Första sidan

År 2 Nummer 5 - 25 juni 2001

 

 
 

 

En stilstudie i turism
Av Theodor Stenevang

Svenska kronan är rekordsvag. Inte den kungliga alltså, den är ju på topp nu med silverbröllop och allt, trots misslyckade jubileumsmynt. Nej, det är valutan vi talar om. Elva spänn för en amerikansk dollar, det är så att man baxnar. Amerikanerna är glada, förstås.

Som vanligt om sommaren är det mycket turister i Stockholm. De amerikanska kommer i huvudsak på stora kryssningsfartyg, ”all included”, som lägger till vid Stadsgårdskajen eller i Frihamnen. Kryssningspassagerarna har fotvänliga sportskor, trevliga kepsar och en medelålder strax över pensionsstrecket. I bussar forslas de ut i huvudstaden, alla med varsin guide.

För att inte glömma bort vilken buss man tillhör har man ett färgglatt klistermärke på bröstet. Ibland kan till och med likadana tröjor användas. Alla kommer de till Vasamuseet, Skandinaviens mest besökta, där jag jobbar ibland. Amerikanerna är ofta imponerade, i synnerhet från den stund då de inser vad museet handlar om. Och den insikten måste då komma snabbt eftersom besöken inte varar längre än 15-20 minuter innan bussen ska vidare till Drottningholm.

”For how long are you in Stockholm?” frågar jag.

 “For nine!” svarar de glatt.

”Oh, nine days?” frågar jag.

”Noooo, dear, nine hours of course!” Svarar de. “You are so lucky to live here in Copenhagen.” Det är bråttom. Nästa dag ska de till Finland. Eller var det till Finland de åkte med den där lilla juurgaardsferjan? Den som inte frågar får inget veta, och en fråga är väl så god som en annan. ”Excuse me, why do you have a ship in this museum?” Tja. Säg det.

Både amerikaner, spanjorer och italienare är i regel förvirrade när det gäller de berömda vikingarna och regalskeppet Vasa. ”Scusi, this, e, vikingship yes?”. Nej. Vasa är inget vikingaskepp, tyvärr. Men Historiska Museet har äntligen öppnat sin stora permanenta utställning om Vikingatiden. Jag skickar alla vikingaromantiker vidare dit. En man påpekade euforiskt att aktern på skeppet faktiskt ser ut precis som en vikingahjälm: ett par kanonluckor blir ögon och rodret näsbensskyddet. Vad gör väl 800 år i tidsskillnad när man har kommit till The Land of the Vikings.

Fransmännen är ofta ödmjukt tacksamma för och imponerade över att man talar franska. Tyskarna vill veta exakt hur långt kanonerna kunde skjuta och hur stort deplacementet var, medan engelsmännen en sisådär tolv gånger om dagen förklarar att ”You see, we have a ship called the Mary Rose, and it was exactly the same thing!” Japanerna har bråttom precis som amerikanerna, men flyter inte ut i förvirring kring utgångens belägenhet och ”the ladys’ restroom” utan tågar disciplinerat igenom museet och lyssnar noga på vad deras guide berättar.

Apropå kronan och silverbröllopet så tittade drottningen förbi med släkten härom veckan. Jaja. Tänk om de hade vetat vem hon var, de med kepsarna!  Och tänk att den stora Stockholmskartan vid informationsdisken faktiskt inte föreställer hela Sverige, utan Stockholm som blir så här stort när man förstorar det. Vi lyssnar fascinerat, mina kolleger och jag. Det är sommar i Stockholm.



Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème