Första sidan

Nummer 5 - 27 november 2000

 

 
 

Rundvandring bland höstens böcker

Av Björn Gustavsson


Recenserade böcker:

Skönlitteratur

Ylva Eggehorn: Liljekonvaljekungen (Bonniers)

Jens Christian Gröndahl: Indiansommar (Wahlström&Widstrand)

Lars Gyllensten: Minnen, bara minnen (Bonniers)

Per Hagman: Skugglegender (Bonniers)

Björn Ranelid: Min son fäktas mot världen (Bonniers)

Göran Tunström: Krönikor (Dagens arbete)

Facklitteratur (i nämnd ordning)

Göran Hägg: Världens litteraturhistoria (Wahlström&Widstrand)

Camilla Lundberg: Musikens myter (Wahlström&Widstrand)

Bonniers stora film- och videoguide (andra, omarbetade upplagan. Amerikansk huvudredaktör Leonard Maltin; svensk huvudredaktör Mårten Blomkvist)

Liv och död i antikens Rom (Historiska media) av Dominic Ingemark och Henrik Gerding. Foto: Martine Castoriano

Herman Lindqvist: Historien om Sverige (Norstedts). Nyutgiven volym som tar upp perioden 1907-1945

Hans Dahlberg: Hundra år i Sverige (Bonniers)

Utopi och verklighet. Svensk modernism 1900-1960 (Norstedts)

Uuve Snidare: Hemma i Sverige 1900-2000 (Prisma)

Lars Westman: Den lysande epoken (Bilda förlag)

Klara, en stadsdel i förvandling (Lind&co förlag). Text Per Wästberg, foto Lennart af Petersens

Stockholm - staden som försvann, utgiven av Anders Sjöbrandt och Björn Sylvén (Natur och Kultur)

Leif Kindblom: Så reste vi (Bilda förlag)

Catharina Nolin: Till stadsbornas nytta och förlustande (Byggförlaget)

Karl-Dietrich Bühler: Vanding i skandinaviska trädgårdar (Bonniers).

 

Jag ämnar i denna krönika inte ens försöka överblicka den svenska bokutgivningen andra halvåret år 2000 utan nöjer mig med att omnämna några titlar jag råkat fiska upp ur en som vanligt strid höstbokflod.

Ylva Eggehorn har utgivit romanen "Liljekonvaljekungen". I denna fristående fortsättning på "Kvarteret Radiomottagaren" (1994) går hon vidare med sin uppenbarligen självbiografiskt färgade uppväxtberättelse - något som framgår inte minst av den kvinnliga jagberättarens utveckling. Ty mot slutet av boken har Eggehorns brådmogna alter ego debuterat som poetiskt underbarn och är redo att ta steget ut i den litterära offentligheten.

Författaren varvar den kvinnliga huvudpersonens bildningshistoria med en rad parallella berättelser. Den episodiskt anlagda romanen - med livet i en stockholmsförort som brytningslins - växer till en mångförgrenad väv som samtidigt har mycket att berätta om det sena femtiotalets folkhemsdrömmar och över huvud taget om det svenska välfärdssamhällets utveckling mot en allt tydligare individualism och materialism.

Det är nyansrik och uppfriskande romankonst; framförallt imponerar scener som subtilt återger flickan och kamraten Mimmis föreställningsvärldar och fantasifulla lekar. Omvärlden iscensätts genom magiska och besvärjande upptåg. Eggehorns skarpsynta barndomsskildring bärs av doftande miljöskildringar och hisnande inblickar i vidöppna själsliv. Den unga flickan livnär sig på ord, språk och berättelser - faktiskt i en omfattning som påminner om Eyvind Johnsons "Romanen om Olof" ("utan ord kan jag inte leva", deklarerar där ynglingen Olof). Även Ylva Eggehorns protagonist är beroende av litteratur och berättelser:

"Jag måste föda min ordkropp. Den var osynlig och oerhört mycket större än jag själv. Hungrig var den också. Jag kunde aldrig få nog. Min lystna hand räcktes ut mot bokhyllor som dignade av läsfrukter."

Jens Christian Gröndahl, född 1959, har under senare år allt tydligare framträtt som en av Danmarks främsta unga diktare. Han slog 1994 igenom med "Indian summer"; en roman som sedan dess kommit ut i en rad upplagor och som dessutom skall bli film. Efter att senare verk som "Lucca" och "Tystnad i oktober" utgivits i Sverige och gjort författaren känd utkommer nu även genombrottsboken i svensk översättning (Thomas Andersson är en lyhörd översättare; dock finns här smärre brister - exempelvis har en hel mening fallit bort i det avslutande stycket).

I romanen, en jagberättelse, blickar den medelålders författaren August tillbaka på sin ungdom sedan han på en förlagsfest mött sin ungdomskärlek Alma - en kvinna som efter en tid övergav honom för hans bäste vän, den karismatiske konstnären Gustav.

Mötet med en nu medelålders Alma väcker många minnen till liv. Hågkomster från olika tidsperioder flyter samman i hans medvetande. Tidsskikten blandas således - och romanens berättelse växer fram i takt med Augusts allt djupare minnesexpeditioner in i det förflutna. Han leds in i berättelsen om sitt eget liv.

Vårt minne formar berättelser… - temat känns igen från tidigare romaner av Gröndahl. Ett annat tema som återkommer är ambivalensen mellan trygg borgerlig tillvaro och en lockande frihet (ungefär som hos Hesse eller Thomas Mann). Och August konstaterar att vännen Gustav förverkligar allt det som han själv inte vågar…

"Vi satt i hans söndersuttna soffa och drack polsk vodka tills det blev ljust, alltmedan vi pratade och pratade, jag har glömt om vad men inte känslan, som genomströmmade mitt rädda medelklasshjärta, av att bli insläppt i en fantastisk och hårdför, naknare och sannare värld än den jag kom ifrån."

Gustav framstår som det fyrtorn i vars ljus vännerna blott förmår drömma. När Gustav dör blir det i stället August, berättaren, som tar språnget ut i det okända och tar över konstnärsmanteln.

Jens Christian Gröndahl kan såväl tematiskt som stilistiskt påminna om Marcel Proust, men också om den danske författaren H C Branner. Gröndahls prosa är, detaljrikedomen till trots, kyskt sval - men samtidigt extremt lyhörd för sinnesförnimmelser och atmosfärer.

Lars Gyllenstens memoarer, "Minnen, bara minnen", väckte genast uppseende i massmedia. Författaren, född 1921, har emellertid även tidigare väckt debatt. Här redogör han detaljerat för en rad kontroverser - inte minst den s.k. Rushdie-affären, som ju fick Gyllensten att i vredesmod lämna Svenska Akademien.

Lars Gyllenstens memoarer är hållna i klassisk stil. Han inleder med att berätta om släktförhållanden, och porträtterar bl.a. morbrodern, kompositören Ture Rangström. Han berättar om en tidig ambivalens mellan vetenskap och författeri. Men så valde han medicinen, och blev senare professor. Detta val säger han sig aldrig ha ångrat.

Mellan raderna skymtar dock ett beklagande över att det egna skrivandet åtminstone i perioder fått stå tillbaka. Han ventilerar en viss harm över att ha rönt allt mindre uppmärksamhet för sitt författarskap. En del polemiska utspel jag gjort kan ha legat mig i fatet, skriver han. I en passus som följande anas faktiskt en viss bitterhet:

"Numera tycks jag mest intressera litteraturvetenskapare av facket - och inget ont i det. Ibland har jag sett det som att jag håller på att inlemmas i ett litteraturvetenskapligt museum. Emellertid - inom den lilla krets av läsare som jag kan glädja mig åt möter jag ofta ett starkt engagemang."

Han erinrar sig uppståndelsen kring "Camera obscura", som ju parodierar dåtidens poesi à la mode. Tilltaget att under pseudonym driva gäck med gängse fyrtiotalistisk lyrik framstår i nytt ljus när han här berättar att han i sin ungdom inte alls intresserade sig för poesi. Han och hans kompis fordrade att lyrik skulle vara "någorlunda entydig och begriplig. Vi var ju naturvetare".

Ambivalensen i förhållande till det egna skrivandet framkommer (låt vara även med generell giltighet) av följande utsaga:

"I mitt författararbete kastas jag ofta mellan entusiasm och leda, med perioder av stark och äcklad aversion och förlamande misstro mot det som jag råkar hålla på med. Olika typer av självhäcklanden är insprängda i det som jag har skrivit och skriver."

Memoarerna uppehåller sig förvånansvärt litet kring det egna författarskapet men desto mer kring de kontroverser som förevarit i skilda sammanhang. Lars Gyllensten var bland annat mångårig styrelsemedlem i Sveriges Radio, Dramaten och Nobelstiftelsen. Mycket av bråken - särskilt det med Sture Allén - tycks djupt ha besvärat honom; det märks av det faktum att de här ges så stort utrymme. Sammantaget bjuder Gyllenstens memoarer på välskrivna minnen som låter oss träda människan Lars Gyllensten ganska nära.

En författare ur en helt annan generation är Per Hagman, som efter fyra romaner nu utgivit den digra novellsamlingen "Skugglegender". Här framträder den av många kritiker bespottade Hagman än tydligare som angelägen samtidsskildrare och insiktsfull psykolog.

I likhet med de tidigare böckerna handlar det om unga, vilsna individer. Känslan av meningslöshet kompenseras med hektiskt nattliv och sexuell utlevelse. Författaren experimenterar med ett mer uppbrutet, accentuerat modernt språk. Upprepningar och moderord kryddar texten med en stark samtidskänsla. (Titlarna talar sitt tydliga språk: "Tuff som new wave, sexig som disco"; "Vasagatan: värsta hotet, värsta charmen"; "City"; "Glittrar"…)

Personerna, oftast kvinnor, berättar i jagform. De flesta lider av dåligt självförtroende - något som ofta kompenseras med sexuella utsvävningar. Utträngda i samhällets marginaler hyser Hagmans gestalter ett växande hat gentemot samhällets förment rättfärdiga - "den kompakta majoriteten".

Låt vara att novellsamlingen gott kunde ha stramats åt - i huvudsak vittnar den ändå om en författare som utvecklats på ett mycket lovande sätt.

Björn Ranelid har i höst kommit med sin hittills starkaste roman, vilket inte vill säga litet. "Min son fäktas mot världen" bärs av en humanistisk grundton och genomsyras av en romankonst som väcker associationer till både Lars Ahlin och Göran Tunström. Visserligen finns här inslag av tröstlöshet och mörker, men tron på människans ljusa sida och en hoppfullhet överväger. Precis som en av romanpersonerna kan Björn Ranelid sägas vara en författare "som uppfinner lycka och glädje i en mörk tid på jorden".

Romanen tonar fram som en plaidoyer för tolerans och vidsyn; som en appell för medlidande och mer humanism. "Kärleken väger ändå ingenting och ändå är ingen kraft på jorden starkare", skriver Björn Ranelid - som vidare (i avsnitten där han talar i eget namn) uppmärksammar betydelsen av hur vi behandlar våra barn:

"Vi kan inte rätt ta tillvara alla storslagna uppfinningar och vetenskapliga framsteg innan vi lärt oss att upptäcka barndomens ömtålighet. Mänsklighetens största bedrift är att finna ett stycke av paradiset i varje pojke och flicka."

Den nya romanen ansluter till "Synden" från 1994 och utspelas även denna gång i en by i Österlen. Flera av personerna återkommer i den nya romanen - ett episkt kalejdoskop på 500 sidor som bildar en händelserik och underfundigt strukturerad väv där många av bygdens människor porträtteras. Författaren medverkar själv i sin roman; främst som förmedlare av bybornas berättelser. "Jag måste skriva ner deras historia", förklarar han för sonen - till vilken han även riktar flera direkta brev. I ett av dessa förklarar fadern sin tro på skönlitteraturen och vikten av att skriva - inte bara kommunicera muntligt:

"Det är mera högtidligt när människor skriver brev till varandra. Orden måste genom hjärtat och lungorna och lämna fingerblommorna vare sig vi skriver på maskinen eller datorn. Sedan ligger de stilla och till synes döda på papperet och läsaren väcker dem till liv igen."

Faderns osedvanliga språkkärlek uttrycks gång på gång. "Kommer du riktigt nära de varma orden kan du gå in i dem och söka läkedom, sova där likt en snigel i sitt hus", skriver författaren till sin son.

Så blir språket lika väl som litteraturen en mänsklig hemstad: en plats för välbehövlig kontemplation.

Från hösten 1992 och ända fram till sin bortgång skrev Göran Tunström varje vecka en krönika i Metallarbetaren (numera omdöpt till Dagens Arbete). Detta är en av de fåtaliga facktidskrifter som bevarat åtminstone rester av den tidiga arbetarrörelsens kulturintresse.

Ett sextiotal av författarens krönikor har valts ut till denna bokvolym, där Göran Tunström träder fram som privatmänniska och berättar om sina tankar och funderingar i allsköns ämnen. Han redogör för resor och skrivprojekt, han skildrar sina bestyr i trädgård och kök.

Det lilla formatet förefaller ha inspirerat författaren. Kanske har det prestigelösa sammanhanget och den lilla formen gynnat hans kreativitet. Texterna sprudlar av språklig energi. Somliga krönikor är fyllda av kåseriliknande krumsprång, andra bottnar i ett stort allvar och erbjuder dagboksartade panoramafönster in i diktarens tankevärld.

Gång på gång slås man av Göran Tunströms ödmjukhet inför de existentiella frågorna, av hans obändiga lust att på område efter område lära mera. Hans vetgirighet är omättlig. Denna bildningsiver, liksom hans uppenbart starka livsaptit, kolliderar dock emellanåt med illusionslöshet och en känsla av alltings fåfänglighet.

Göran Tunströms litterära estetik förtydligas av några rader i aprilkrönikan 1998: "Jag vill inte spegla livet, jag vill förstora det, så att det blir värt att leva. Att bara återge alla dessa trivialiteter som är i vägen för våra liv gör ingen mänska glad."

I detta "förstorande" av livet har alltså skönlitteraturen en viktig roll att spela. Men språket utgör för Göran Tunström både en begränsning ("byggnadsställningar är alla ord, provisorier. Så småttiga de känns") och en fantastisk möjlighet ("en dröm om att orden /…/ skall bryta igenom ytan, och komma upp i ljuset, naket glittrande. Som sker vid fiskafänge.").

Göran Hägg, känd debattör och författare, därtill docent i litteraturvetenskap, har fått mycket beröm för sin personligt hållna "Den svenska litteraturhistorien", utgiven 1996. Nu kommer uppföljaren "Världens litteraturhistoria", där han på ett förtjänstfullt sätt beskriver litteraturens utveckling genom tiderna.

Den rikt illustrerade, drygt 750 sidor tjocka tegelstensvolymen (innehållande en stor avdelning med källhänvisningar och lästips) är skriven med engagemang och präglas av solida kunskaper liksom av en påfallande formuleringslusta. Att denna litteraturhistoria är personligt vinklad gör han inget för att dölja. Även om läsaren naturligtvis knappast kan instämma i alla bedömningar är det ändå ytterst stimulerande att följa denne temperamentsfulle och drastiske (men aldrig likgiltige) guide genom världslitteraturens vida domäner. Inför vissa författarskap - exempelvis Prousts - stannar han upp och strör ut lysande små essäer.

Boken inleds med ett förtjänstfullt resonemang om det muntliga berättandets särart och påverkan på främst äldre tiders diktning. Snabbvandringen genom världslitteraturen avslutas i framtidsoptimismens tecken: det har aldrig skrivits, publicerats och lästs så många böcker som i dag, konstaterar Göran Hägg, som avslutar med bland annat följande:

"Litteraturen är inte hotad, möjligen kan en del människor ibland bli utestängda och därmed hamna vid sidan av utvecklingen. Men som helhet expanderar Gutenberg-galaxen. De nya elektroniska informationskanalerna, som ibland omtalas som ´cyberrymden´ är ingen ersättning men heller inget hot, bara en förlängning och en ökning av möjligheterna. Umberto Ecos labyrintiska medeltidsbibliotek har egentligen kunnat realiseras först i våra dagar, i elektronisk form. Och vad är Internet och den växande IT-världen annat än ett slags förverkligande av Borges fantasi om Babels-biblioteket?"

Göran Hägg, kunnig också när det gäller att diagnosticera litterära grepp i skilda texter, har som övergripande syfte att teckna hela världslitteraturens utveckling - en utveckling han samtidigt finner ha mycket gemensamt med den allmänna idéhistorien. Perspektivet blir sålunda brett - ungefär som i Schücks och Warburgs klassiska litteraturhistoria. Ja, Göran Häggs litteraturbegrepp är så vittfamnande att boken blivit nästan en den mänskliga kommunikationens idéhistoria.

Camilla Lundberg - i drygt tjugo år musikkritiker på Expressen, välkänd röst i Musikradion och sedan förra året musikansvarig på Sveriges Television - har utkommit med en ambitiöst anlagd och mycket välskriven musikhistoria, "Musikens myter", där hon (i likhet med Göran Hägg) med hjälp av ett tvärkulturellt, närmast idéhistoriskt grepp beskriver den klassiska musikens utveckling de senaste 400 åren.

Av titeln att döma kunde man kanske förvänta sig en polemiskt anlagd historieskrivning. Camilla Lundbergs granskning av gängse "myter" innebär dock snarast att hon lågmält monterar ned diverse romantiska föreställningar som florerar kring klassisk musik i allmänhet och vissa kompositörer i synnerhet.

Camilla Lundbergs lärda, därtill rikt illustrerade exposé är stimulerande att läsa. Somligt hade jag inte en aning om. Således berättar hon i avsnittet om nazisternas jakt på en lämplig arisk repertoar hur SS-generalen Himmler inrättade ett forskningsinstitut ("Ahnenerbe") som hade till uppgift att spåra det "urtyska" inom kulturen. Några av forskningsuppgifterna bestod i att söka finna ut hur de germanska stamfolkens musik lät. Man ville utröna vad som var "det specifikt tyska" i den tyska tonkonsten. Himmler personligen var intresserad av den gregorianska sångens germanska (!) rötter. En musikprofessor hade teorin att fynden av bronslurar på naziockuperade områden vittnade om att ariska människor varit de första bosättarna. Och så vidare…

Camilla Lundbergs musikhistoria växlar mellan detaljrika nedslag och svepande sammanfattningar - som i följande exempel, där för övrigt även tendensen i hennes perspektiv framträder:

"Operan och orkestern växte fram under barocken, nådde sin sociokulturella kulmen under romantiken och klingade ut vid tiden för första världskriget. Från ett tidsspann av halvtannat sekel kommer basutbudet i den s.k. standardrepertoaren än i dag - operor från Mozart till Puccini, orkestermusik från Beethoven till Bartok. Den musik som blivit komponerad efter andra världskrigets slut gör däremot bara sporadiska besök på programmen".

Vad hon vänder sig mot är bl.a. att kompositörer, musiker och sångare som en följd av den konservativa repertoaren får svårt att nå fram.

Bonniers stora film- och videoguide har kommit ut i en ny, betydligt förbättrad upplaga (den första upplagan kom 1995). Förutom att den uppdaterats och nu omfattar 8000 svenska och utländska filmer har den bl.a. försetts med ett kompletterande originaltitelregister.

Det gedigna men ändå kompakta uppslagsverket upplyser om bl.a. regissörer och skådespelare, liksom om filmens längd, varefter handlingen kort refereras. Dessutom ges ett sammanfattande betyg; dels utifrån en fyrstjärnig skala, dels artikulerat i form av en allmän bedömning.

Den svenska upplagan speglar i förstone de filmer som genom åren visats på svenska biografer och/eller finns tillgängliga på video. Under Mårten Blomkvists ledning har inhemska kritiker fått beskriva nya svenska filmer; dessutom har personer från bl.a. Filminstitutet och Cinemateket givits tillfälle att granska den färdiga texten.

Sammanfattningsvis ett filmlexikon av god kvalitet.

"Liv och död i antikens Rom" heter ett nyutgivet praktverk där Dominic Ingemark och Henrik Gerding berättar om hur vanligt folk levde i Romarriket. Det handlar om romerskt vardagsliv, strukturerat som fem övergripande teman: "Äktenskap, barn och kärlek", "Mat och dryck", "Arbete och fritid", "Bostad och boende" samt "Döden".

Författarna har vinnlagt sig om att skildra hur människor utanför de aristokratiska kretsarna levde: slavar och fattiga, liksom kvinnor och barn. Författarnas ambition är att revidera en gängse bild av romerskt samhällsliv, där de välbeställdas liv ofta framställts som norm. Utifrån det fragmentariska källmaterial som föreligger lyckas bokens författare skapa ytterst levande bilder av vardagsliv i Italien för två tusen år sedan - inte minst tack vare de fantastiska foton som illustrerar boken. Martine Castoriano har besökt ruinstäder som Pompeji och Herculaneum, liksom förstås även Rom, och den bildskatt hon här lägger fram (som inbegriper inte minst reliefer, fresker och mosaiker) gör detta till en både läcker och lärorik bok.

Somligt är av mycket intressant - exempelvis följande:

"De ursprungligen enkla matvanorna, som så ofta hyllades av de romerska författarna, kom så småningom att utvecklas till en konst - gastronomi. Den romerska kulturen var starkt influerad av flera andra kulturer - framför allt den grekiska - inom en rad områden, inte minst kokkonsten. Om vi får tro den romerske historieskrivaren Livius (59 f. Kr-17 e. Kr.); var det efter Roms erövring av vissa av de hellenistiska områdena i öst (det vill säga de områden som ingått i Alexander den stores rike), som det moraliska förfallet inleddes i Rom. Ett uttryck för detta skulle vara att kokkonsten, som tidigare varit den lägsta av sysslor, nu hyllades."

Och under temat "döden" kan man inhämta att romarna brukade placera ett mynt i munnen på den avlidne. Detta för att den döde skulle kunna betala färjekarlen Charon, som enligt den grekiska mytologin förde de dödas själar vidare till dödsriket. Sedvänjan är ett av flera exempel på hur romarna tog till sig ursprungligen grekiska sedvänjor. Intressant nog fortsätter nämnda bruk även i våra dagars Italien - åtminstone på södra Sicilien, närmare bestämt kring Syracusa - ett område som ju tidigt koloniserades av just greker.

Hösten 1992 inledde Herman Lindqvist sitt projekt att skriva en populär, berättande svensk historia. En hel rad volymer har utgivits. I höstas var det dags för "Drömmar och verklighet", där Lindqvist skildrar perioden 1907-1945.

Det är en mastig bok (mer än 600 sidor!), men lättläst och stimulerande. Tar man den för var det är, ett försök att popularisera historien, kan man ha gott utbyte av Lindqvists berättarkonst. Ty en sannfärdig berättare är han, denne Lindqvist - en modern Grimberg med förmåga att åskådliggöra och förenkla komplicerade förlopp. Boken illustreras med ett rikt bildmaterial. Någon källkritisk, eller ens särskilt kritisk historieskrivning bjuds knappast. Det visade sig ju för övrigt i höstas, då hela upplagan plötsligt fick dras in, eftersom författarens angivande av en nazistsympatisör inte visade sig stämma.

Här finns annars åtskilligt av intresse - exempelvis dröjer Lindqvist vid det faktum att Sverige och Tyskland kulturellt var oerhört nära lierade fram till andra världskriget. De båda länderna tycks ha levat i närmast ett slags symbios. Och utbytet av detta kulturella släktskap var ömsesidigt, konstaterar han.

Herman Lindqvist redogör för en valfrändskap som närmast kan beskrivas som en nazism före nazismen - inte minst då han berättar om det ultranationalistiska "Alldeutscher Verbands" skrifter i början av 1900-talet:

"De förklarade redan vid sekelskiftet, att tyskarna var moraliskt överlägsna alla andra folk, därför var det deras plikt att ta ledningen över alla germanska småfolk, som flamländare, holländare och inte minst skandinaver. Förbundets valspråk var ´världen tillhör tyskarna´, vilket inte minst kejsar Vilhelm varmt understödde och även försökte få det svenska sändebudet i Berlin, greve Arvid Taube, att förmedla vidare till Stockholm. Sverige borde självklart ´sluta sig intill och stödja sig på ett större närbesläktat folk´, nämligen det tyska, hade kejsaren låtit förstå."

Samarbetet mellan Sverige och Tyskland gick vidare. I likhet med tyskarna arbetade svenskarna under 1930-talet aktivt för att bevara den svenska folkstammen "mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement" (som det hette i Bondeförbundets, nuvarande centerpartiets, partiprogram 1933). Uppfattningen att man måste vårda och renodla den svenska rasen var dock vid denna tid spridd i alla partier. Socialdemokraternas positiva inställning till rashygien och steriliseringar berodde inte på någon utpräglad rasism, menar Lindqvist - partiet var åtminstone inte mer rasistiska än andra vid denna tid, skriver han. "Drivkraften var att förbättra livet för alla."

När Hitler 1933 genom ett tvångsdekret beordrade sterilisering av "sinnesslöa" reste omedelbart Sveriges socialdemokratiske justitieminister till Tyskland för att lära av grannlandets erfarenheter och förbereda en liknande lag även här…

Hade inte ekonomin varit så stark i Sverige och hade inte folkhemsbygget redan då, i början av 1930-talet, kommit så pass långt, kunde nazismen ha blivit synnerligen utbredd också i Sverige, tror Herman Lindqvist. (I denna bedömning har han säkert rätt.)

En annan intressant bok om samtidshistoria är "Hundra år i Sverige", av Hans Dahlberg. Här skrivs hela 1900-talets svenska historia - inklusive årliga kalendarier och därtill med ett generöst och till stor del utomordentligt intressant bildmaterial (från 1917 exempelvis ett foto på hungriga människor i kö utanför ett bageri; ett annat visar hur en av esplanaderna i Norrköping grävs upp för att bli potatisland; en tredje visar storstadsungdom utkommenderad i skogen för att plocka bär). Sammanfattningsvis mycket välskrivet.

Ytterligare en bok som speglar det föregående århundradet, eller åtminstone en stor del av det, är den påkostade, överdådigt illustrerade volymen Utopi och verklighet, med underrubriken Svensk modernism 1900-1960. Den har utkommit i anslutning till en pågående utställning på Moderna museet (den kommer att visas fram till den 14 januari). Här ger nitton initierade skribenter utblickar på fenomenet svensk modernism - och detta ur en rad olika aspekter. Här belyses modernismens utveckling inom främst konst, arkitektur, fotografi, film och formgivning.

David Elliott, chef för Moderna museet, och Bitte Nygren, chef för Arkitekturmuseet, skriver i ett gemensamt förord att man med detta verk vill ge en bakgrund till aktuella diskussioner om modernismens estetiska och ideologiska arv i Sverige och att man velat undersöka vad som skett i mötet mellan de olika konstformerna, eftersom ju modernismen, som de påpekar, är så mångfacetterad.

Idéhistorikern Sverker Sörlin inleder med en exposé över modernismens framväxt. Han framhäver att många i modernismen såg något löftesrikt men att det dröjde innan man observerade baksidorna. Sörlin konkluderar: "Denna tro på teknik, på experter och överhuvudtaget på att med ett känslokallt förnufts hjälp gripa in i människors liv kan nuförtiden te sig både troskyldigt och skrämmande. /…/ Det fanns en övertro på modernismen som i efterhand kan te sig cynisk och hjärtlös."

Bland åtskilliga läsvärda bidrag kan vidare nämnas Eva Erikssons, med rubriken "Modernismens rötter i svensk arkitektur". Eva Erikssons klarsynta och perspektivgivande tillbakablickar är mycket givande att läsa. Här några exempel:

"Sekelskiftets nationella strömningar tonade nu bort, i stället öppnade sig världen. En ny kulturell gränslöshet utvecklades inom det europeiska avantgardet. Moderniseringen hade likartade drag i land efter land, det modernas kännetecken var överallt desamma. Känslan av att tillhöra en tid förenade de radikala arkitekterna och skapade nya band, starkare än identifikation med regionen eller nationen och dess traditioner."

"Rent estetiskt kan alltså vägen från sekelskifte till 1930-tal förefalla tämligen rak, som en utveckling mot en allt mer avskalad och abstrakt form. Men ändå var steget från 1920-talsklassicism till funktionalism radikalt, framför allt genom att alla referenser bakåt i tiden klipptes av, traditionella drag avvisades."

En bok i delvis samma ämne är "Hemma i Sverige 1900-2000", skriven av Uuve Snidare, journalist på tidningen "Vi" som sedan flera decennier specialbevakat ämnesområdet textil, form och inredning. Hennes mycket påkostade bok (också denna volym är försedd med praktfulla färgfotografier) speglar det gångna århundradets designhistoria och ger ytterst intressanta inblickar i de olika inredningsideal som avlöst varandra.

Uuve Snidare ger dels en allmän historik vad gäller bostäder, bostadspolitik och trender, decennium för decennium; varje årtionde illustreras därtill genom att hon skildrar - inte minst i bild - hur ett svenskt hem kunde se ut just under den tiden. Författaren skriver:

"Det var när jag började studera hemmets funktioner och ideal under 1900-talet och in på 2000-talet som jag till fullo insåg hur mycket våra bo-ideal har förändrats. Från nödvändigt till pråligt, till funktionellt, harmoniskt, vackert. Mörkt, ljust. Öppet, slutet. Från att ha varit ett av Europas fattigaste och mest trångbodda länder höjde vi tack vare fenomenal vilja hemstandarden till ett föredöme i världen."

En alldeles förtjusande bok i ämnet svensk nationalromantik är "Den lysande epoken", skriven av journalisten och författaren Lars Westman. Denna epok - alltså tiden kring förra sekelskiftet - har under senare tid uppmärksammats allt mer. Egentligen var det väl på 1980-talet, kanske tack vare den uppmärksammade utställningen om "det nordiska ljuset", som intresset på allvar vaknade. (De ideal som formade nationalromantiken hade mer eller mindre glömts bort från och med 1930-talet, när estetiken överflyglades av funktionalism och folkhemsbygge.)

Lars Westman känner sig personligen befryndad med epoken även därigenom att flera av hans släktingar var arkitekter och formgivare och därigenom var med och präglade rörelsen. Hans farfar arbetade tillsammans med Christian Eriksson, en av portalfigurerna i den värmländska Rackstadkolonin.

Den vackert formgivna boken, som inkluderar ett utsökt bildmaterial, är fylld med anekdoter men också horisontskapande överblickar. Westman skriver i första avdelningen om nationalromantikens tidsålder i Värmland; om Fröding, Selma Lagerlöf och Rackstadkolonin; i den andra besöker han Dalarna och berättar initierat om Zorn, Carl Larsson och andra av tidens förgrundsgestalter. I allt är detta en liten pärla till bok.

Vad gäller den mer närliggande historien har under senare tid utgivits en rad böcker som kritiskt synar omvandlingen av Stockholms innerstad under andra hälften av 1900-talet. Några av dessa verk skall här nämnas.

"Klara, en stadsdel i förvandling" utgavs första gången 1957 men har nu kommit i nytryck. Lennart af Petersens, en av våra främsta arkitekturfotografer, bidrar med atmosfärrika bilder från en svunnen tid. Texten är skriven av en blott tjugotreårig Per Wästberg. Den unge författaren berättar om de legendariska Klarakvarterens magnetiska attraktionskraft…

"Under mina realskoleår stod tidningskvarteren i Klara för all den spänning livet kunde rymma. /…/ Jag hemsökte de många redaktionerna med kåserier, blev refuserad här och antagen där."

Till denna nya upplaga har Per Wästberg fogat ett efterord, där han kritiskt nagelfar skeendet efter 1957, då ju resterande delar av stadsdelen Klara fullständigt jämnades med marken. Wästberg skriver: "I en grandios gest utplånades en stadsdel som tagit sekler att åstadkomma." Tilltaget har i grunden förändrat den svenska huvudstaden, menar författaren, som vidare hävdar: "När citys mångfald bröts och norrmalmsregleringen berövade staden dess kärna, uppstod den monotoni och likformighet som vållar främlingskap, brottslighet och våld."

(Egentligen, tror jag, vore det hög tid att försöka ta ett samlat grepp och överblicka utvecklingen i svenska städer under efterkrigstiden - eftersom en hämningslös moderniseringsiver resulterat i att stadscentra efter stadscentra mer eller mindre jämnats med marken och ersatts av moderna betongklossar.)

En annan Stockholmsbok som kan rekommenderas är Anders Sjöbrandts och Björn Sylvéns "Stockholm - staden som försvann". Här har Per Wästberg skrivit ett förord (!) - och hans kritik mot rivningsvågen ljuder här än starkare. Samtidigt anas en viss självkritik:

"Jag skrev en bok om Klara 1957; Lennart af Petersens fotografier blev berömda. Jag hade kommit från ett par år i USA och lärt mig att se en pågående dynamik i stadsbyggandet. Därför var jag försiktigt hoppfull och anade inte att det som var på väg blev fult, kyligt, feldimensionerat."

Även denna bok handlar om stadsdelen Klara, som alltså mer eller mindre jämnades med marken för att ge utrymme för ett nytt, ultramodernt centrum. "Stockholm - staden som försvann" är en fotobok, där de utomordentligt intressanta färgfotografierna ackompanjeras av initierade texter. Bilderna är tagna av fotografen Håkan Trapp, som dokumenterade 1950- och 60-talens Stockholm och vars efterlämnade fotoarkiv rymmer 1500 Stockholmsmotiv.

Att sakta bläddra i denna vackra volym är som att bläddra i tiden och återkalla en värld som inte längre finns.

En viss nostalgi omvärver även den lilla boken "Så reste vi", där Leif Kindblom ger glimtar av resandets historia. Främst uppehåller han sig vid utvecklingen under 1900-talet. Han berättar om utvecklingen till sjöss, till lands och i luften.

Det är anspråkslöst men ändå sympatiskt och intresseväckande. Dels belyses utvecklingen i stora drag, dels ges kuriösa exempel. Bland annat kan man här inhämta att särskilda damkupéer infördes på svenska tåg under 1870-talet - och detta för att damerna inte skulle behöva sitta bland spottande, berusade eller på annat sätt störande män. Vidare kan noteras att det ännu 1910 fanns registrerat fyrahundratusen (!) hästar i skjutshållningen (ett system som ju även inbegrep gästgivargårdar och skjutsstationer av olika slag).

En annan intressant bok i ämnet historia är "Till stadsbornas nytta och förlustande", skriven av Catharina Nolin. Det är en doktorsavhandling i ämnet arkitekturhistoria - skriven på ett i sammanhanget ovanligt klart och redligt språk.

Det handlar om den offentliga stadsparkens framväxt i Sverige under 1800-talet. Avhandlingsförfattaren studerar parkernas tillkomsthistoria, utifrån beslutsprocess, gestaltning och funktion.

Offentliga parker började i Sverige anläggas från och med 1820-talet. Merparten tillkom senare, under århundradets andra hälft. De var tänkta som platser för bildning och allmän kultivering, men också för nöje och underhållning. De offentliga parkerna kan betraktas som en viktig del av den stadskultur som utvecklades under 1800-talet och där ambitionen var att vända sig till allt bredare befolkningslager.

Grundtanken, skriver Nolin, var att parkerna skulle vara fostrande och bildande miljöer. "Musikpaviljonger, serveringar och andra byggnader bidrog till att förstärka deras betydelse som samlingsplatser. Museer och teatrar kunde öka den allmänna bildningsnivån medan lek- och idrottsplatser gjorde barn och ungdom sundare och starkare." Författaren konstaterar vidare att många av parkerna i dag befinner sig i ett tillstånd där de ursprungliga intentionerna förvanskats eller helt suddats ut. "Det för tiden typiska och artrika växtmaterialet har bytts ut, parkvägar har lagts igen för att anpassas till kravet att snabbast möjligt ta sig från en punkt till en annan genom parken".

En bok i samma ämne, slutligen, är "Vandringar i skandinaviska trädgårdar", med text och foto (praktfulla färgbilder!) av Karl-Dietrich Bühler, som besökt främst en rad privatträdgårdar i Danmark, Sverige, Norge och Finland. Det är en vacker bok, koncentrerad på växtanläggningar och allehanda blomster. Urvalet av trädgårdar ter sig en smula nyckfullt. Varför just bara småträdgårdar besökts förblir oklart.

Den ursprungliga upplagan skrevs på engelska; här har den alltså översatts till svenska.

Karl-Dietrich Bühler har - i likhet med många andra tyskar - en romantisk syn på Skandinavien. Hans fascination inför den nordliga naturen och dess växtlighet genomsyrar det han skriver. Generaliseringarna är av ett numera sällsynt slag. Följande exempel är talande: "Kärleken till skogen och träden är så djupt rotad här uppe i norr att när skogen inte finns försöker man återskapa den i någon form." (Har Bühler inte observerat att större delen av det svenska skogslandet består av planterad ungskog och kalhyggen?)

Författarens vurm för sin uppgift framkommer inte minst av bokens slutord:

"Typiskt för nordbor, särskilt bland trädgårdsälskare, är att man avskyr det buller som är så vanligt i medelhavsländerna. Nordbor föredrar den lugna, för att inte säga meditativa tystnaden i naturen. Detta är uppenbart i många trädgårdar där det står stolar, bänkar eller små soffor placerade i särskilt lugna och vackra vrår. Här är det meningen att man skall sitta och läsa i lugn och ro, prata bort en stund eller bara beundra landskapet."

Och i ljuset av denna bild slutar så denna krönika…

Tillbaka till toppen

 


Copyright © 2000, Kulturtidskriften Café Crème