Döden i fiktionen
Av Åsa Jonsson

Man kan ta så skilda böcker som Gail Godwins Den gode maken och Anne Rices En vampyrs bekännelser där båda hela tiden rör vid vår rädsla för döden och det sätt varpå vi försöker förbereda oss för den. I Anne Rices böcker uppnår vampyrerna odödlighet genom sin egen och andras död. De är den vandrande döden personifierad. De tar det liv som de vill ha. Det är en sorts avdramatisering av döden och ett försinnligande av dödandet. Det är fascinerande berättelser där döden måste vara med för att driva handlingen framåt. I Den gode maken är det en kvinnas långsamma dödskamp som är den drivande motorn i handlingen. Allt rör sig kring hennes bearbetning av vetskapen att hon inte bara ska dö utan att hon på vägen dit kommer att förlora sin intellektuella skärpa och sin möjlighet att kommunicera. Den egentliga huvudpersonen är dödsångesten och hur människor hanterar den. Den gode maken i titeln är inte Magda Danvers man utan döden som kommer som en befriare och den enda som hon vill ha till slut.

Döden som befriar är ett ofta återkommande tema i fiktionen; dels döden som befriar någon från fortsatt lidande, dels döden som ett medel att göra sig av med oönskade karaktärer. Man kan se detta särskilt tydligt i tv-serier där man helt enkelt dödar en roll som man inte längre vet vad man ska ta sig till med. Det kan vara så att skådespelaren inte längre vill medverka i serien; man löser problemet genom att helt enkelt döda hans roll. Dylikt kan emellertid få sina dråpliga konsekvenser. Ett exempel kommer från tv-serien "Dallas" där Bobby Ewings död fick bli till en hemsk mardröm…

Döden i litteraturen och filmen kan även vara en förlösande faktor. Genom att någon dör måste en annan av karaktärerna finna sig själv och gå vidare. I till exempel Den hemlige gästen av Deirdre Purcell är det förlusten av två söner det som verkligen tvingar den kvinnliga huvudpersonen att gå vidare och att börja sätta sig själv i främsta rummet. Man kan tycka att författare ofta misshandlar sin karaktärer och låter dem utstå alldeles för mycket. Att använda sig av döden som motor är ett ganska lätt knep, det svåra är att göra det snyggt. Det är inte det enklaste att få döden att verka som en naturlig del i handlingen utan ofta får den sitta i det dramatiska högsätet utan att det egentligen behövs.

Döden är ju det slutgiltiga hotet. Även om man har en tro på livet efter detta så är döden ändå slutet på det liv som vi känner till. Därför är det så tacksamt att läsa deckare och se på thrillers, döden kommer i form av det oväntade och inte som en del av vår vardag. Tomheten och saknaden efter den döde får andra handskas med. Den lilla rysningen som rör vår egen dödlighet kan vi avfärda med motiveringen att ”det är ju bara på film…”