ÅRGÅNG 3 NUMMER 1 — 21 JANUARI 2002
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Scen: Singoalla i Hagaparken
Klippdockor från 60-talet
Läst: Choklad. Fakta, historia, passion
Läst: Samurajsommar
Läst: Den amerikanska flickan
Läst: Terra Nullius
Läst: Vetenskap eller villfarelse
Läst: Simos drömmaren
Läst: Den fula prinsessan
Läst: LBD
Läst: Silverapan
Läst: Skulden
Läst: Eragon - Arvtagaren
Fugu: Dödligt gott
Kvinnliga faraoner
"Saltis" i Saltsjöbaden?
Utdöd? Du skämtar väl!
The Spider Rules!
Fredag den trettonde
Konst: Angående konst och frihet
Musik: Something to Be Shared
Musik: Timeless Music
Musik: Summertime at Dalhalla
Läst: Björns bokkrönika våren 2005
Läst: Anne Franks dagbok
Läst: Orre, trast och trana
Läst: Dorés bibel
Läst: Sabotage
Läst: Mörkrets tjänare
Läst: Boktips inför hängmattan
Scen: Platonov
Foto: Färgsprakande provokation
Scen: Aprilhäxan
Utrotat djur Australiens heliga Graal
En skandalkarriär värd att belysa
I sus och dus med Brus
Berlin andra gången gillt
Könsroller under bronsåldern
Kristian II: Tyrann eller älskad kung?
Kuba: ständigt mot friheten
I den verkliga diktaturen
Destruktiviteten är en konstant
Katja Timgren får Slangbellan
Läst: Bläckhjärta
Läst: Kejsarens magi
Läst: Lucindas hemlighet
Läst: Da Vinci-koden
Läst: Terra Hexa
Läst: Stjärnornas stad
Läst: Åklagare är en som lagar bilar
Läst: Idun - Sagan om Valhalla

P R O S A
Långt hemifrån

L Y R I K
Dikter från Kuba

P S E U D O
Hur man ger sin katt ett piller

I N T R Y C K
Fisketur med Moses





Prosa
Midsommarresa till ingenstans
Av Björn Gustavsson


Äktenskapet är av Gud stiftat, till samhällets bestånd
och till förenade makars inbördes hjälp.
(Ur Svenska kyrkans vigselakt)


-Vi är ganska olyckliga, du och jag, va?
-"Olyckliga"? Vad menar du?
-Helvetet följer oss troget som en hund... Märker du inte det?
-Måste du alltid bli så här så fort det regnar lite?



Hon var uttråkad redan då de startade resan - och efter tjugo mils bilkörning var hon närmast apatisk. Åsynen av de långsmala havsvikarna, strandängarna och de kala bergknallarna berörde henne inte det minsta. Hon konstaterade bara att landskapet var sig likt - och framför allt att vädret var precis lika dåligt som TV-meteorologen kvällen innan hade förutsett. (Att det skulle bli lågtryck hade dock Lennart i vanlig ordning vägrat att inse.)
Det hade regnat under hela färden, och även här, i yttersta kustbandet, föll en störtflod av regn.
Typiskt Sverige, tänkte hon. Så här ser den ut, den nakna sanningen om detta arma land - ett land som inte har någonting, inte ens riktiga somrar.
-Jaha, då var vi framme då!
Äcklad såg hon på medan han med ivriga rörelser gjorde sig fri från säkerhetsbältet och skyndade ut.
-Hemskt vad det regnar här, konstaterade hon och stegade motvilligt ut i lervällingen.
-Det slutar snart. Hurtig som en scoutledare langade han ut väskorna i regnet.
-Här ute blir det sällan långvarigt, fortsatte han trosvisst.
-Ge mig nycklarna. Hon sträckte fram handen. Jag går före och kopplar på elementen.
-Bra. Jag kör in i garaget så länge, sade han och grep ivrigt efter ytterligare en väska.
-Varför det nu då? Hon stannade tvärt.
-Det är salt i regnet. Här är det massor av salt. Ja men det vet du väl? Det fräter. Det blir rost.
-Om det är nånstans det blir rost, så är det i dig. Hon fortsatte, hon mådde illa bara av att se honom.
-Regnet är tio gånger saltare här än hemma hos oss, gastade han.
Hon hoppades slippa höra ett enda ord till.
Stugan låg i en sluttning några hundra meter från stranden, utan andra hus inom synhåll. Runtom utbredde sig ett kargt klipplandskap, här och var söndersprängt, med övergivna stenbrott och monoliter i grovhuggen granit, uppradade i travar likt gråa, aldrig avhämtade kistor.
I sundet mellan de låga, långsträckta öarna anades en flik av havet. Hon mindes hur han brukade lura i folk att det var en så fantastisk havsutsikt från deras underbara sommarställe.
Den där ynkans skymten kunde man både ha och mista, tänkte hon och ångrade återigen att hon låtit sig luras att följa med.
Det vilade en förbannelse över den här ödsliga trakten. Och alltid var det dåligt väder när de kom hit. I vanlig ordning fullbordades tristessen av ett ettrigt strilande regn.
Om det åtminstone varit en turistort! Om här åtminstone varit litet liv och rörelse! Affärer! Barer! Glada människor och litet semesterstämning!
Under snart trettio år hade hon tjatat på honom att de borde göra sig av med det här ensliga kyffet och i stället skaffa något modernt, ett hus som låg bättre till; ett ställe där även hon kunde trivas. Hon ville se något annat än de här förfärliga stenbrotten.
Men Lennart var envis som synden och lät sig inte bevekas. Det här huset hade minsann hans föräldrar skaffat, här hade han varit sedan han var barn, marken här var helig och något bättre kunde han över huvud taget inte föreställa sig.
Idiotiskt att behålla det här rucklet, tänkte hon och började genast torka ur kökslådorna. Som vanligt hade mössen lämnat efter sig mängder av lort.
Det var hemskt, det var vedervärdigt.

De gick längs stranden i det strilande kalla ljuset och hon log sorgset mot havet som svallade och brusade tätt intill…
Brusande av skum slog vattnet upp över slätslipade klippor över stenhällar lena som ja hon mindes lena som hud och hon gick längs stranden de gick tillsammans längs stranden de gick bredvid varandra ännu bredvid varandra och havet svallade och brusade och de gick tysta längs stranden skrämmande tysta under denna dags ändlösa moln och vågorna skummade och slog vid hennes sida och de var så vita så rena och hon kände sina tankars fruktansvärda ensamhet under dessa tröstlösa moln och hon log sorgset för havet svallade som när de gick här första gången när de gick här tätt tätt och höll om varandra men nu var de ensamma lika ensamma som havet och sorgset log hon därför mot vågorna som sjöng och brusade och de gick stumma längs ett hav som var detsamma men ändå ett annat och hon log sorgset för alldeles nyss låg hans hand varm kring hennes nacke alldeles nyss var allting annorlunda men nu förvandlad till ett mörkt block av tystnad en skugga ruvande på sitt ständiga mörker och hon tittade ut över havet och önskade att hon själv lika starkt kunde svalla och brusa…
Och hon mindes andra och varmare hav; glittrande, fyllda av sol… Och hon försjönk i minnet av en tid som varit lysande blå och lycklig; en tid då hela livet svallat och brusat…
Himlen var fortfarande mulen - ständigt lika mulen - och vinden pinande kall…
Och detta skulle föreställa midsommarafton! Det hade lika gärna kunnat vara en ruggig oktoberdag. Trots att hon hade både tröja och kappa frös hon så hon skakade.
De hade nått fram till den gamla ångbåtsbryggan. Hon mindes hur de dansat de första åren, ljusa kvällar med björklöv och dragspel. Nu var bryggan avspärrad, bräderna ruttnade och ytterstolparna spretade uppgivet.
Lennart stod ett stycke bort, karg och sammanbiten. Som vanligt knep han ihop ögonen och kisade. Det föreföll som om själva betraktandet av havet beredde honom en ofantlig ansträngning.
Med avsmak såg hon det spända nätet av rynkor och det tunna gråa håret - obarmhärtigt blottlades han av det skarpa, styngande ljuset. Anblicken av denna skröplighet väckte en kraftig ångest.
Plötsligt stod han här och var gammal…
Han såg så medfaren och avsigkommen ut att hon för ett ögonblick ville kasta sig i hans famn och trycka ansiktet mot hans bröst… Och varsamt skulle han hålla om henne, och han skulle viska, med den där lena rösten som skrev poesi, och hon skulle luta sig allt tyngre, gömma sig under hans trygga, varma armar…
Käre Lennart, jag begriper inte att åren så snabbt försvann - och vi som alltid skulle vara unga, vi som alltid skulle vara lyckliga - skulle vi inte?

*

-Men Lennart, varför grimaserar du så förskräckligt? Har du ont nånstans? Om ljuset är så besvärligt får du väl ta solglasögonen?
Och sekunden efteråt: -Förresten ta solglasögonen hur som helst, så slipper jag se dig.
Han rycktes upp ur sina funderingar.
-"Solglasögon"? Han förstod inte varför hon var så aggressiv.
-Hör du inte vad man säger? upprepade hon skarpt, tvärvände och gick tillbaka upp mot huset.
Maktlös stod han kvar.
Jaha, nu var det dags igen… Bara för att det regnade blev hon elak… Han kände henne bättre än vad hon själv gjorde.
Som om det var hans fel att det regnade! Som om det var hans fel att hon inte fick ligga på altanen och steka sig!
Han fortsatte bort över berghällarna. Hjärtat skavde och kändes som en bultande isbit. Smärtan strålade i långa, skarpa ilningar ned genom armen. Som vanligt förvärrades kärlkrampen när hon blev så här elak.
Han hade hoppats att midsommarhelgen skulle skänka en smula andrum. Men som vanligt förstörde hon allt. Han ångrade att han inte rest ensam.
Att leva med Sonja innebar ständiga påfrestningar. I trettio års tid hade han utsatt sig för denna fruktansvärda människa. Han hade skänkt henne hela sitt liv. Som tack erhöll han endast ett outsläckligt och flammande hat…
Han letade rätt på en tablett, petade in den under tungan och lät den smälta.
Måsarna skriade; han mindes dem som från en värld han sedan länge lämnat.

Älskat henne - verkligen älskat henne - hade han gjort bara den första, skälvande tiden. Försökte han erinra sig denna avlägsna tid föreföll den lika mytisk som Edens lustgård.
Hur hade de betett sig mot varandra när de var här på smekmånad, en junimånad vackrare än allt? Det kunde han - på detta svindlande avstånd - knappt föreställa sig…
I minnets kikare skymtade blott konturerna av en leende ängel; en ljus prinsessa vars ansiktsdrag han inte längre kunde urskilja.

Det hände, men aldrig när Sonja var i närheten, att han blev sittande med de gamla albumen.
Men anblicken av det skamlöst unga paret på bilderna fick honom att känna endast sorg. De förälskade ungdomarna utstrålade en gemenskap och en öppenhet som tedde sig frånstötande, ja närmast obscen.
Varför berördes han så illa av att se ansikten som utstrålade lycka?
Han uthärdade inte tanken på att den unge mannen där på kortet var han själv. Han saknade modet att se denne självsäkre yngling i ögonen; att konfronteras med de förhoppningar och den framtidstro som där lyste.
Men Sonja? Varför blev han så illa till mods även vid anblicken av Sonja; en slank och ännu flickaktigt söt Sonja? Han blev illa till mods därför att - - -
Nej, han visste inte…
Det var väl livet. Det hade väl något med livet att göra.

Likt en ruggig gammal fågel kurade han på bottnen av det djupa stenbrottet medan värken långsamt löstes upp.
Återigen hade hon med utstuderad elakhet lyckats försätta honom i ett tillstånd av apati. Känslan var bara allt för välbekant.
Ljuset, luften, denna dags möjligheter - allt hade lamslagits av denna avskyvärda kvinna, som, insåg han återigen, inget annat var än hans onda genius, eftersom hon njöt av att plåga honom. Hela livet vissnade och förkvävdes i den människans närhet…
Vågornas brus förstärktes mellan de stupräta stenväggarna.
Och över honom välvde sig en granitgrå rymd i vilken måsar förtvivlat cirklade och högljutt utstötte sin klagan.

På tillbakavägen dröjde han åter vid ångbåtsbryggan. Vinden hade avtagit, luften var aningen varmare.
Några hundra meter längre fram, ovanför ljungheden, såg han henne på altanen, i färd med att skaka det röda sängöverkastet.
Så fort hon fick syn på honom släppte hon tyget och vinkade energiskt.
Och medan hon vinkar minns han när de en kväll för länge sedan tätt omslingrade släntrar fram under strandpromenadens allé av palmer. I en lång rad stävar fiskebåtarna iväg ut mot Gibraltar; kvällsljuset skummar kring dem…. Varje litet fartyg plöjer långa vita fåror i havet…
Och nu har han varit nere i butiken och köpt en flaska vin och hon står där uppe på hotellbalkongen och vinkar så ivrigt.
Allt är så nära, Sonja - det är så nära att jag ryser av att känna avståndet…

Det luktade mat redan i tamburen, och i vardagsrummet stod bordet festligt dukat.
-Tänkte jag skulle skämma bort dig litet. Hon strök honom flyktigt över armen. Så du blir litet snällare, log hon och bar fram ett fat överfyllt med räkor.
Med vämjelse iakttog han det där falska, insmickrande leendet hon som vanligt spelade upp. Det var en mekaniskt iscensatt grimas; en automatiskt framställd munrörelse som ingenting längre betydde; det var en fasad, en påklistrad mask som skulle signalera något slags "familjelycka"; det var ett desperat försök att mana fram något som inte fanns och aldrig skulle kunna finnas.
Molnen lättade över havet. Han steg i tofflorna och gick ut på altanen. Böjd över räcket hörde han henne komma efter. Det irriterade honom omåttligt att han inte fick vara ifred. Nu stod hon alldeles inpå. Hon grep tag i honom och slog armarna om hans hals. Han blev så gränslöst häpen att han inte ens kom sig för att göra motstånd.
Med fasa kände han hennes fingrar långsamt treva sig ned längs ryggraden - "som förvuxna spindlar", tänkte han äcklad och gjorde sig fri.
-Nej men lille gubben då, sade hon retsamt-barnsligt, vill du inte bli klappad? -Lille ponken då… Hon putade med läpparna och smackade högljutt. -Blev man lite rädd, tror jag bestämt, lallade hon.
Vilken förfärligt naiv människa, tänkte han slött.
-Får mamma en puss nu då? fortsatte hon fånigt.
-Jag vill inte. Han vred sig och försökte komma loss ur hennes beslutsamma grepp.
-Såja, det är klart du vill, fortsatte hon tillgjort. -Gör dig inte märkvärdig nu. Så… fram med lilla munnen nu då…
-Jag vill inte, upprepade han.
-Joho då! Hon plutade med läpparna och kom närmre. -Mamma vet nog vad du vill, jollrade hon glättigt.
Med fasa förnam han den heta, vinstinkande andedräkten. Han vred sig besvärat. Tänk att hon alltid skulle bli så här klängig så fort hon druckit några glas. Bara för att pulsen och blodgenomströmningen ökade, skulle hon prompt kyssas!
Han böjde undan ansiktet.
-Håll om mig, mumlade hon grötigt.
Han slog armarna om henne. En… två… tre… Så ja: nu fick det vara bra.
-Nej, ordentligt! uppmanade hon.
Fyra… fem… sex… Nej, nu räckte det. Nu fick det faktiskt vara nog.
-Släpp loss lite, vettja! utbrast hon muntert och strök sig kelet mot hans underliv. -Vi måste leva i nuet.
-Jo, jo, visst. Han betraktade en liten plastsnipa som sakta stävade fram med slokande akterflagga.
-Vi skall väl ha det lite mysigt också! kvittrade hon.
-Jo men det har vi väl redan... Han försökte skjuta henne ifrån sig, men hon behöll sitt fasta grepp. Med slutna ögon mumlade hon entonigt: "så ja", "så ja, älskling"…
Hon flämtade med munnen tryckt mot hans hals, hon kysste hans öronsnibb…
-Ge mig en bamsekram, gullet, beordrade hon. Nu lät hon alldeles drogad…
Han gav henne ytterligare en kram. Så där ja. Nu fick det verkligen vara nog.
-Kyss mig! Hon ryckte retfullt i slipsen och närmade sig åter med munnen. De fuktiga läpparna särades, tändernas ojämna rader och en stor del av munhålan blev synlig, samtidigt som en vedervärdigt kvalmig andedräkt slog emot honom.
-Stilla nu, viskade hon. Hjälplös registrerade han hennes djuriska åtbörder, blundade och lät henne hållas. Förhoppningsvis tröttnade hon snart.
-Jag tycker ju om dig! kved hon.
-Ja, ja, muttrade han modstulet, medan hon ivrigt klängde sig fast kring nacken.
Ett kort ögonblick kom det för honom att hon kanske menade allvar, att hon verkligen försökte nå honom, men det falska tonfallet avslöjade henne och han insåg bara allt för väl att hon bara spelade teater, att hon iscensatte någonting som hon inte ens själv trodde på.
Hon menade ingenting med sitt närmande - därför betydde det heller ingenting.
Jag minns inte längre hur det känns när du håller om mig så här…

-Jag vill härifrån. Hon ställde ifrån sig vinglaset med en smäll.
-Det kan du inte… Han log maliciöst.
-Du behöver verkligen semester du, sade hon medlidsamt.
-Det kanske är något annat jag behöver, for det ur honom.
-Vad då? Hon gav honom en skarp, genomträngande blick. -En hora?
-Nej, svarade han. -Dig…
-Jaså mig? sade hon nonchalant. Och strax därefter:
-Men du har mig ju redan! Var så god… Här är jag. Det är bara att ta för sig.
-Nej, det är inte du… Jag vet inte - han svalde hårt - vem du har blivit…
Hon satt tyst.
Efter en lång stund hennes hand över bordet, trevande mot hans. Som ville den säga: Låt oss äntligen sluta upp med den här evinnerliga kurragömmaleken.
Du tror att du tar hand om mig, tänkte han, du tror att du är snäll.
Och bara för att du är så falsk och inställsam, hatar jag dig ännu mera…

*

Maten var uppäten, kaffet hade kallnat. Under stigande irritation lyssnade hon till hans envisa hostningar - först lågmälda, sedan allt skrälligare.
Usch, vilken eländig slashas man har att dras med, tänkte hon. Grinig och grå som Sveriges alla regn… Allt med den karln är grått…
Misslynt tittade hon upp.
-Vad sitter du och hostar om då?
Han svarade inte.
Det var hopplöst: han svarade ju aldrig, denna människa. Aldrig någonsin.
-Måste du sitta just här och hosta?
-Lite hostningar - han harklade sig - är bara normalt.
-Inte när det gäller dig, konstaterade hon. Hela du är onormal…
Ytterligare några förfärliga ljud: sedan böjde han sig fram och undlät sig med försynt - hon tyckte: degenererad stämma:
-Jag hämtar mera kaffe. Vill du ha? Frågan ställdes så taktfullt att den lika gärna kunde ha serverats på silverfat.
-Vad då för "kaffe"? fnös hon. Termosblask menar du?
-Jag ville bara vara hjälpsam, sade han hjälplöst.
-Men för allt i världen! Hämta lite kaffe då!
-Är det verkligen säkert att du vill ha då? förhörde han sig ängsligt.
-Men jag säger ju det! Jag sade ju det alldeles nyss! Hör du inte vad man säger, människa!
Gud i himlen vilken träbock, tänkte hon uppgivet.
Han lommade iväg. Strax var han tillbaka, med en plastmugg i handen.
-Men det här är ju thé, protesterade hon matt.
-Va? Han kom fram och tittade bekymrat ned i muggen. -Oj, jag måste ha tagit fel termos, förklarade han urskuldande.
-Du tar alltid fel termos. Du har tagit fel termos ända sedan du föddes.
Han satte sig och började sörpla.
Usch, tänkte hon och vände bort blicken, han slaskar som en ruggig gammal åsna, det är hemskt, det är vidrigt…
Framåtböjd tuggade han i sig en havrekaka. Han stirrade uttryckslöst framför sig. Smaskade, svalde, smaskade. Frenetiskt rörde sig käkarna upp och ned. Äcklad tittade hon på. Han satt underligt hopkrupen. Dessutom verkade han skuldmedveten - som gjorde han något förbjudet genom att tugga i sig en kaka. Det var något sjukligt över hans sätt att äta. Han borde söka hjälp. Det var inte normalt att äta på det viset. Inga andra knaprade så urbota konstigt.
-Håll igen när du tuggar. Men trots att hon bad honom fortsatte han sitt vedervärdiga slafsande. För att slippa höra honom gick hon ut i köket och knäppte på radion.

Han skyndade ned mot stranden, dörren till altanen öppnades, men han tänkte inte vända sig om, han tänkte inte svara, vad hon än ropade, nu fick det vara nog, han tänkte inte böja sig för en människa som höll honom fången och som i grunden hindrade honom att leva.
Vi spelar teater, tänkte han - ett eländigt stycke teater som dessutom bara blir sämre och sämre. Vi uppför en outhärdligt tråkig pjäs som handlar om två som är gifta och som långsamt men säkert plågar ihjäl varandra.

Kunde man älska den man hatade? Kunde man hata den man älskade?
Kärleken pulserade vägg i vägg med hatet; han slets sönder mellan krafter som vägde infernaliskt jämnt.
Han klövs mellan "ja" och "nej".
Vilken känsla som vägde tyngst kunde han inte avgöra.
En oavbruten maktkamp pågick i hans inre. Det var en holmgång mellan kärlek och hat; det var en strid som gällde världsherraväldet.
Och han kände hur outhärdligt trångt det kan vara i en människa…

Han fortsatte till sjöboden för att titta till ekan. Med en plåtburk hivade han ut vattnet, som stod flera decimeter över durken. Trött efter ansträngningen lade han sig raklång under några knotiga småbjörkar intill byggnaden.
Det var en läkedom att ligga här och lyssna till havets alla ljud och att inandas den aromatiska luften, de salta, friska dofterna…
Vågorna varierade i intensitet, vattnet steg och sjönk i sugande, svallande virvlar, avlägsna bränningar mullrade av och till dovt, som ackompanjerande baslinjer i det annars så ljusa våglandskapet, men också enstaka vågor tog uppmärksamheten till sig och bröt med skummande kraft, följda av små stilla kluckanden eller ett lugnt frasande, han tänkte, som om ljuden var förälskade i sig själva, och mitt i denna aldrig tröttande melodi av mångstämmiga vattenljud hörde han båtar passera, en del nära, en del längre bort, och somliga långsamma, med dunkande dieselmotorer, andra snabba, högljudda, och emellanåt ljuden av segel som fladdrade och slog, och han hörde röster, avlägsna röster, eller kanske minnen av röster, eller en längtan efter minnen av röster, han visste inte längre, han slöt ögonen, han drev iväg med ljuden, han färdades långväga i ett gytter av sommarljud och havet glittrade för hans slutna ögon och solen lyste och han mindes hur han suttit i toften på ekan, faderns stadiga tag med årorna, de uppkavlade skjortärmarna, och i aktern modern med schalett och på durken korgen med fotogenkök och mat, och han hängde ut över toften och tittade ned i den förtrollande klara vattenvärlden som var en annan värld men som ändå tillhörde denna, och medan han gungande i dyningar såg ned i det ofantligt klara vattnet och begrundade havets märkliga livsyttringar närmade sig ön med de röda stenarna och han var hemma i dagar som lyste och aldrig skulle ta slut.

Längst ute på udden ligger Den Heliga Platsen: en blankspolad, lågt liggande stenhäll, nästan i linje med vattnet.
Helig har den blivit för att den är så meningslös…
Ja, han dyrkar en stenhäll som med sin ödslighet hånar honom.
Tidigare i dag gick de förbi på avstånd. Tillsammans går de aldrig hit fram. Aldrig numera.
Att besöka denna plats med Sonja vore ett helgerån, tänker han och stryker med handen över stenhällen.
Han låter handen följa en stenhäll med blåa ögon och ett skratt så ljust…
Det är knappt att han själv förmår besöka denna plats. Men han tvingar sig. Det är en ritual. Han går hit för att minnas. Han går hit för att han måste.
Han märker inte regnet som åter duggar tätt; han sträcker ut handen för att ta fatt i den lilla handen som trevande söker hans stöd, och han böjer sig fram för att visa att han står beredd och kan hjälpa, och förtroligt smygs den blöta lilla barnhanden in i hans och han ställer sig stadigt med fötterna och gör sig beredd att dra, hon måste komma upp ur vattnet utan att ramla - - -
Hon leker här, ständigt. Han ser henne inte, han hör henne inte, men hon leker här, och hon ser på honom, stilla och förundrat, medan han söker henne.

Hon hade inte ens fyllt sju... Han minns dagen som ett öppet sår, som ett skri vars eko aldrig tunnas ut. Han minns Sonjas förtvivlade gråt och hur hon bedyrade att det inte var hennes fel att Sara plötsligt sprungit iväg, rätt ut genom grinden, och inte kunde han väl beskylla sin hustru för att det just då kom en bil som körde alldeles för fort och vars idiot till förare inte hann bromsa - - -
Visst försökte han tro henne när hon försäkrade att hon hela tiden hållit vakt, hon hade gjort allt som stod i mänsklig förmåga, hon lovade att hon inte för en sekund glömt barnet, men när hon plötsligt bara rusade iväg var det för sent, och under alla dessa år har han försökt tro henne, han har verkligen ansträngt sig, men för var dag som går blir han allt mer övertygad om att hon inte alls höll Sara under uppsikt; i stället låg hon väl där i gräset och läste en veckotidningsnovell, tittade bara lite förstrött upp då och då - och plötsligt tjuter bromsarna i asfalten och så den kraftiga dunsen - - -
Han vet egentligen inte alls hur det i själva verket gick till - och nu för tiden nämner de henne knappt vid namn.

Mot kvällen tätnade molnen: ett nytt regn drog in från väster.
Uttråkad snurrade hon på vinglaset. De långa naglarna hade samma mörkröda lyster som vinet.
-Det är dötrist här, deklarerade hon med en gäspning. Jag mår inte bra. Jag vill hem. Kan vi inte åka hem i stället?
-"Hem"? Och vad skulle du göra där då?
-Deppa. Sitta invirad i en filt och ha det trist…
-Jaha. Ja det låter ju kul.
-Tycker du? Men det är väl ungefär det roligaste vi gör i vårt äktenskap. "Deppar"…
-Vad vill du göra i stället då?
-Jag kan tänka mig en hel del. Jag kan tänka mig underbara saker… Men jag måste ju ta hänsyn till realiteter…
-Vart vill du komma?
-Du vet vad jag menar.
-Jag begriper inte ett ord.
-Nej, jag förstår det… Begåvad är du nog - men man skall inte överskatta den.
-Vilken då?
-Din begåvning. Vad trodde du?
-Lägg av.
-Om du inte var så himla mesig skulle vi kunna ha det fantastiskt, Lennart. Åtminstone ibland. Som omväxling.
-"Mesig"? På vilket sätt är jag "mesig"?
-Du är mesig bara… En mesost…
-Jättekul…
-Jättetrist.
-Ja men det är ju det jag säger…
-Vad pratar du om? Vad pratar vi om?
-Jag vet inte. Det har jag glömt. Det har jag aldrig kommit ihåg.
Hon satte på sig solglasögonen och vände ansiktet mot panoramafönstrets regniga rutor.
-Det håller snart upp, skall du se, sade han tröstande.
Och litet senare:
-Ska vi inte ta en roddtur? Ta på dig ordentligt så ger vi oss av!
Hon ryckte på axlarna.
-Gör vad du vill. Själv tänker jag ta mig friheten att sitta här och ha det litet mysigt.
-Men det är midsommarafton, envisades han. Kom nu. Det regnar nästan inte alls.
-Jag har fått nog av regn.
Han gick ut i tamburen och krängde på sig den svarta regnrocken.
-Jag ror ensam, förklarade han trumpet.
-Det var det bästa du sagt på länge, klack det ur henne.
-Jag har ingenting sagt, mumlade han och försvann.
Idiot, tänkte hon och serverade sig själv ännu ett glas.

- - - Plaska runt där ute i regnet du, gubbe lille… För egen del har jag fått nog. På måndag ringer jag och bokar första bästa flyg till Spanien. Du får säga vad du vill. Jag tänker inte sitta här och mögla… Jag ska slå mig lös… Skål för det, din hurtfriske djävul… Jag vill umgås med glada människor… med folk som har kul… Sola och ta en drink på playan och framåt kvällen spana in nån fin… ja, bar… Tja, varför inte? Varför skulle jag inte tillåta mig det? Förresten skyll dig själv. Du vill ju aldrig resa söderut. Du vill ju aldrig nånting. Ditt favoritnöje är att vara deprimerad. Inte konstigt att du ser ut som en begravningsbyrå... Inte konstigt att vi aldrig får några inbjudningar… Nej du, gubbe lille… Du är ett nöt… ett nötkreatur… Jag flyger ner till värmen så kan du ha din evinnerliga fjällsemester för dig själv. Att vandra med dig är för övrigt rena skräckfilmen. Allt gjorde jag fel… Jag klädde mig som en… vad var det du sa… "östermalmskärring"… Men aldrig att du frågar vad jag tycker, vad jag vill… Nej, i det här äktenskapet gäller det att vara kall som stål för att uthärda. Usch, jag måste härifrån… Folk får säga vad de vill... Skulle det förresten vara så fruktansvärt om en gift kvinna ger sig ut några veckor och… ja helt enkelt tar semester på egen hand. Va? Han får inbilla sig vad tusan han vill. Jag har fått nog av att leva med en man som inte betraktar en som kvinna… Det är nästan komiskt - gift med en karl som blir alldeles vettskrämd bara man tar av sig klänningen! Som blir spänd och konstig varje gång man kryper ner under hans täcke… och som då genast börjar prata om nån bok han just läst eller om att bensinen ska gå upp eller ner tio öre litern dan därpå… eller att "Tokyo sjönk tre procent"… Vad som helst häver han ur sig - bara han slipper känna kroppsvärmen från sin egen fru… Blotta skymten av en naken kvinnokropp paralyserar dig… En normalt funtad man skulle kasta sig över mig och kyssas besinningslöst… Herregud… jag vet väl att jag fortfarande är attraktiv! Vilken karl som helst skulle förvandlas till ett vilddjur om jag la upp mig… Men inte du inte… Du slingrar dig som en mask… fantiserar ihop tusen anledningar för att få vara ifred… Hela du är bara en ynklig och mager liten mask… Inte ens negligén för två tusen fick dig att reagera. Du såg ut som om du trodde att jag tänkte döda dig… Det är komiskt - det är så roligt att man kan gråta… Ja, ja, lika bra att du plaskar runt i din gamla eka och spelar martyr. Mig blir du bara äcklad av. Jag är en frånstötande käring som inte har vett att hålla sig undan - som hela tiden är i vägen - som inte kan lära sig att koka lingonsylt på rätt sätt - som avbryter dig när du läser tidningen - som städar för noggrant - som har på radion för högt - som dag efter dag förstör din tid. Jag begår nämligen en dödssynd: jag tycker om dig… jag älskar dig… Trots allt är det faktiskt det jag gör… Men du tillåter mig inte att älska… Du blir störd av kärlek… Dina cirklar rubbas… Skål för detta fasansfulla äktenskap! Skål för min ensamhet… Herregud, det är inte klokt vad vi kvinnor tvingas uthärda! Vi skapades som gulliga små hatobjekt, ett slags hundmänniskor för männen att avreagera sig på… Men hellre att du var brutal än menlös… Att du tryckte upp mig mot väggen… höll mig fast… kanske kopplade mig… slet av mig kjolen… Nej, nåt sånt skulle du aldrig göra… Men jag vill ha en man som eggas av mig! Som köper dyra presenter... Och om han inte älskar mig ska han åtminstone älska med mig… Himmel vad det regnar på det här stället - inte undra på att man dricker… Ja herregud, vad det var längesen… Vad allting var längesen! När vi levde… När vi såg varann i ögonen… när vi såg djupt in i varandra… När du grep tag om mig och kysste mig… Och nu är man osynlig… Nu är man ingenting… Men jag minns när vi träffades… Du lärde mig vad kärlek var. Du respekterade mig, du var intresserad av mig även som människa. Såna män hade jag aldrig träffat. Och vi stannade där i Marbella en vecka tillsammans. Det var solen och månen och havet och vi två… Och om nätterna satt vi på balkongen och drack vin medan havet svallade och brusade i det stora, varma mörkret… Och på bröllopet kort efteråt var du stram och stilig som en soldat… Och nu har du blivit en ynklig liten tjänsteman som besväras av hemorrojder… Skål för det! Skål för att jag är så lycklig tillsammans med dig, ditt as! Skål för att du tröstar mig nu när jag är ledsen och har det svårt. Skål för att du sitter här och håller om mig. Skål för att du tar hand om mig och inte bara försvinner. Skål för att kärleken dör. Skål för att jag måste supa mig full för att över huvud taget uthärda… Jag skiter i om jag blir full. Jag skiter i om jag förstör din midsommarafton. Jag dricker så mycket jag måste… Drick och var glad! Drick och var ledsen! Vad annat kan en stackars kvinna göra? Usch, helst vill jag glömma hela livet… Ingenting har jag fått behålla… inte ens mitt älskade lilla barn… Jag såg nog hur du stod där nere vid stenbumlingen med knäppta händer. Som om sorgen bara var din… Men du tiger dig ju fram genom livet… Tiger och lider… Å, det är ofattbart! Vi var en liten familj, vi tre… Vi hade adventsstjärna… vi målade påskägg… vi åkte kälke nerför backarna… vi följde dig till söndagsskolan… Och Lennart var mycket jämnare i humöret… en riktig familjefar… Vi gjorde skogspromenader, plockade svamp… Vi hade termos och smörgåsar… Du bar Sara på ryggen i en sele… Hon jollrar och ler när vi går där på stigen… Och den branta backen… ödetorpet… sjön mellan träden… Och den där varma sommaren när vi hyrde hus på Öland… nära Böda… Böda?.. Vilket otäckt namn… Hur som helst var det sagolikt vackert… Jag minns särskilt en dag… Jag vet inte varför… Det hände inget särskilt… Minns bara hur lyckliga vi var… En stilla, solig lycka… En lycka som vind i gräs… Och det var underbart varmt… Sagolikt varmt… Vattnet lika varmt som luften... Vi kom ner till stranden på morgonen och stannade till kvällen. På eftermiddan åt vi på ett värdshus i närheten. Jag tror vi tvekade först - vi hade inte så mycket pengar på den tiden… Glömmer aldrig glasverandan med utsikten över sundet… Vita tygdukar… enkelfönster på glänt… gammaldags betjäning… Havet bortom trädgården lyste bländande blått… Jag tror att alltsammans påminde oss om nånting… Och därför blev det så vackert… Och Sara förklarade för dockan att nu måste de sitta stilla för nu var de på restaurang… Och det var en av de varmaste somrarna på länge… och ute på havet gled vita segel i blått… Och det var så vackert… jag minns hur vackert det var allting - - -

*

- - - Vad jag älskar de här långa mjuka dyningarna… De är som minnen från ett annat liv… Men du din ragata bryr dig naturligtvis inte om havet… Havet är bara en bagatell för en alkoholist som dig… Du borde tillbringa livet på ett spritlager i stället. Du är vulgariteten personifierad… banaliteten upphöjd till livsprincip… Blotta din närvaro förjagar allt som är vackert och värdefullt… Mysterier ger vika… upplevelser mattas av… Allt viker för ditt tomma, tanklösa pladder… Du är mer intresserad av oljeinpackningar och vitaminkurer än av hela världshistorien. En annonstext om rynkor är viktigare än Dantes gudomliga komedi… en skvallertidning intressantare än Shakespeares samlade verk… Skrämmande att en människa så fullständigt kan urarta… Du är bara ett stort kaos… Ditt mörker är ett mörker utan ände. Och du för mig djupare och djupare in i detta mörker. Och du för mig till marker där allt är fruset och dött och där alla färger slocknat och fallit - - -

*

- - - Du hade så varma, öppna ögon, Lennart… Och ibland drömmer jag att vi fortfarande är alldeles i början… Ja… allra längst in går vi ännu hand i hand under palmer… Vi går i skimrande havsljus, fullkomligt troende… Och jag drömmer att vi bara kunde glömma alltsammans (tiden och alla tårarna…) och att vi gick ner till havet och att det var du och jag som gick ner till havet och att vi var tillsammans och hade roligt och att vi var ett par som älskade varann och att det var just du och jag som var tillsammans… Men när vi kommer hit känner jag mig alltid lika överflödig… Som om jag var ormen i ditt hemliga paradis… Men du borde förstå att du lämnar mig utanför och att det gör ont… Du borde förstå… För du vet hur mycket förtvivlan jag bär - jag har vuxit upp i sån förtvivlan att jag inte ens har vågat berätta allt - har i stället kapslat in det och försöker lagra det djupt, djupt ner - men det gör så ont och det strålar ut så mycket smärta att jag fräts sönder inifrån… Som att allt jag försöker fly hela tiden hinner ifatt… Nån trygghet fick jag aldrig uppleva det vet jag inte vad det är det har jag aldrig fått känna jag har aldrig fått känna det jag har aldrig fått uppleva trygghet jag har aldrig fått känna vad trygghet är nej jag har inte förunnats trygghet jag har inte fått veta vad det begreppet innebär vad det innebär att vara trygg att känna tillit och jag vet inte har inte klart för mig vad trygghet är utan blint har jag letat efter trygghet… Jag har måst leka trygghet… Och du sa att vad som än händer kan det alltid bara vara du kan det alltid bara vara du alltid bara vara du och du sa alltid alltid bara vara du alltid alltid alltid bara vara du lita på mig alltid alltid alltid ingen annan än du för det finns bara du finns bara du och det kan bara finnas du och har aldrig funnits nån annan än du och vad som än händer är det alltid bara du du du - - -

*

- - - Hela ditt väsen är alldeles vanskapt… Men det är klart… växa upp i ett sånt råttbo… med såna föräldrar… Du har vuxit upp i en sjukdom - inte konstigt att du är sjuk… Du är så sjuk att jag oundvikligen smittas… Första gången vi kom dit satt de där i köket och spelade kort! Det var den sortens liv de levde. Det var på den nivån… Äta, supa, sova… Deras allra mest avancerade diskussioner gällde om de skulle köpa blandfärs eller om de skulle kosta på sig ren nötfärs. Högre höjder nåddes aldrig… Jag glömmer aldrig den tunga, dova, lite debila atmosfären… Och nu har du själv blivit sån… Du har gått varvet runt och är tillbaka i ditt ursprung… Du har blivit den du är… Och du blir hemskare och hemskare för var dag som går… Det är typiskt att du inte ens orkar ut ur huset… Men du ska inte tro att jag stannar hur länge som helst… Jag tänker inte kasta bort hela mitt liv… Och även om du kanske ibland varit någorlunda normal så har man hela tiden anat de mörka sprickorna… De märktes tidigt. Som den där hemska dagen på Öland… Vi satt vid det där långgrunda badet med vår strandkorg - en familj bland alla andra - och vi drack av saften vi lekte vi spelade spel vi plaskade i vattenbrynet vi kastade boll vi solade vi simmade och Sara var så glad så innerligt glad och jag minns hur uppspelt hur spralligt lycklig och hennes sprudlande röst hennes oerhörda förtjusning när vi lekte… Jag ser dig chokladbrun och knubbig en liten kerub ett litet änglabarn kommet jag vet inte varifrån och håret blekt nästan vitt och det lyser som silver… Och nu fattar jag dina händer Sara - håll i dig nu - och jag snurrar dig fortare fortare fortare runt runt runt och du flyger alldeles över vattnet runt runt runt och jublande uppmanar du mig att aldrig sluta snälla pappa fortsätt snälla snälla och nu ökar jag farten så att du flyger horisontellt och sänker dig lägre tills benen studsar mot vattnet och en krans av vatten slår upp kring oss och vi innesluts av kaskader av glittrande skummande vatten och mera ropar du fortare ropar du och vi skrattar vi lever vi drömmer och du kiknar av skratt (en förtjusning med blänk av förskräckelse) och sen tar vi igen oss uppe på stranden och du kommer fram med plastspaden och börjar skyffla sand över mig och till slut har jag bara ansiktet kvar i ljuset och när du är klar vill du bli begravd du också du vill att vi ska ligga i samma grav och Sonja täcker oss (motvilligt, men hon var väl svartsjuk) och sen ligger vi där och är döda och när vi har tröttnat på det ruskar vi av oss döden och badar på nytt och det är som om vi badar på en strand bortom tiden och det här kommer alltid att finnas för nånting (kan inte förstå vad) avlockade nåt väsentligt ur oss just den här dan och jag minns hur oändligt lång den var men hur himlen slutligen tätnade och färgades gul röd lila och stranden var fortfarande fylld av folk och människornas ansikten självlysande och hur alla insveptes i en pyrande glöd som spred sitt försonande skimmer över allt och alla ja som om havet blivit heligt som om vi alla förvandlats till pilgrimer framkomna till den heliga floden Ganges och det var nåt förklarat nåt nästan förfärande klart över de ansikten som orörliga blickade mot väster mot det eldröda klot som medan det sjönk omvandlade åskådarna till andliga väsen ställda inför ett mysterium men som uppenbarades för oss samtidigt som det trollband oss och det var som om strandens alla ansikten lyste allt starkare i takt med att solen mörknade och sjönk genom en tung blodröd ridå och ju mörkare dagen blev desto starkare lyste människorna och jag minns att du sa nåt särskilt du sa vad solen är vacker när den badar pappa du sa vad den ser ensam och lycklig ut du sa att nu ska solen hem till de andra stjärnorna och sova tills det blir morgon och medan allt detta försiggick hjälptes vi åt att bygga ett sandslott och när slottet var klart fyllde vi vallgraven med några hinkar vatten och konstaterade att det var en rejäl fästning men när vi skulle gå hem och stranden redan var nästan öde och jag vek ihop luftmadrasserna hörde jag dig skrika av förskräckelse och jag vände mig om och fick se Sonja stå och sparka på slottet trampa sönder det jämna det med marken förinta det fullständigt massakrera hela skapelsen och sen stryka med foten över ruinerna tills allt var jämnt och slätt och Sara skrek och var otröstlig och jag kan ännu se hur hon förtvivlad står och drar och sliter i din klänning och ber dig att sluta men du fortsatte med din förstörelse som om du inget hörde och hon grät varför mamma varför men du sa bara du sa bara helt kallt helt oförstående att det måste se snyggt och städat ut i morgon bitti det förstår du väl och i morgon kommer kanske andra gäster hit och då måste det se ordentligt ut och hur tror du det skulle se ut om alla familjer lämnade stranden på det här viset alldeles söndergrävd det förstår du väl att det inte går man skulle inte kunna ta sig fram mellan alla pölar och diken och stora sandmurar det skulle se förskräckligt ut fattar du inte barn hela stranden alldeles förstörd och folk skulle vara tvungna att vända om det skulle bli oframkomligt om man inte höll ordning efter sig men mamma vi skulle ju se om vattnet var kvar i vallgraven i morgon bitti om det höll sig kvar över natten för prinsessan är ju kvar förstår du inte mamma prinsessan var ju där för det var hennes hus hon bodde där i slottet hon skulle sova där och vattnet skulle skydda henne vet du inte att det finns drakar och varför mamma hur kunde du bara förstöra alltsammans riva vårt slott och prinsessan mamma vad hände med prinsessan - - -

*

-Hej, nu är jag tillbaka… Förlåt, det blev visst ganska sent…
-Hej, Lennart…
-Men ligger du i soffan? Hur är det fatt?
-Ja, hur är det fatt…
-Har du pimplat i dig allt det här?
-Några flaskor bara… Det ska man väl tåla… Det måste man väl tåla…
-Är det nåt som har hänt?
-Nej, det är som vanligt… Ingenting händer…
-Och rökt har du gjort, minsann! Här är ju alldeles dimmigt! Jag öppnar ett tag. Det behövs korsdrag. Vi måste få in luft.
-Å, måste vi…
-Ta den här filten så länge. Vänta… lite mineralvatten också… Så… Drick det här nu…
-Vad du pysslar om mig…
-Jag fattar inte varför du dricker så häftigt.
-Inte jag heller…
-Åjo… Skyll inte ifrån dig… Vänta, jag ska hjälpa dig upp. Så… Sitter du bra nu?
-Jag vet inte. Gör jag det?
-Det är jag som frågar! Sitter du bra eller inte bra?
-Jo… Jag tror att det är bra…
-Stilla nu. Se här - drick mera vatten. Nej - försiktigt!
-Vad du kan låta bestämd. Vad jag blir glad när jag hör att du vill nåt…
-Drick nu det här och prata inte smörja.
-Ja, pappa. Nej, pappa.
-Resten också. Sen måste du lägga dig.
-Vad skönt… Vad skönt när du tar hand om mig…
-Har man en fru som super sig redlös måste man i alla fall hjälpa henne i säng.
-Stackars dig som fick en så trasig stackare att leva med…
-Så… Håll i mig nu så går vi in i sovrummet.
-Det är underbart när du rör vid mig…
-Om jag inte stödde dig skulle du ramla omkull.

*

Likt en fjärran lysmask masade sig nattfärjan fram under den gråljusa kupan till natthimmel.
Han satt ensam på altanen, drack ett glas lättöl och tittade ut över det ofantliga lugnet. Så gick han in i sovrummet och klädde av sig. Från radion kom svag jazzmusik.
Hon följde hans rörelser med underligt glänsande blick.
-Vad ljust det är redan…, mumlade hon lojt.
-Ja, sade han.
-Man blir förvirrad av det här nattljuset, fortsatte hon med samma märkvärdigt stilla röst.
Han funderade på om det kanske var Lester Young som spelade.
-Men nu vänder det snabbt, konstaterade han.
-Vad säger du?
-Det går mot höst. Det blir mörkare och mörkare.
-Säg inte så, är du snäll…
-Tänk på kantarellerna! Han lyfte täcket och lade sig till rätta.
-Nej, mumlade hon.
Hon såg så ömklig ut att han för ett ögonblick blev nästan rädd.
-Mängder av små kantareller! ropade han uppmuntrande från sin bädd och föreställde sig hur de med överfulla svampkorgar vandrade genom mossiga skogar…
Men hur han än iscensatte denna lantliga scen bröt idyllen samman och utelämnade honom åt den sorg mot vilken inga besvärjelser hjälpte.

*

Hon lyssnade tålmodigt medan han bökade med täcket.
-God natt, sade hon när han slutligen kommit i ordning.
-Natt…, grymtade han.
Så var det alltid när han var på dåligt humör. "Natt" fick man bara höra. "Natt" - inget mer.
Hon sträckte ut armen för att stänga av radion men hejdade sig. Det var något bekant med den här musiken… Den fyllde henne som en våg av värme…
Vad var det för melodi?
Musiken spred en fluffig känsla, man förvandlades när man lyssnade till den.
Hon skruvade upp volymen och var med ens jublande glad.
Och nu mindes hon…
-Lennart! Hon böjde sig över mot hans säng och ruskade honom ivrigt.
Han satte sig upp och kisade trött i det morgongrå ljuset.
-Hör! Känner du igen den?
-Nej… Han sjönk åter ned på rygg.
Hon satte ned fötterna och drog honom bryskt till sig.
-Det gör du visst det! envisades hon.
-Mja, kanske…, sade han lågt och vände undan ansiktet.
Hon kände med fingrarna kring hans mun. Precis som hon anat: där lekte minsann ett litet leende…
De tryckte varandras händer, gång på gång. Det var ett hemligt gammalt signalsystem. Nu fungerade det på nytt…
-Det var länge sedan, sade han.
-Det var alldeles nyss, älskling, svarade hon.
-Vi dansade också…, mumlade han skrovligt.
-Mm, och du dansade så fint…
Hon skruvade upp volymen ytterligare.
De satt på sängkanten och höll om varandra medan de lyssnade.
När refrängen återkom en sista gång nynnade de tillsammans med i texten, och hon minns den smala balkongen och luften varm och sammetsmjuk, och alla syrsorna och den svarta himlen beströdd av stjärnor och på uteserveringen strax nedanför, alldeles under palmerna, spelas återigen melodin som hon älskar och som redan är deras egen och sångaren ger ord åt allt det mirakulösa och hela hennes väsen är fyllt av en jublande lycka när hon stämmer in i orden:
And now I know it´s true:
it´s you,
it´s you,
it´s you…

 

 

Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat