En
stilstudie i turism
Av
Theodor Stenevang
Svenska
kronan är rekordsvag. Inte den kungliga alltså, den är ju på topp nu med
silverbröllop och allt, trots misslyckade jubileumsmynt. Nej, det är valutan
vi talar om. Elva spänn för en amerikansk dollar, det är så att man baxnar.
Amerikanerna är glada, förstås.
Som
vanligt om sommaren är det mycket turister i Stockholm. De amerikanska
kommer i huvudsak på stora kryssningsfartyg, ”all included”, som lägger
till vid Stadsgårdskajen eller i Frihamnen. Kryssningspassagerarna har
fotvänliga sportskor, trevliga kepsar och en medelålder strax över pensionsstrecket.
I bussar forslas de ut i huvudstaden, alla med varsin guide.
För
att inte glömma bort vilken buss man tillhör har man ett färgglatt klistermärke
på bröstet. Ibland kan till och med likadana tröjor användas. Alla kommer
de till Vasamuseet, Skandinaviens mest besökta, där jag jobbar ibland.
Amerikanerna är ofta imponerade, i synnerhet från den stund då de inser
vad museet handlar om. Och den insikten måste då komma snabbt eftersom
besöken inte varar längre än 15-20 minuter innan bussen ska vidare till
Drottningholm.
”For
how long are you in Stockholm?” frågar jag.
“For
nine!” svarar de glatt.
”Oh,
nine days?” frågar jag.
”Noooo,
dear, nine hours of course!” Svarar de. “You are so lucky to live here
in Copenhagen.” Det är bråttom. Nästa dag ska de till Finland. Eller
var det till Finland de åkte med den där lilla juurgaardsferjan?
Den som inte frågar får inget veta, och en fråga är väl så god som en
annan. ”Excuse me, why do you have a ship in this museum?” Tja. Säg det.
Både
amerikaner, spanjorer och italienare är i regel förvirrade när det gäller
de berömda vikingarna och regalskeppet Vasa. ”Scusi, this, e, vikingship
yes?”. Nej. Vasa är inget vikingaskepp, tyvärr. Men Historiska Museet
har äntligen öppnat sin stora permanenta utställning om Vikingatiden.
Jag skickar alla vikingaromantiker vidare dit. En man påpekade euforiskt
att aktern på skeppet faktiskt ser ut precis som en vikingahjälm: ett
par kanonluckor blir ögon och rodret näsbensskyddet. Vad gör väl 800 år
i tidsskillnad när man har kommit till The Land of the Vikings.
Fransmännen
är ofta ödmjukt tacksamma för och imponerade över att man talar franska.
Tyskarna vill veta exakt hur långt kanonerna kunde skjuta och hur stort
deplacementet var, medan engelsmännen en sisådär tolv gånger om dagen
förklarar att ”You see, we have a ship called the Mary Rose, and it was
exactly the same thing!” Japanerna har bråttom precis som amerikanerna,
men flyter inte ut i förvirring kring utgångens belägenhet och ”the ladys’
restroom” utan tågar disciplinerat igenom museet och lyssnar noga på vad
deras guide berättar.
Apropå kronan
och silverbröllopet så tittade drottningen förbi med släkten härom veckan.
Jaja. Tänk om de hade vetat vem hon var, de med kepsarna! Och tänk att
den stora Stockholmskartan vid informationsdisken faktiskt inte föreställer
hela Sverige, utan Stockholm som blir så här stort när man förstorar det.
Vi lyssnar fascinerat, mina kolleger och jag. Det är sommar i Stockholm.
|