Bokmässan på Örebro slott skänker november existensberättigande
Av Måna Berger

Det här var den femte bokmässan som anordnats i Örebro och för tredje gången hölls den på slottet. Efter en försiktig början i mars 1997, då tre entusiastiska kvinnor, Monica Wahlgren, Anne Marie Hellström och Synnöve Andersson, för första gången sjösatte projektet, då främst med syftet att lyfta fram länsförfattarna, har succén rullat vidare och nu hittat formen på allvar. Framför allt tack vare en person, en verklig eldsjäl. Efter det första året har Monica Wahlgren ensam drivit projektet och heltidsjobb är bara förnamnet. Hon lever med bokmässan året om och har mer än en gång antytt att någon annan borde ta över, eller i varje fall dela arrangörskapet. Men hittills har enmansföretaget Monica Wahlgren stått kvar och av allt att döma tänker hon sig en fortsättning, i någon form, vilket vi örebroare är tacksamma för.

Jag nämnde att Bokmässan från början syftade till att lyfta fram lokala författare, och bland länsförfattarna märktes i år framför allt två debuterande: Agneta Rosendal med lyriksamlingen ”Pianot i Wien” och Sten Wistrand som lagom till mässan kom ut med en underfundig barnbok, eller kanske en allåldersbok, ”Mest om Anton”. Länets deckardrottning, Anna Jansson, minglade i vimlet, och Håkan Nesser har jag visst… ja det har jag sagt ja. Tappra medlemmar ur Örebro läns författarsällskap genomförde en stafettuppläsning utanför slottsentrén på lördagen, trotsande blåst och regn för poesin åt folket.

November är en gråtrist månad som enligt mitt förmenande i stort sett saknar existensberättigande, men det finns alltså förmildrande omständigheter. I Svartåns blanksvarta strömmar speglar sig slottet som en varmt inbjudande ljuskälla. Kajorna kvällspratar högljutt i träden omkring; det hör denna stad till. På slottet är boken hedersgäst, än en gång. Man kan stå ut, även med november, då.