|
Banalt
men centralt om Apartheids efterspel
Av
Thomas Lindqvist
Få företeelser i vår moderna
historia har framkallat sådan vrede från ett enat världssamfund
som det vita Sydafrikas apartheidsystem, ett system vars fall frammanades
av omvärldens påtryckningar och sanktioner och hårt arbete
från Sydafrikas befolkning. Den nya administrationen som tog vid
där det gamla förtrycket slutade hade en tillsynes omöjlig
uppgift framför sig, ett komplext samhällsbyggande där
djupt rotade rasmotsättningar genomsyrade varje del av den nya Sydafrikanska
demokratin. För att överhuvudtaget kunna blicka framåt
stod det klart för de flesta att det som varit inte kunde lämnas
därhän, den tragiska historien fylld av mord och tortyr behövde
diskuteras om det överhuvudtaget skulle kunna vara möjligt att
vända ett nytt blad i den Sydafrikanska historien. För att åstadkomma
detta tillsattes en kommission vars uppgift var att presentera sanningen
om apartheidregimens grymheter. Om detta arbete handlar Desmond Tutus
bok Ingen framtid utan förlåtelse.
Desmond Tutu hävdar i sin bok att
förklaringen till Sydafrikas framgångsrika försoningsprocess
står att finna i den förlåtande attityd som genomsyrat
arbetet, och på så sätt återkopplar författaren
till den kristna filosofins grundvärderingar. Ett sådant upplägg
inbjuder till diskussion om förlåtelsens natur och mekanismer,
men återigen väljer Tutu att beröra detta på ett
väldigt ytligt plan, vilket är synd då få i världen
torde vara så väl skickade för att diskutera dessa frågor
som just Desmond Tutu. Det som får ersätta de filosofiska spörsmålen
är istället ingående beskrivningar av kommissionens arbete
och de vittnesmål som framlagts uppblandat med Tutus egna funderingar
om och kring Sydafrikas svåra läkeprocess. Boken blir egentligen
inte riktigt intressant förrän Desmond Tutu beskriver sina tvivel
på Gud i ljuset av de förföljelser han och hans likar
fått utstå. Denna intressanta och högst praktiska tillämpning
av teodicéproblemet ges dock inget större filosofisk utrymme,
vilket gör att boken känns en aning platt. Tutus hejdlösa
entusiasm inför Sydafrikas frigörelse är till en början
charmig, men blir rätt snart tjatig och banal, mycket beroende på
det översvallande nästan poetiska språkbruket som endast
är förbehållet euforiska beskrivningar om nyvunnen frihet.
Vad gäller ett sådant här verk förefaller det mig
dock småaktigt att hänga upp sig på sådana stilistiska
detaljer. Det är givetvis bokens tema som är det centrala, och
temat är på alla sätt högaktuellt i ljuset av de
dramatiska händelser vi i detta nu bevittnar i Jugoslavien och Israel/Palestina.
Desmond Tutus bok genererar fler frågor än svar vilket inte
nödvändigtvis är av ondo, även om man som läsare
hade förväntat sig större insikt i dessa frågor än
vad han visar prov på. Det vore dock fel att förringa bokens
betydelse på grund av avsaknaden av djuplodade filosofiska resonemang
då Tutu tillhör den djupt troende skara människor som
näppeligen behöver luta sig på andra filosofier än
den kristna kärleksbudskapet. I den bemärkelsen är boken
ett fascinerande porträtt av en djupt religiös människas
långa kamp mot tillsynes oövervinnelig ondska och förtryck,
men vill man ha djupare insikt om och kring Sydafrikas kamp mot rasism
och orättvisor, eller en fullgod levnadsteckning över Desmond
Tutu finns det mer lämpliga böcker att tillgå.
Ingen
framtid utan förlåtelse
Desmund Tutu
Norstedts
ISBN 91-1-300822-6
|