ÅRGÅNG 3 NUMMER 7 — 25 NOVEMBER 2002
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Scen: Singoalla i Hagaparken
Klippdockor från 60-talet
Läst: Choklad. Fakta, historia, passion
Läst: Samurajsommar
Läst: Den amerikanska flickan
Läst: Terra Nullius
Läst: Vetenskap eller villfarelse
Läst: Simos drömmaren
Läst: Den fula prinsessan
Läst: LBD
Läst: Silverapan
Läst: Skulden
Läst: Eragon - Arvtagaren
Fugu: Dödligt gott
Kvinnliga faraoner
"Saltis" i Saltsjöbaden?
Utdöd? Du skämtar väl!
The Spider Rules!
Fredag den trettonde
Konst: Angående konst och frihet
Musik: Something to Be Shared
Musik: Timeless Music
Musik: Summertime at Dalhalla
Läst: Björns bokkrönika våren 2005
Läst: Anne Franks dagbok
Läst: Orre, trast och trana
Läst: Dorés bibel
Läst: Sabotage
Läst: Mörkrets tjänare
Läst: Boktips inför hängmattan
Scen: Platonov
Foto: Färgsprakande provokation
Scen: Aprilhäxan
Utrotat djur Australiens heliga Graal
En skandalkarriär värd att belysa
I sus och dus med Brus
Berlin andra gången gillt
Könsroller under bronsåldern
Kristian II: Tyrann eller älskad kung?
Kuba: ständigt mot friheten
I den verkliga diktaturen
Destruktiviteten är en konstant
Katja Timgren får Slangbellan
Läst: Bläckhjärta
Läst: Kejsarens magi
Läst: Lucindas hemlighet
Läst: Da Vinci-koden
Läst: Terra Hexa
Läst: Stjärnornas stad
Läst: Åklagare är en som lagar bilar
Läst: Idun - Sagan om Valhalla

P R O S A
Långt hemifrån

L Y R I K
Dikter från Kuba

P S E U D O
Hur man ger sin katt ett piller

I N T R Y C K
Fisketur med Moses

Livet och döden är ett och
samma ting

Av Carlos Vidales

Detalj från muralmålningen Dröm en söndagseftermiddag i Alamedaparken av Diego Rivera.

För några år sedan fick en fyrverkerifirma i Storbritannien en något udda beställning: Det var en döende kvinnas sista önskan att hennes lik skulle kremeras och att stoftet skulle skjutas i luften i ett fyrverkeri, för att skänka ljus och glädje till alla anhöriga och vänner.

Kvinnan fick sin önskan uppfylld. Femton pjäser smällde i himlen med ett lik i krutet, festen blev magnifik och alla blev jätteglada.

Att hantera döden kan vara lite jobbigt för dem som blir kvar i livet. Man sörjer förlusten av sina kära för det är verkligen en tragedi att förlora en älskad medmänniska. Den sorgen kan ingen slippa undan ty döden kommer till alla, förr eller senare.

Vi har två starka anledningar att betrakta döden som en obehaglig figur. För det första: Döden tar mamma, pappa, syskon, släktingar och vänner ifrån oss för all evighet och vi blir ledsna, förvirrade, ensamma här i livet. För det andra: Vi vet inte hur dödens rike ser ut, ingen har någonsin kommit tillbaka för att berätta hur det är där borta. Vi fruktar det okända och vi misstänker att vi inte kommer att trivas där. Det är oroande att ingen frågar oss om vi vill komma dit. Det är ju obligatoriskt för alla och bara detta bådar inte gott för framtiden.

Det är därför alla kulturer försöker bearbeta alla de känslor, idéer, symboler, tankar och begrepp som har någon relation till döden, denna skräckinjagande gestalt som tvingar människan att fimpa för gott och tacka för sig.

Dessutom skapar döden väldigt många praktiska problem. För någon tid sedan tvingades borgmästaren i en liten stad i södra Spanien att strängt förbjuda medborgarna att dö, eftersom kyrkogården redan var fullsatt. Det fanns inte plats för några nya döda, och de som ville dö var tvungna att vänta minst ett år, den tid som behövdes för att utvidga begravningsplatsen. Stadens invånare har sedan dess fått leva vidare eller ingå i en underjordisk motståndsrörelse för att dö utanför lagen.

Att dö, alltså. Att kila vidare. Att kallna. Att hänga upp kängorna. Att lämna in. Att gå åt. Att skaka av sig dojorna. Att kola. Att plocka ihop. Att trilla av stjälken. Att bli jordgubbe. Att knalla av. Att stryka med. Att sova i träpyjamas. Att mula. Att strunta i räkningarna (somliga gör det innan de dör, men detta är, om än tufft, rena fusket). Att ta av sig kroppen och låta själen vandra naken. Att sluta undra över saker och ting.

Allt detta är underligt, oförklarligt, mystiskt.

Var är alla dessa döda människor någonstans? Det måste absolut finnas ett ställe där de samlas och har något socialt umgänge, eftersom människan är ett socialt djur och det är vetenskapligt bevisat att ingenting försvinner för gott i detta universum. Varken materia eller energi skapas eller förloras i vår lilla söta värld.

Jag tänker och funderar på döden. Mitt undrande bringar ett hälsosamt kaos i mitt hjärta och för mig tillbaka till Mexiko, detta fascinerande land som gav mig asyl och frihet och som fick mig att komma på vänskaplig fot med döden. Ja minsann, det finns inte något annat land där döden är så mäktig, så levande, så uppfriskande, så välsmakande!

Året var 1980 och det var september. Jag vistades då i Mexiko City och hade åter läst Juan Rulfos roman Pedro Páramo, en berättelse om byn Comala, där alla grannar är döda och alla fortsätter att gräla med varandra, älska varandra, skvallra och samtala. Det är en byns själahistoria och alla dessa själar är alltid intresserade av sina egna och andras döda kroppars öde, konflikter och tragedier. Deras andliga liv är för evigt förknippade med deras tidigare fysiska liv. Det är därför de fortfarande lever i den döda byn.

Och det är precis därför mexikanerna tror på själarnas närvaro i allas vardagliga liv.

En dag blev jag bjuden på lunch hos en vän. Hans pappa, mamma och syskon hälsade mig välkommen i deras lilla anspråkslösa hem.

Vi var, enligt mitt sätt att räkna, sex personer vid bordet. Men det hade dukats för sju. Vi åt och min väns mamma serverade alla de många rätter som ingår i en riktig mexikansk lunch, och det gjorde hon till de sex närvarande plus den sjunde, osynliga gästen. Efteråt fick jag veta att min väns mormor nyligen dött och att hennes själ fortfarande bodde i huset. Det skulle gå "en tid", kanske två eller tre år, innan den gamla mormoderns ande bestämde sig för att flytta till dödens rike. Och även efteråt skulle denna älskade ande ofta och regelbundet komma på besök.

Den 1 och 2 november varje år går hela Mexiko till kyrkogårdarna, med musikinstrument och glada miner. Varje familj samlas omkring sina käras gravar och sjunger och festar tillsammans med de käras andar. Man har gjort brödlimpor som föreställer likkistor, stora karamellbollar som föreställer dödskallar, utsökta tårtor och bakelser som föreställer den döda mamman, den döda mormodern, den döda släktingen. Och alla sjunger och äter gott, alla är glada för alla umgås med familjens alla själar, ingen är borta, ingen är bortglömd.

Jag älskar verkligen dessa människor som kan leva med döden och som ger de döda sin rätt att uttrycka sig, att vara med i de levandes fest, att uppleva livets glädje och ständigt förnya människornas ljuvaste minnen. Detta är kärlek.

När jag besökte Teotihuacán, denna magiska plats där forna kulturer offrade så många liv efter så många grymma krig kände jag dödens kusliga närvaro i mitt hjärta.

Tusentals människor dödades där, under högtidliga ceremonier inför folket. De mäktiga krigsherrarna samlade dödskallar för att visa sin makt och storhet. Jag kände både fasa och glädje, både avsky och hopp, för jag såg tusentals mexikaner klättra upp för den stora pyramidens trappa och bringa liv i döden. Ja, i dag är alla dessa grymma herrar bara damm, men miljoner mexikaner kommer dit och upplever de dödas själar, både offrens och bödlarnas andar, för alla är där.

Diego Rivera, Mexikos stora konstnär, har lämnat en kärleksfull version av döden i sin muralmålning Dröm en söndagseftermiddag i Alamedaparken. Han porträtterar sig själv bland flera tusen andra historiska figurer, hand i hand med döden "La Catrina", omgiven av den genialiske gravören José Guadalupe Posada (skaparen av tusentals konstverk med döden i centrum), den odödliga Frida Kahlo och den kubanske hjälten José Martí, som dog för fäderneslandet och därför lever för evigt.

Och nu sitter jag och läser en förtrollande bok: Los cinco soles de México (Mexikos fem solar). Författaren, Carlos Fuentes, fortsätter med denna essä sina ansträngningar att kartlägga Mexikos alla gåtor: Makten, livet, döden, tiden, gudarna, tyrannerna, den obeskrivliga blandningen av spanska, afrikanska och indianska känslor och beteendemönster och annat som har haft stor betydelse under de senaste tusen åren, under Mexikos fem solar.

Den första var en sol av vatten och den drunknade i kaosets hav. Den andra var en sol av jord och den blev uppäten av det oändliga mörkret. Den tredje var en sol av eld och den blev omintetgjord av en eldstorm. Den fjärde var en sol av vind, och en orkan dräpte den. Den femte är vår sol, den vi ser varje dag, och den kommer att dödas av universums eviga, odödliga rörelse. Nya solar och nya mänskligheter kommer, och alla kommer att dö och att födas på nytt, om och om igen.

"Mexikos storhet är att det förflutna är för evigt levande", säger Carlos Fuentes.

Därmed, säger jag, är livet och döden ett och samma ting, för tiden är bara den eviga rörelse som samtidigt dödar och skänker liv i människans hjärta. Och så sitter jag och läser, förtrollad, omgiven av min pappa, min mamma och alla dessa döda kära människor som utgör en stor del av min egen identitet.


Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat