ÅRGÅNG 3 NUMMER 1 — 21 JANUARI 2002
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Scen: Singoalla i Hagaparken
Klippdockor från 60-talet
Läst: Choklad. Fakta, historia, passion
Läst: Samurajsommar
Läst: Den amerikanska flickan
Läst: Terra Nullius
Läst: Vetenskap eller villfarelse
Läst: Simos drömmaren
Läst: Den fula prinsessan
Läst: LBD
Läst: Silverapan
Läst: Skulden
Läst: Eragon - Arvtagaren
Fugu: Dödligt gott
Kvinnliga faraoner
"Saltis" i Saltsjöbaden?
Utdöd? Du skämtar väl!
The Spider Rules!
Fredag den trettonde
Konst: Angående konst och frihet
Musik: Something to Be Shared
Musik: Timeless Music
Musik: Summertime at Dalhalla
Läst: Björns bokkrönika våren 2005
Läst: Anne Franks dagbok
Läst: Orre, trast och trana
Läst: Dorés bibel
Läst: Sabotage
Läst: Mörkrets tjänare
Läst: Boktips inför hängmattan
Scen: Platonov
Foto: Färgsprakande provokation
Scen: Aprilhäxan
Utrotat djur Australiens heliga Graal
En skandalkarriär värd att belysa
I sus och dus med Brus
Berlin andra gången gillt
Könsroller under bronsåldern
Kristian II: Tyrann eller älskad kung?
Kuba: ständigt mot friheten
I den verkliga diktaturen
Destruktiviteten är en konstant
Katja Timgren får Slangbellan
Läst: Bläckhjärta
Läst: Kejsarens magi
Läst: Lucindas hemlighet
Läst: Da Vinci-koden
Läst: Terra Hexa
Läst: Stjärnornas stad
Läst: Åklagare är en som lagar bilar
Läst: Idun - Sagan om Valhalla

P R O S A
Långt hemifrån

L Y R I K
Dikter från Kuba

P S E U D O
Hur man ger sin katt ett piller

I N T R Y C K
Fisketur med Moses


Ett axplock nyutkomna böcker
Av Björn Gustavsson


Skönlitteratur
* Bruno K. Öijer, Dimman av allt (Wahlström & Widstrand)
* Hanne Örstavik, Tiden det tar (Alfabeta Anamma)

Facklitteratur
* Tonni Arnold, Balladen om Marie (Forum)
* Göran Bergendal (red.), 33 nya svenska komponister (Kungliga musikaliska akademiens skriftserie)
* Harold Bloom, Hur du ska läsa, och varför (Wahlström & Widstrand)
* Thomas Hylland Eriksen, Ögonblickets tyranni (Nya Doxa)
* Mats Morell, Jordbruket i industrisamhället 1870-1945 (Natur och Kultur/LT:s förlag)

* * * * * * * * * * * * * * * * * *

En av den gångna höstens mest omtalade svenska lyriksamlingar var Bruno K. Öijers Dimman av allt. I en fascinerande svit à 14 sektioner balanserar Öijer mellan en depressiv syn på världen och en (möjligen bräcklig) tillit till mystiska uppenbarelser och blixtlika epifanier som emellanåt strör ett hoppfullt ljus över känslan av sorg.

Hans formmässigt fria förhållningssätt till dikten kan påminna om exempelvis Pentti Saarkoskis diktning; kombinationen vardaglighet och magiska föreställningar påminner vidare om Lars Noréns s.k. dagboksdikter från 1970-talet (det decennium då Bruno K. Öijer för övrigt debuterade).

Det finns hos Öijer en existentiell ångest som framskymtar dovt mellan känsligt sammanfogade ord (”den stora/ svarta fågeln/ återvänder till mej/ sitter på min axel när jag skriver”). Genomgående balanseras dock resignationen, dödsmedvetenheten och den medelålders tröttheten av ett återvändande till tidiga erfarenheter av magiska upplevelser.

Huvudpersonen i den norska författarinnan Hanne Örstaviks roman Tiden det tar upplever ibland att det uppstår liksom avgrunder mitt i vardagsverkligheten. Det är, tycker hon, som om en hinna av glädje och färger med ens rivs bort och en stor meningslöshet kommer i dagen. Det är, tycker hon, som om det alldeles under den ombonade villan rinner en mörk, bred, iskall älv...

I Hanne Örstaviks femte roman (mestadels fint översatt av Lotta Eklund) blickar en välanpassad kvinna i medelåldern tillbaka på en decembervecka när hon var 13 år… Genomgående från 13-åringens perspektiv beskriver Örstavik en familj som utåt sett fungerar bra och nog ter sig närmast föredömlig, men där spänningen mellan föräldrarna tidvis lamslår allt normalt umgänge. Subtilt skildras ett kaos granne med gud.

I Örstaviks roman finns inga självklara förövare - alla är offer. De fyra familjemedlemmarna är alla djupt olyckliga. De tvingas spela teater för att dölja detta. Familjen samlas till återkommande familjeråd, varvid den trettonåriga flickan, under faderns ordförandeskap, för protokoll…

Det ligger nära till hands att associera till Lars Norén - inte bara vad gäller tematiken utan också därför att Örstaviks prosa uppvisar samma kombination av konkretion och poetisk laddning. Hennes roman kan faktiskt på sätt och vis läsas som ett pjäsmanus. Den okonstlade långsamheten i hennes språk kan vidare påminna om landsmannen Jon Fosse och dennes minutiösa blottläggande av människors förehavanden. Gång på gång kom jag dessutom att tänka på Lars Järlestads lilla roman Cirkus från 1985, som också den beskriver hur relationsproblem fortplantas till barnen och allvarligt deformerar dem.

Hanne Örstavik skildrar ruggigt insiktsfullt föräldrarnas relationsproblem och det dova bakgrundshot som därigenom sipprar ut i den ombonade villan. Ett radband av korta kapitel gestaltar flickans förhållningssätt till den ohållbara situationen och de olikartade strategier berättarjaget tar till för att inte förtvivla. Ömsom är flickan cynisk och genomskådande, ömsom fylld av magiska föreställningar, där drömlika scener fungerar som flyktvägar ut ur en plågsam verklighet.

Flickan anar att även brodern och mamman och pappan lider av situationen. Hon minns somrarna ute på fjället, när alla verkade så lyckliga, under rymden av ljus. Gång på gång drar hon sig till minnes sådana scener - som en besvärjelse mot föräldrarnas otäcka tystnad vid middagsbordet. ”Vad vore vi utan drömmar”, tänker hon.

Hanne Örstads mycket angelägna roman är nästan kirurgisk i sin precisa inblick i relationsproblematik, naturalistisk i sin stil, poetisk i sin djupa inlevelse. En ytterst välkomponerad berättelse, med vådligt siktdjup trots avsaknaden av yttre dramatik.

Tonni Arnold har skrivit en omfattande biografi om Marie Kröyer, som nu utkommit på svenska, utomordentligt översatt av Ann-Mari Seeberg: Balladen om Marie. Baserat på ett gediget forskningsarbete berättar hon här om Marie Kröyers liv - framförallt om hennes äktenskap med den kände Skagenmålaren Sören Kröyer och senare med tonsättaren Hugo Alfvén.

Här bjuds romantik, tragik och dramatik i en stormig blandning; förmodligen skulle Tonni Arnolds biografi kunna skrivas om till ett manus som nog skulle kunna resultera i en mycket intressant film. Hur som helst har Tonni Arnold förmågan att på ett ytterst fängslande sätt gestalta inte bara Marie Kröyer och hennes närmaste utan också hela den sekelskiftesvärld hon så världsvant rörde sig i.

Boken ger ytterst intressanta inblickar i Skagenkolonins leverne (”Anföraren av alla fester och den ivrigaste deltagaren var Sören Kröyer. För att förhindra att konstnärernas flit tog överhanden instiftade han `Aften-akademiet på Skagen`. Stiftelsens heliga syfte var fester och glädje. Till patronessa valdes Anna Ancher. För att försäkra sig om folklig bredd valdes också enstaka fiskare in. Dessa var dock förpliktigade att vid stora galamiddagar infinna sig i oljeställ, sydväst osv., vilket snart minskade deras mötesfrekvens”). Dessutom förmedlar Arnold målande beskrivningar från många av de utlandsresor Marie Kröyer företog; först tillsammans med Sören Kröyer, därefter med Hugo Alfvén. Italien tycks hela tiden ha varit resmålet nummer ett. Ibland hyrde de våningar eller lantvillor; andra gånger bodde de på Capri (där Axel Munthe var en av vännerna).

Marie Kröyer uppgav ganska tidigt egna konstnärsdrömmar och blev i stället känd som den store konstnären Sören Kröyers vackra hustru (många i samtiden vittnar om hennes exceptionella skönhet). I likhet med exempelvis Carl Larssons fru, Karin, koncentrerade sig Marie Kröyer i stället på hemmets förskönande (parets strävan framstår som tidstypisk, à la Ellen Key): ”Maries val av kläder, hennes dekorationer i hemmet, de hemvävda och köpta textilierna och möblerna var en väsentlig del av hela hemmets skönhetsvärld och av Kröyers motivvärld. Hemmet blev ett `Gesamtkunstwerk`, som denna inställning till hus, hem och konst kom att heta i Tyskland”).

Tonni Arnold skildrar ingående (och med stor psykologisk inlevelse) det komplicerade äktenskapets långsamma förfall och den manodepressive Sören Kröyers tragiska väg in i psykisk sjukdom (även Hugo Alfvén pendlade enligt Arnold ”mellan vemod och en sangvinisk livslust”). Mötet med Hugo Alfvén innebar att hon plötsligt kunde tro på lyckan igen - men rätt snart skulle hon tvingas uppleva den nye makens ständiga otrohet. Marie Kröyer hade en dotter med vardera mannen - båda dessa döttrar kom att få det svårt. Båda barnen tycks ha blivit djupt negativt präglade av Marie Kröyers i båda fallen problematiska äktenskap.

33 nya svenska komponister heter en bok där Göran Bergendal porträtterar nu verksamma kompositörer. Var och en beskrivs som personer och karakteriseras som tonsättare; dessutom ges för varje kompositör cd-tips och lästips. Boken utgör en fortsättning på boken ”33 svenska komponister” som utkom 1972.

För alla som har det minsta intresse av samtida konstmusik finns här otroligt mycket att hämta. Bergendal skriver insiktsfullt men likväl okonstlat, vilket gör boken lämplig för en bred publik. Det är ytterst bra att en bok som denna över huvud taget ges ut, eftersom den moderna musiken behöver kunniga introduktörer och emedan kunskap om hur moderna tonsättare tänker kan göra det lättare att förstå deras alster.

En bok av det här slaget fungerar helt enkelt som en hävstång mot den typ av fördomar mot samtida konstmusik som är så vanliga. Det är inte länge sedan jag i Aftonbladet läste en krönikör under rubriken ”klassiskt” häva ur sig, att merparten av moderna svenska tonsättare ”är värda varken pengar eller uppmärksamhet”. Låt mig citera vidare ur den populistiske krönikörens spalt: ”Den svenska komponistklump som klottrar fashionabla ´kluster` på statligt inköpta notpapper är död. Och skulle lika gärna kunna placera partituren på en parkbänk och låta övergödda duvors tarmkanaler revidera dessa verk” (av ren medkänsla med den stackars krönikören tänker jag inte här skriva hans namn).

För några år sedan utgav den kontroversielle Yale-professorn i litteratur, Harold Bloom, en bok betitlad ”How to Read and Why”; den har nu översatts till svenska av Staffan Holmgren: Hur du ska läsa, och varför. Den genom åren smått stridslystne Harold Bloom skriver här om olika litteraturgenrer (roman, novell, dramatik, lyrik) och ger i vardera fallet ingående exempel på författarskap han finner särskilt intressanta.

Det är genomgående lustfullt och initierat, med mängder av komprimerade författarporträtt och miniessäer - litteraturhistoria with love! Hela tiden betonas läsning som lust (”Att läsa är ett av de stora nöjen som ensamheten har att skänka en, eftersom det är, åtminstone som jag har upplevt det, det mest helande av alla nöjen”). Det uttryckliga syftet med boken är att ge en provkarta på olika litterära verk som illustrerar Blooms tes om läsningens betydelse för skolningen av oss som människor (”det är bara ett beständigt läsande som verkligen skapar och sedan vidgar det autonoma jaget”). Harold Bloom tycks alltså tillhöra dem som tror att litteraturen kan ha en adlande inverkan på individen.

En ytterst angelägen bok om IT-samhällets snabba utveckling är Thomas Hylland Eriksens Ögonblickets tyranni, med underrubriken ”snabb och långsam tid i informationssamhället”, utmärkt översatt av Hans Dalén. Hylland Eriksen, som är professor i socialantropologi vid universitetet i Oslo, har skrivit en djupt engagerad och personligt anlagd bok om samtidens explosiva utvecklingstakt och diskuterar vad allt detta innebär för samhället och för oss människor.

Det är en bok i mångt och mycket besläktad med Owe Wikströms succébok ”Långsamhetens lov” som utkom i höstas. Men där den svenske professorn i religionspsykologi framträder som habil uttydare av samtida problematik fullkomligt lyser Hylland Eriksen av engagemang: han demonstrerar betydligt större kunskap och ett, jag skulle vilja säga: passionerat intresse av frågeställningarna. Hylland Eriksen har helt enkelt trängt betydligt djupare in i frågeställningarna och förmår därtill panorera och sätta in utvecklingen i ett historiskt perspektiv. Hylland Eriksen är skarpare och lyckas än tydligare blixtbelysa den moderna människans tragiska dilemma: nutidsmänniskan har lyckats skapa ett informations- och kommunikationssamhälle där hon hotar att digna under de möjligheter hon själv dukar upp åt sig: stress och frustration äter upp många av tekniksamhällets fördelar.

Ögonblickets tyranni är en av de väsentligaste och mest perspektivgivande fackböcker jag läst på länge och kan inte nog rekommenderas till läsning.

Här några citat: ”Långsamheten måste skyddas. Den är nämligen en asylsökande som inte får ansökan beviljad. Den behöver offentligt stöd, ekonomiska garantier, transfereringar, subsidier. Snabbheten klarar sig själv, det finns ingenting som är mera konkurrenskraftigt än den.”

”Sönderdelningen av arbetet, konsumtionen och familjelivet för oss till en värld bortom de traditionella paketlösningarna. Där var och en måste tillverka sina egna helheter av fragmenten. Frågan är om en så krävande uppgift överhuvudtaget är genomförbar, eller om livet oundgängligen blir alltmer collageartat och styrt av dramatiska enskilda händelser, infall och tillfälligheter snarare än av överordnade långtidsplaner - alltså av snabb tid istället för långsam tid.”

”Kanske problemet som är temat för denna bok rätt och slätt beror på att det moderna samhället lyckades för bra i sina ansträngningar i fråga om att effektivisera, prestera mer, dra in hela världen i sitt verksamhetsfält, strömlinjeforma och standardisera. Kanske är det som hände det moderna projektet detsamma som hände med socialismen i Norge. Socialdemokraterna lyckades så bra med att ge folket välstånd och materiell trygghet att väljarna blev högerfolk så fort de fick chansen”.

Mats Morell, docent i ekonomisk historia vid Uppsala universitet, har utgivit fjärde delen i det planerade fembandsverket Det svenska jordbrukets historia. Den nya volymen, med underrubriken ”Jordbruket i industrisamhället”, innefattar perioden 1870-1945.

Ingående och med många intressanta illustrationer berättas om det svenska jordbrukets utveckling under denna tid - en period när industrialismen växte fram och småningom ingick en paradoxal symbios med jordbruket. Industrin försåg den gamla modernäringen med redskap och maskiner och en rad innovationer; jordbruket å sin sida kunde tack vare all denna effektivisering försörja den snabbt växande befolkningen - samtidigt som många lantarbetare blev överflödiga och därmed kunde ta plats i den expansiva industrisektorn.

Under perioden 1870-1945 nådde det svenska jordbruket en kulmen både vad gäller antalet gårdar och total produktion. Samtidigt började dock småbruken försvinna - men i stora delar av Norrland (och även på Gotland) pågick statlig kolonisering och nyodling av mark faktiskt långt in på 1940-talet…

För alla som har det minsta intresse av svensk historia erbjuds här en god inblick i den snabba och omvälvande utvecklingen inom jordbruket under 1800- och 1900-talen.

Ända till mitten av 1930-talet hade mer än hälften av befolkningen sin utkomst av jordbruk - sedan 1970-talet är det bara 1-2 procent…

Mats Morells vederhäftiga, mycket gedigna arbete ger såväl breda utblickar över skeendet som intressanta detaljuppgifter (somligt kunde dock ha utvecklats mera, som exempelvis den nazistiskt orienterade så kallade Värmlandsrörelsen).

 

Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat