Katarina kyrkogård:
Här trivs både levande och döda
Av Lydia Duprat

Illustration: anna-maria törnblom

Katarina kyrkogård är en lunga mitt i asfaltdjungeln på Södermalm och en tillflyktsort för många söderbor. Många söker sig hit, sommar som vinter, för en stunds vilsam kontemplation.

Jag sitter på en av kyrkogårdens bänkar och betraktar trädens nakna grenar. Det skymmer nu och lyktorna tänds. Det här är en stund som vanligen får mig att förnimma det övernaturligas närvaro. När lyktorna tänds i novembermörkret omges de av ett skimmer som tycks mig besjälat; det är som om andarna som bebor kyrkogården söker sig till ljuset, flockas kring det, där de hämtar, och på samma gång avger, energi.

Några barn passerar på väg hem från skolan, som ligger alldeles i närheten. En liten klunga: två går tillsammans och pratar med varann, två andra går var för sig. Att inte vara ensam när man går genom kyrkogården skänker säkert barnen litet trygghet. Min egen dotter är rädd för att gå här när det är mörkt. Det här är ju när allt kommer omkring en kyrkogård, låt vara en synnerligen vacker sådan.

Själv får jag aldrig några negativa vibrationer här. Här spökar inga onda andar; här andas de i stället, liksom vi levande, och är goda och alldeles säkert också nöjda, för vem kan vara missnöjd med att bo här? Katarina kyrkogård är rymd och fägring. På våren och sommaren är trädens lövverk yppiga och intensivt gröna. En tårpil sträcker sina armar ner mot marken medan alla de andra träden eftersträvar himlen. Fåglar hoppar i gräset eller sitter på sina grenar och sjunger. Den lilla fontänen vid minneslunden dansar lojt.

På sommaren sitter ungdomarna i gräset och dricker öl. Får man dricka öl på en kyrkogård? På sommarkvällar brukar jag och min familj själva sitta här på en bänk och betrakta fontänen och träden. Min dotter går balansgång runt fontänen och då lägger jag mig raklång på bänken och låter mina ögon fyllas av det gröna ovanför. Men nu är träden som sagt kala. Grenarna spretar mot himlen och tycks fråga sig, Kommer jag någonsin att lövas igen?

Men inte ens nu, när det är mörkt, när det är mulet, när det är vinter, är det dystert här. På en bänk längre bort, framför själva kyrkan, sitter en kvinna och äter apelsin. Är hon på väg någonstans? Är hon på väg någonstans ifrån? Eller har hon kommit hit bara för att ägna sig åt en stunds vila från den vardagliga stressen, från betongen utanför murarna? Jag undrar men vill inte störa henne med min fråga. Hon är innesluten i en närande ensamhetskokong just nu, och för mig får hon vara i fred.

Gravarna på Katarina kyrkogård är välskötta och ompysslade och vid många av dem har man lagt blommor och tänt ljus. Cornelis Vreesvijks grav pryds av flera buketter, en lykta brinner också här.

Vid minneslunden finns vanligen många blombuketter. Jag brukar böja mig ner och lukta på dem, jag kan inte motstå en blomma. Så också nu. Blommorna doftar den här gången inte så starkt. De doftar grönt snarare än rött eller rosa eller gult. De står här, i sina vaser, medvetna om att de snart ska vissna i kylan, och gör, stoiskt, sin plikt att hedra de döda.

Jag reser mig upp. Min korta vistelse här har skänkt mig frid. Jag tittar en sista gång på lyktstolparna med sitt skimmer och fylls av dunkla minnen och fantasier. Det börjar regna lätt. Jag går hem.