ÅRGÅNG 3 NUMMER 1 — 21 JANUARI 2002 | ||||
CAFÉ CRÈME I VÅR |
Läst
Celia Rees Häxa är en ungdomsbok vars första och största synd är att den gör sig skyldig till vilseledande marknadsföring. Upprinnelsen till berättelsen sägs vara några dagboksanteckningar förda av en Mary Newbury vilka ska ha hittats i ett täcke som tillverkades någon gång på 1600-talet. I ett förord till boken säger författaren: "Alla datum är antaganden som baserar sig på hänvisningar i texten / / Jag har bearbetat texten så försiktigt som möjligt, men interpunktion och stavning har ändrats för att passa en modern läsare". Och i en efterskrift står det att läsa: "Allt sedan upptäckten av dagboksbladen, har ansträngningar gjorts för att spåra upp Mary Newbury och de andra personerna i berättelsen. Om ni har några upplysningar om någon av personerna eller familjerna i dagboken, så vore jag tacksam om ni ville ta kontakt med mig: alison_ellman@witchchild.com".
Det här greppet tycker jag är rätt fult och fräckt. Jag har visserligen inte gått på det själv, men jag kan förstå att många andra gjort det. Med det sagt ska jag nu ägna mig åt själva boken. Det här är berättelsen om en ung engelsk kvinna, Mary Newbury, vars mormor blir anklagad för häxkonster och därmed hängd. Tillsammans med en grupp puritaner lämnar Mary England för Den Nya Världen, i förhoppning om ett liv i skydd från förföljelse. Men så småningom upptäcker Mary att inte ens där är hon i säkerhet. Berättelsen, som är tämligen banal, rör sig och sakta fram. Språket är pragmatiskt, återhållsamt till en början, men blir småningom allt djärvare och betydligt konstfullare: "Pastor Johnson ser nästan ut som en profet - han har långt hår och ett stort, tjockt skägg. För övrigt är han bredaxlad, liten och kraftig. Han påminner mer om en smed än om en präst. Händerna som han dunkar mot predikstolen är tjocka och stora som skinkor och håriga som en svinrygg." Eller: "Jag tycker inte om honom. Jag tycker inte om hans ögon. De är mycket mörka och ser ut som två hål mellan de buskiga ögonbrynen och det stora skägget, de är kalla och tomma som mynningen på ett gevär." För övrigt är det just beskrivningar som är den här romanens starka sida. Rees använder sig mycket av metaforer och liknelser, oftast på ett anspråkslöst och effektivt sätt. Jag läste Häxa för min åttaåriga dotter, och hon lyssnade för det mesta spänt och intresserat. Samtidigt lade jag märke till att hon ofta inte hängde med i handlingen. Ibland var det språket som var alltför avancerat för henne, ibland själva innehållet i skildringen: anspelningar, metaforer som var svåra att få ett grepp om även om själva språket var enkelt. Den här boken rekommenderas därför inte till barn under tolv år. Boken har störst
chans att gå hem hos tonåriga jäntor, som kommer att kunna
identifiera sig med hjältinnan. Då menar jag tonåringar av
det mer reflekterande slaget. Är man ute efter action är den här
romanen helt enkelt ett dåligt val.
|
|||
Copyright
© 2001, Kulturtidskriften Café Crème Webbredaktör: Lydia Duprat |
||||
|