Min sambo och jag
Av Theodor Stenevang

När jag var 20 år åkte jag med buss till Paris för att bo där ett år. Jag studerade franska på Sorbonne men läste mer i Hemingways ”En fest för livet” än i skolböckerna.

Det rika nöjeslivet i Europas hjärta var ansträngande för hushållskassan och jag gick runt stan och satte upp lappar för att tjäna lite extra. Jag presenterade mig som en 20-årig svensk ung man som erbjöd barnpassning, hemarbete och lektioner i gitarr, svenska, engelska eller ryska. Längst ner på varje lapp en fransrad av telefonnummer.

Jag fick inget jobb. En enda person ringde – en tjej som var sjutton år. Hon bjöd mig på sin artonårsfest, över telefon. Jag gick dit, tillsammans med min svenske polare Hannes, och det var då vi sågs första gången, Elifsu och jag. Den enda vän jag har kvar i Paris. En kavat, turkisk tjej med fransk uppväxt som hade sina egna sätt att lära känna nya människor. På festen fanns mest hennes jämnåriga kamrater, men också några fler outsiders. Jag minns särskilt den engelske konstnären Joe, med hatt på huvudet och 20 år mer än oss på nacken, den irländske engelskläraren Paul samt Giles, även han lärare.

Ett tag senare bjöd Elifsu med oss på fest. Det var Giles som fyllde 30 och skulle ha kalas för vänner hemma hos sig. Vi fick gärna följa med, Hannes och jag, det kunde ju vara kul för oss att lära känna fler fransmän? Ja-a tack, sa vi.

Festen skulle börja klockan nio, men Elifsu skulle bli sen. Hannes och jag skulle gå dit på egen hand, vi hade ju faktiskt träffat Giles förut. Det var knytkalas och vi hade med nån burk oliver, lite olika rökta korvar och ett par pavor vin. Giles bodde i norra delen av stan, strax norr om Gare du Nord – ett ganska mustigt område kan jag upplysa alla som inte känner till Paris.

Ett tiotal personer var redan där när vi kom, och fler trillade in allteftersom. Vi blev hjärtligt omhändertagna och fick varsin välkomstdrink. Giles bodde i en tvåa, och vi stod i vardagsrummet och konverserade artigt och så gott vi kunde de andra gästerna. Det var många som ville prata med oss – de undrade vilka vi var och vad vi gjorde. Vi berättade glatt. Vi är 20 år. Vi kommer från Sverige. Vi bor ihop. Ja, vi gillar att festa.

Många frågade vilka uteställen vi gillade, om vi varit där och där, om vi brukade hänga i de och de kvarteren, men vi kände inte igen några av ställena som nämndes. Vi hade uppenbarligen utforskat helt andra delar av stan. Rätt var det var fick vi en paus där ingen kom och vill prata eller fråga något, och jag passade på att se mig omkring lite grann. Mysig lägenhet. Lite gammaldags, nästan viktorianskt inredd. Dunkelt. Och inga tjejer. ”När kommer brudarna då?” frågade jag Hannes halvt på skoj. Just då insåg vi att inga brudar skulle komma. Det här var en fest för killar. Som gillade killar.

Vi blev lite stela. Stelheten kom av att alla pusselbitar på något sätt föll på plats. Plötsligt visste vi hur unga, läckra tjejer känner sig på fester med många, lite äldre män. Uppvaktade, skulle man kunna säga.

Vad var det vi hade sagt nu igen? Vi är från Sverige, ”suédois”. 20 år, vi bor ihop. På något sätt kände vi oss skyldiga till ett sorts ofrivilligt socialt lurendrejeri. Och hur skulle vi ta oss ur det? Ställa oss på varsin stol och ropa: ”Ha ha, big joke, vi är inte gay!”. Nä.

Vi stod och tryckte i ett hörn tills Elifsu kom. Hon gick direkt fram till oss och frågade ”ça va?”. Nä, inte precis. ”Ingen vet att vi inte är gay!” väste jag i Elifsus öra. ”Nej, jag vet”, höll hon med. Det var därför hon egentligen ville att vi skulle gått dit tillsammans. Nu hade allt blivit lite... konstigt.

Vi löste allt så här: Elifsu gick bort till Giles och förklarade läget lite tyst. De kom överens om att han tillsammans med sin pojkvän skulle sprida bland de övriga, lite apropå så där, att svenskarna var straighta. Det gjorde dom. Och en efter en kom gästerna fram till oss. Lite diskret, nästan förläget. Och bad om ursäkt! De var sååå ledsna och sååå generade, de trodde ju att och förlåt, det var inte meningen, verkligen...

Hannes och jag drog ett par lättnadens suckar. Vi var ju skraja att alla skulle bli sura och kasta ut oss från festen. Istället blev vi än mer partyts centrum. Resten av festen avlöste skämten om det lilla missförståndet varandra och alla ville berätta vad just dom hade tänkt när de fick syn de unga svenskarna. En amerikan som var dansare och mulatt var extra besviken, och när vi skulle gå frågade han Hannes i ren desperation: ”Har du ingen bror?!”.