Birger Sjöberg
Bleka dödens minut
1. Ja, du kommer till slut,
bleka Dödens minut,
då med granris min port blir prydd,
då min fönstergardin
utav blommig satin
blir på mitten ihopasydd,
då min hand har en ros i förvar,
om vars doft ingen aning jag har.
Ja, du kommer till slut,
bleka Dödens minut,
då jag står där så gömd och skydd.
2. Stärkta veck överallt.
Allting skiner så kallt.
Kandelabern, den hyrda, bär
sina ljus utan glans,
och den svartaste frans,
som fanns köpa, den finnes här.
Våta kinder sig skymma i flor
såsom rosor i dimma, jag tror...
Stärkta veck överallt.
Allting skiner så kallt
där, som Döden med lien är.
3. Under klockornas vin
in den bära terrin
på en blåmanglad duk, så ren.
Solen, blek bak gardin
slår i glaskaraffin
ned en stråle med gullguld sken.
Gamla frackar ses runt kring mitt stoft,
alla dunsta de malpappers doft.
Under klockornas vin
in de bära terrin
en glacerad, med blommor och gren.
4. Snart står kammaren kall
med sin svartklädda pall,
tom och dragig, och väldigt arm.
Något bortrivet blad
av en krans far åstad
för ett vinddrag från fönstrets karm.
Ute höras de pulsa i snön
under klockornas ängsliga dön.
Snart står kammaren kall
med sin svartklädda pall
och en bårduk på stolens karm.
5. Allt för mycket besvär...
Jag så föga begär.
Bättre varit att falla få
som ett blad faller ner,
virvlar runt och beger
sig till vila bland stoft och strå.
Daggen faller, och frosten gör vitt,
snart är bladet i smulor förspritt.
Allt för mycket besvär...
Jag så föga begär
utav klockor och sånger då.
6. Ja... Men har du en ros,
kan du lägga den hos
mig på kullen, när dock du går
vägen strax där förbi
under fåglarnas skri,
medan sommar'n, den glada, rår.
Kan min ande med dimfingrar då
vänligt vinka --- nog görer den så!
Som en fjäril, som vind
vill jag röra din kind
ibland kors och bland snäckor små.
* * * * *
erik johan stagnelius
Till Förruttnelsen
Förruttnelse, hasta, o älskade
brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar -- på svartklädda båren
den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng -- med nejlikor våren
skall henne beså.
Slut ömt i ditt sköte min smäktande
kropp,
förkväv i ditt famntag min smärta!
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta.
Rik är du, o flicka! -- i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver
därnere hos dig.
Till vällustens ljuva, förtrollande
kvalm
oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm,
och gröna gardiner oss dölja.
När stormarna ute på världshavet råda,
när fasor den blodade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda
i gyllene ro.
* * * * *
måna n. berger
Två dikter
Alla själars natt.
Blöt snö tränger genom stövellädret,
kyla genom märg och ben.
Små lågor fladdrar i kyrkogårdsmörkret
flämtar
böjer sig
utsläcks av vinden
som ett spädbarns leende
ilsnabbt och outgrundligt
Med våta vantfingrar
stryker jag bort snön från graven
tänder ett ljus för dig
Du är inte rädd så liten du är
att ligga ensam bland skuggorna
lämnad i gräsets vård.
- Det är lätt att vara död, tröstar du
det är som att aldrig vara född
det är som att ha varit någons bror
i en dröm.
Legenden om Zennors sjöjungfru
Vem tänder ljus
vid Zennors kyrka i kväll?
Lyssnar jag inåt mörkret
kan jag höra Atlantens dånande bränningar
slå mot Cornwalls klippkust, skölja tillbaka
slungas in mot reven igen i fosforskum
och ur stormen röster;
förlista sjömän
drunknade fiskare
osaliga andar som denna själarnas natt
vandrar den stensatta stigen från stranden
för att återförenas med någon
som länge förgäves väntat dem hem.
Jag kan se dem som skuggestalter
sväva över kyrkogårdens vindslitna gräs
mellan keltiska stenkors
lutande bland mossbevuxna stenar;
jag kan se dem böja sina huvuden
inför halvt bortvittrade kvinnonamn.
Själarnas gråljus fladdrar matt över Zennor i kväll
men kyrkan ligger öde och mörk
och martallarna tiger
tryckta mot muren av granit.
Den tunga ekporten knarrar på handsmidda gångjärn.
En ensam besökare går uppför altargången
viker av in i sidoskeppet
där marelden tänds på sjöjungfruns stol.
Ett ljus för legenden om Zennors mermaid
som kom varje söndag till högmässan,
tills kyrkoherdens son, för sin kärleks skull,
följde henne ner i djupen.
Ett ljus för förbundet mellan kust och hav
gudinna och man
denna själarnas stormiga natt.
* * * * *
eva b. magnusson
Dikter
Stannade slutligen inför det svarta
Ljuset fängslat där
Mamma dog, jag sprang över gärdet
Såg min bleka syster
De svarta kärlen, skrovliga
Det bultar inifrån, blod
Mamma dog
Pappa kände inte igen oss
Det var en dag så lång
Över mörkret läggs ett större mörker
(ur Faller snö, 1996)
På de dödas gård är allt i sin
ordning: gravstenar, plastvaser,
buxbomshäckar
Dödgrävarna tar rast. Idag sol,
imorgon regn. Finns ännu
dödgrävare?
I huset är flickans säng och mörkret
under sängen, där är kattens säng
och regnet som regnar på gräset
Eller betrakta en karta
den föreställer en skog, den är
ett mörker
som när man länge ser på ett
fotografi, en rörelse uppstår
någon stiger in i bilden
intar sin plats, äntligen
(ur Som häromnatten, 2001)
Ursäkta men det finns stunder
när jag vill dö, som
denna stund
för ingenting särskilt, bara för att
man måste dö
Jag har varit här förr
allt är sig likt, bara
skörare, närmare
Jag lägger svart i ena vågskålen
grönt i den andra
Och kärleken
var la jag kärleken
den främmande
väger den för eller emot
det vet jag knappast längre
(ur Som häromnatten)
Det ligger en bild i byrålådan, den ligger länge där,
år lagras över den.
En dag dör en människa. Du sitter på ett tåg, du
är i en främmande stad,
du är i ett mörkt rum. Och bilden stiger fram:
den är grön, det är en dunge av träd, i träden
sitter två pojkar uppklättrade,
det lyser om deras ansikten, sol och skuggor går ut och in genom
grenverket.
Dungen är borta nu, en av pojkarna är borta. Men i dig, genom
åren, finns
grönskan kvar med skugga och ljus, och pojken finns kvar i det gröna
och
ansiktet lyser.
(opublicerad)
* * * * *
lydia duprat
Kadavren
Stagnation. Vägskäl.
Avlopp. Förruttnelse.
En dinosaurie i brunnen, otjänligt vatten.
Fossiler täcker psykets yta.
Ögon genomsöker oändliga slätter och skådar kadaver.
Oändligt.
Oändligt, moraset.
Bakom stenen en bit av mögligt läder.
Man grävde upp graven och hittade hårtestar
och under tiden uppviglas tanken.
Uppviglas kadavren. Hemligen.
|