ÅRGÅNG 3 NUMMER 1 — 21 JANUARI 2002 | ||
CAFÉ CRÈME I VÅR |
Läst Salome,
sfinxerna År 1968, fem år efter sin debut som poet, publicerade Lars Norén det märkliga prosaverket Salome, sfinxerna, med undertiteln ”roman om en tatuerad flicka”. Boken, nu återutgiven som pocket, domineras av surrealistiska partier och hallucinatoriskt färgade uppenbarelser (Artur Lundkvists inflytande spelar förmodligen in). Noréns collageartade roman skiljer sig markant från den mer traditionellt anlagda romanen Biskötarna - men också från den poetiska koncentration han sedan skulle komma att odla under 1970-talet (innan han gav sig hän dramatiken). De korta avsnitten speglar romanjagets utforskande av kärlekens och begärets natur. Handlingen (i den mån man kan tala om en sådan) kretsar kring en flicka - en gestalt som hela tiden antar nya skepnader. Den lösa personteckningen reflekterar en schizoid verklighetsuppfattning. Detta schizoida drag kan samtidigt betraktas som typiskt för det sena 60-talets estetiska och politiska klimat. Låt mig citera Lars Helander i dennes Norénavhandling (1997): ”Kravet att snabbt kunna skifta mellan roller och perspektiv, att förhålla sig till sin personlighet som till en estetisk artefakt, att som individ nomadisera i det sociala och ideologiska avkodandets schizoida flöden, kom att hyllas som den slutliga emancipationen från det borgerliga karaktärsidealets auktoritetsbundna och rigida tvångsbeteenden.” Tyvärr saknas för- eller efterord till nyutgåvan av denna egenartade och intressanta roman - tyvärr därför att mycket finns att säga om Noréns verksamhet i det experimentinriktade litterära klimat som rådde mot slutet av det svenska 60-talet. För den som vill lära känna den tidige Norén kan hur som helst Salome, sfinxerna rekommenderas. Här möter ett berättarjag ”svävande ovanför alla känslor” - en vilsen ung man som försöker övervinna en upplevelse av fundamental tomhet (”Om jag röker en cigarrett har jag kontakt med verkligheten i åtminstone fyra-fem minuter”). Mellan de visionära synerna handlar det om såväl Vietnamkriget som om privata epifanier (i badkaret kommer upplevelsen av ”en stilla och emotionell landsbygd”). Visionär prakt bryts mot allehanda vardagsinteriörer (”Jag måste få beskriva för er den brist på existens som kommit över oss alla den sista tiden, bristen på miljö och innehåll, frånvaron av kontakt, kärlek och kommunikation, Amerika, Vietnam, idolerna - ett tillstånd av katastrof och konsumtion”). Genomgående dominerar en starkt lyrisk prosa - typisk är en passage som denna: ”Just nu skulle jag önska att allting blev blått: gatan, min stadsdel, människorna, bekanta och andra som promenerar i värmen, telefonautomaterna av lätt glas, trafikmärkena, skyskraporna - smäckra, ljusa som cellerna i en honungskaka - att ansiktena blev ljusblåa i det blå, de ljudlösa bilarna som flygprojektiler. Därför har jag ett par stora blå glasögon.”
|
|
Copyright
© 2001, Kulturtidskriften Café Crème Webbredaktör: Lydia Duprat |
||
|