En annan tillvaro
Av Anna Eklöv

Det börjar bli mörkt vid halvåttatiden på kvällen. Riktigt mörkt, kolsvart: som i mörkaste Afrika. När det är så där kolmörkt är det många ljud som fyller natten. Syrsorna sjunger sin taktfasta sång. Huset har plåttak som det knäpper i när solen gått ner och taket börjar kallna, från taket hörs ljud av små fötter likaså, olika slags smådjur som gillar att ruscha fram och tillbaka. Plötsligt hörs små dova droppar mot taket som ökar i styrka, regnet har kommit och äntligen kan tanken på taket börja fyllas med vatten till deras hem. Ett hem där hon och han bor.

Vem visste att det behövdes ungefär 100 liter vatten per dag för ett svenskt hushåll? Det reflekterar man nog inte över om det bara är att öppna en kran, slå på duschen eller då man låter tvättmaskinen köra flera omgångar tvätt. Fast 100 liter vatten om dagen räcker nog inte till ett svenskt hushåll i Sverige. Jag talar om ett svenskt hushåll bland tanzaniska hushåll på landsbygden i Tanzania. Där måste man bära hem vattnet från vattenstället - på huvudet - som är det mest idealiska för balans och styrka. Hon och han bär inte på huvudet, de kan inte tekniken, en teknik som man lär sig redan som barn i ett tanzaniskt hem.

Hon och han bor granne med en familj som har tre små barn på 6 år, 3 år och 11 månader. De behöver ju också sitt dagliga vatten och alla får hjälpa till. Han ser hur 6-åringen ledigt bär tio liter vatten på huvudet eller sin 11 månader gamla lillasyster på ryggen, det händer till och med att de två värdefulla bördorna bärs samtidigt. Treåringen hjälper också till och kan bära 5 liter på huvudet. Leken kommer långt ner på prioriteringslistan för en familj där alla förväntas hjälpa till med hushållsgöromålen. Alla hjälper till, de går tillsammans till brunnen eller vattenstället, fyller en hink eller dunk, får upp den på huvudet och bär den hem.

Hon förstår att det lättaste sättet att få hem tunga saker på är att bära det på huvudet, samtidigt som hon tycker att det är den mest graciösa styrkeutövningen man kan se. Kroppen strävar uppåt, ryggen blir rak, man tar sig framåt med mjuka bestämda steg, och då får hon syn på det - rytmen. Rytmen bär kroppen och bördan framåt. En kvinna klädd i en orangefärgad kanga, ett traditionellt tygstycke, med en korg papaya på huvudet är som ett levande, svajande, stolt konstverk. Det mänskliga konstverket får kanske värk av allt detta bärande på huvudet: vatten, ved eller bananstock, oftast kombinerat med ett barn tryggt placerat i en kanga på ryggen. Den värken vet hon och han ingenting om, de kan bara ana att värk inte stoppar dessa människor, då alla måste dra hem sin del till hushållet.

Hon har kommit på att om man köper en liter färsk komjölk direkt på morgonen och utan dröjsmål kokar den för att sedan snabbt kyla den i kallt vattenbad, så håller den sig färsk och god till teet, maten och brödbaket under dagen. Det är inte en kunskap som behövs i Stockholm, där Arla-kossan ständigt har en fylld hylla på Konsum och varje hem ett kylskåp.

Hon vaknar ibland på natten och behöver gå på toa; vem gör inte det? En natt hittar hon en fladdermus i hinken som man använder för att spola, en fladdermus drunknad i hinken på toa. Undrar om jag hade skrikit? Hade du?

Han tycker om att röra på sig; springa, åka skidor, spela tennis eller något annat. Här springer han och ser det som enda alternativ då snön lyser med sin frånvaro och tennisbanorna inte prioriteras på landsbygden i Tanzania. Då han springer får han ett band av barn efter sig, en del hakar på länge, verkar outtröttliga och roade av att få springa med den vite mannen.

Hon tycker om att odla utanför huset, här får odlingen fart och sker med en takt som slår den i hemlandet med hästlängder. Det går fort och hon kan skörda grönsaker flera gånger om året.

En annan tillvaro för henne och honom. I Tanzania.