Fallskärmshoppare i livskris
Av Helena Mansén

LÄST
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •
Himlen under mina fötter Anton Westman Författarhuset 2002 Sidantal: 345 ISBN: 91-89390-25-3

"Himlen under mina fötter" är Anton Westmans debutroman. Anton Westman är född 1972 och uppvuxen i Sävar i Västerbotten. Han har varit en av Sveriges bästa fallskärmshoppare och har examen från läkarlinjen och Journalisthögskolan.

Romanen handlar om den duktige fallskärmshopparen Rasmus Fredriksson och man kan nog ana att det är författaren själv. Första intrycket leder en att tro att det här är en berättelse om livet som aktiv fallskärmshoppare, vännerna och miljön runt omkring samt om de hisnande upplevelserna på väg ner genom molnen. En bok för de som gillar fallskärmshoppning, helt enkelt. Men så är det inte, i alla fall inte enbart.

I bokens första fjärdedel får de som älskar fallskärmshoppning en hel del att känna igen sig i. Men sen tar Rasmus personliga problem överhand och romanen ändrar karaktär. Dessa problem låter författaren läsaren ana redan i början, när Rasmus i romanens första fallskärmshopp struntar i att lösa ut skärmen. Räddningsutlösaren till reservfallskärmen räddar honom. När alla hans vänner undrar vad som hänt, när han, en av Sveriges bästa, råkar ut för en sådan allvarlig incident - rycker han bara på axlarna. Han har ingen förklaring.

Något är fel, det förstår alla som känner Rasmus. Men Rasmus vägrar prata. Inte ens för Björn, riksinstruktören för Svensk Fallskärmshoppning, kan han säga vad som hänt. Rasmus ombedes att omedelbart lämna in sin licens. Men dagen efter händelsen fortsätter Rasmus att hoppa trots hoppförbudet.

Rasmus lär känna Camilla och de blir tillsammans. Inte heller Camilla lyckas få Rasmus att berätta vad det är som trycker honom. Det kommer ändå fram att det är en flicka som han fortfarande är kär i, som han inte kan glömma. Det är Emma från Malå i Västerbotten, där han själv kommer ifrån.

En stor del av romanen handlar om relationsproblem och om hur envist tjurigt Rasmus vägrar ta emot hjälp av vänner och anhöriga. Depressionen blir djupare.

På många sätt behärskar Anton Westman en levande och inlevelsefull berättarteknik. Ofta är det medryckande och komiskt, men också sorgligt. Framför allt är det rakt upp och ner utan krusiduller. Ett ärligt språk som förmedlar sinnesstämningar förträffligt, vare sig det handlar om att göra ett olagligt hopp från en mast med polisbilarna väntande nedanför eller när han är hemma hos en kompis i Uppsala, på promenad i Stockholm eller är som en zombie i psykostillstånd hemma hos välmenande kompisar i stillastående lappländska Malå.

Men boken innehåller en hel del språkliga motigheter också. Anton Westman tenderar att sväva ut i alltför många onödiga detaljer som gör att läsaren tröttnar. Det är inte nödvändigt att beskriva vad man äter till frukost, lunch och middag varje dag. Inte heller att tala om varje gång man tar en kaffepaus eller vad som finns i kylskåpet. Det skulle gå att skala bort en femtedel av romanen utan att den skulle tappa något väsentligt.
En annan sak som störde mig som läsare var avsaknaden av anföringstecken. Westman har valt att inte använda vare sig pratminus eller citattecken. Bara ställt de förmodade uttalade meningarna under varandra. Men det fungerar dåligt. Ska man använda sig av en sådan metod krävs det att man gör det konsekvent och följer en strikt och tydlig hierarki. Så är inte fallet här. Alltför ofta undrar man vem som säger vad. Speciellt om en och samma person står för flera meningar under varandra, medan en annan person inflikar en rörelse eller tanke i direkt anslutning till den förstes tal. Det blir alltför rörigt och man tappar tråden.

Avsaknaden av anföringstecken gör också att personernas uttalade meningar blir ”tystare”. Det blir inte så levande som det skulle kunna vara. Men efter att ha läst slutet ger jag med mig lite på den punkten då jag förstår att det kanske är författarens avsikt att det ska vara så.

Anton Westman är ändå en lovande debutant. Mycket är väldigt bra. Men kortfattat kan sägas att hade romanen rensats bort på ovidkommande detaljer samt styrts upp vad gäller den genomgående handlingen, hade den varit ännu bättre - och lättare att läsa.
Om slutet skulle jag vilja säga en del. Men det är ju som det är. Den lämnade en inte oberörd i alla fall.