora dagen antingen själv eller med hjälp av en inhyrd skönläsare upp verket. Det hela var en privat tillställning och den som deltog gjorde, som Plinius påpekar, författaren en väntjänst, som denne i sin tur måste återgälda, kanske genom att i sin tur lyssna på en uppläsning.

Recitationen kunde ta åtskilliga timmar i anspråk och publiken var uppenbarligen inte så tyst och uppmärksam som författaren tänkt sig. Plinius beskriver ju hur de mer sofistikerade satt och väntade under angenämt skvaller – i praktiken på skuggiga ställen i portikerna runt Forum eller de stora baden –  till dess att uppläsningen inne i salen nått en intressant punkt. Då gled de in med nonchalant min för att lyssna en liten stund och därefter försvinna igen. Att ett sådant beteende kunde bli en besvikelse för den förhoppningsfulle författaren säger sig självt, men, som Plinius påpekar, de avstod inte för den skull från att skriva och recitera!

Denna drift att göra sig hörd och sedd genom det man skriver är säkerligen starkare än driften att tjäna pengar (även om naturligtvis ingen har något emot det!). Det kan vara värt att tänka på i en tid, när frågan om upphovsmannens rätt till sitt verk närmast drivs som en fråga om pengar.

 

Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat