Nio nya CD-skivor
Av Björn Gustavsson

*

Alexander Rudin, cello
J S Bach, cellosviter 1-6 för solocello
(Naxos)
Tolkningsmöjligheterna är många vad gäller Bachs sex sviter för solocello. Det märks också på de många tolkningarna. Den ryske pianisten Alexander Rudin, som trots sin relativa ungdom (född 1960) hunnit med åtskilliga turnéer och masterclasses runtom i Europa, bjuder här på en insiktsfull, välspelad version - som dock inte kan mäta sig med Frans Helmersons från i våras. Förutom att akustiken här är sämre spelar Helmerson mer virtuost: med mjuk elegans kontra Rudins mera trevande och mindre sammanbundna gestaltning.

*

London baroque
J S Bach: trisonater
(BIS)
London Baroque har sedan bildandet 1978 brukat räknas som en av de främsta ensemblerna specialiserade på barockmusik med tidstrogna instrument. Exempelvis förstaviolinisten Ingrid Seifert trakterar en åtråvärd Stainer från 1661. Här spelar kvartetten sex triosonater ursprungligen komponerade för orgel. Visserligen brukade Bach själv transkribera sin egen musik, men dessa transkriptioner klingar emellanåt mindre bra. London Baroque spelar oklanderligt, kanske en smula stramt och statiskt här och var.

*

Malaysian philharmonic orchestra/Torleif Thedéen, cello
Dvorak: konsert för cello och orkester
(BIS)
Antonin Dvoraks ofta spelade cellokonsert genomsyras av oro: medan tonsättaren skrev den fick han vetskap om en älskad svägerskas svåra sjukdom. Som en hälsning till henne lade han in delar av en sång han tidigare tonsatt: ”Låt mig gå i mina egna drömmar”. När svägerskan senare dog tillkom även sorgkantad epilog till finalen. Den mångkulturella, inte helt samspelta orkestern spelar under Kees Bakels med snabba tempi; tolkningen känns emellanåt jäktad och svajig. Svenske mästercellisten Torleif Thedéen dock mestadels briljant.

*

The Washington Chorus and Orchestra samt solister
Antonin Dvorak: Stabat mater
(Naxos)
I december 1880 uruppfördes i Prag Dvoraks Stabat mater, för fyra sångsolister, kör och orkester; på denna dubbel-cd tolkas verket av The Washington Chorus and Orchestra under en av USA:s mest ansedde körledare, Robert Shafer. Dvorak blev snabbt ryktbar med sin Stabat mater - beställd av London musical society. Den inåtvända, wagnerskt slingrande musiken påminner om Dvoraks operakonst. Alltsammans utomordentligt framfört, med ypperliga solister (inte minst mezzon Marietta Simpson).

*

Patrick Cohen, piano
Mozart: 7 pianosonater
(Glossa/Reprise)
Patrick Cohen bjuder på denna dubbel-cd på finstilta tolkningar av en rad pianosonater av Mozart - de flesta skrivna när tonsättaren var i 18-årsåldern. Mozart brukade själv spela flera av dessa kompositioner på sina turnéer. På ett utomordentligt klingande fortepiano byggt i Wien 1790 lyfter Patric Cohen fram de skira melodiska vävarna i dessa mestadels tresatsiga tonsättningar. Tonspråket är salongsfähigt, i mångt och mycket påminnande om såväl Haydns som Philip Emanuel Bachs musik.

*

The King´s consort samt solister
Vivaldi: Sacred music vol. 8
(Hyperion)
Parallellt pågår nu åtminstone två inspelningsserier av Vivaldikompositioner härbärgerade på nationalbiblioteket i Turin. Under eldsjälen Robert Kings ledning tolkar här The King´s consort Vivaldis kyrkomusik - dynamiskt, färgstarkt, fängslande. Mezzon Tuva Semmingsen framträder med återhållen elegans och låter blott ana en underliggande eldighet; Susan Grittons sopran är lika temperamentsfull som Vivaldis mångfacetterade musik; och Natalie Stutzmans beslöjade kontraalt härligt expansiv.

*

Diverse svenska körer
Swedish tongues
Caprice
Denna box med 5 cd-skivor och ett 300-sidigt texthäfte är en hel forskningsrapport. Carl-Gunnar Åhléns ljud- och textantologi speglar - i monumentalformat - svensk körsång 1900-1950. Här ges körhistoria som samtidigt är idéhistoria, med intressanta texter om utvecklingen från frikyrkosångens ”big bang” fram till en allt mer profan körkultur. Därtill ambitiösa förteckningar. Hela 126 inspelningar återges, den äldsta gjord i Dalarna år 1900! En medföljande ”bonusskiva” beskriver Eric Ericssons epokgörande insatser och ”androgyna” körklang.

*

Staatskapelle Dresden
Mozart: symfonierna nr 39-41
(Berlin Classics)
Det hörs verkligen att Otmar Suitner (1964-90 dirigent vid Berlins Staatsoper) kan sin Mozart. Här återges - tekniskt fullödigt - några 1970-talsinspelningar med Staatskapelle Dresden som glansfullt framför Mozarts sista symfonier, 39-41, tillkomna under några sommarveckor 1778. Suitner tenderar visserligen att fokusera på frasering och håller med sin perfektionism Mozart i strama tyglar. Sammantaget utomordentliga men aningen konturlösa framföranden av dessa kända och vackra symfonier.