ÅRGÅNG 3 NUMMER 1 — 21 JANUARI 2002
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Scen: Singoalla i Hagaparken
Klippdockor från 60-talet
Läst: Choklad. Fakta, historia, passion
Läst: Samurajsommar
Läst: Den amerikanska flickan
Läst: Terra Nullius
Läst: Vetenskap eller villfarelse
Läst: Simos drömmaren
Läst: Den fula prinsessan
Läst: LBD
Läst: Silverapan
Läst: Skulden
Läst: Eragon - Arvtagaren
Fugu: Dödligt gott
Kvinnliga faraoner
"Saltis" i Saltsjöbaden?
Utdöd? Du skämtar väl!
The Spider Rules!
Fredag den trettonde
Konst: Angående konst och frihet
Musik: Something to Be Shared
Musik: Timeless Music
Musik: Summertime at Dalhalla
Läst: Björns bokkrönika våren 2005
Läst: Anne Franks dagbok
Läst: Orre, trast och trana
Läst: Dorés bibel
Läst: Sabotage
Läst: Mörkrets tjänare
Läst: Boktips inför hängmattan
Scen: Platonov
Foto: Färgsprakande provokation
Scen: Aprilhäxan
Utrotat djur Australiens heliga Graal
En skandalkarriär värd att belysa
I sus och dus med Brus
Berlin andra gången gillt
Könsroller under bronsåldern
Kristian II: Tyrann eller älskad kung?
Kuba: ständigt mot friheten
I den verkliga diktaturen
Destruktiviteten är en konstant
Katja Timgren får Slangbellan
Läst: Bläckhjärta
Läst: Kejsarens magi
Läst: Lucindas hemlighet
Läst: Da Vinci-koden
Läst: Terra Hexa
Läst: Stjärnornas stad
Läst: Åklagare är en som lagar bilar
Läst: Idun - Sagan om Valhalla

P R O S A
Långt hemifrån

L Y R I K
Dikter från Kuba

P S E U D O
Hur man ger sin katt ett piller

I N T R Y C K
Fisketur med Moses


Läst
Fult grepp ger minuspoäng
Av Lydia Duprat

Häxa
Celia Rees
Rabén & Sjögren 2001, 240 sidor
ISBN: 91-29-65323-1

Celia Rees Häxa är en ungdomsbok vars första och största synd är att den gör sig skyldig till vilseledande marknadsföring. Upprinnelsen till berättelsen sägs vara några dagboksanteckningar förda av en Mary Newbury vilka ska ha hittats i ett täcke som tillverkades någon gång på 1600-talet. I ett förord till boken säger författaren: "Alla datum är antaganden som baserar sig på hänvisningar i texten /… / Jag har bearbetat texten så försiktigt som möjligt, men interpunktion och stavning har ändrats för att passa en modern läsare".

Och i en efterskrift står det att läsa:

"Allt sedan upptäckten av dagboksbladen, har ansträngningar gjorts för att spåra upp Mary Newbury och de andra personerna i berättelsen.

Om ni har några upplysningar om någon av personerna eller familjerna i dagboken, så vore jag tacksam om ni ville ta kontakt med mig:

alison_ellman@witchchild.com".


Det har visat sig att otaliga människor gått på den här bluffen och faktiskt skickat e-post till "Alison Ellman" med anledning av Marys historia. Men på sin hemsida erkänner Celia Rees att allting var ett påhitt, från början till slut. Det finns ingen "Alison Ellman" annat än som ett alter ego till författaren. Det har aldrig funnits några "dagboksblad", aldrig någon "Mary Newbury". Hela berättelsen är uppdiktad.

Det här greppet tycker jag är rätt fult och fräckt. Jag har visserligen inte gått på det själv, men jag kan förstå att många andra gjort det.

Med det sagt ska jag nu ägna mig åt själva boken.

Det här är berättelsen om en ung engelsk kvinna, Mary Newbury, vars mormor blir anklagad för häxkonster och därmed hängd. Tillsammans med en grupp puritaner lämnar Mary England för Den Nya Världen, i förhoppning om ett liv i skydd från förföljelse. Men så småningom upptäcker Mary att inte ens där är hon i säkerhet.

Berättelsen, som är tämligen banal, rör sig och sakta fram. Språket är pragmatiskt, återhållsamt till en början, men blir småningom allt djärvare och betydligt konstfullare:

"Pastor Johnson ser nästan ut som en profet - han har långt hår och ett stort, tjockt skägg. För övrigt är han bredaxlad, liten och kraftig. Han påminner mer om en smed än om en präst. Händerna som han dunkar mot predikstolen är tjocka och stora som skinkor och håriga som en svinrygg."

Eller:

"Jag tycker inte om honom. Jag tycker inte om hans ögon. De är mycket mörka och ser ut som två hål mellan de buskiga ögonbrynen och det stora skägget, de är kalla och tomma som mynningen på ett gevär."

För övrigt är det just beskrivningar som är den här romanens starka sida. Rees använder sig mycket av metaforer och liknelser, oftast på ett anspråkslöst och effektivt sätt.

Jag läste Häxa för min åttaåriga dotter, och hon lyssnade för det mesta spänt och intresserat. Samtidigt lade jag märke till att hon ofta inte hängde med i handlingen. Ibland var det språket som var alltför avancerat för henne, ibland själva innehållet i skildringen: anspelningar, metaforer som var svåra att få ett grepp om även om själva språket var enkelt. Den här boken rekommenderas därför inte till barn under tolv år.

Boken har störst chans att gå hem hos tonåriga jäntor, som kommer att kunna identifiera sig med hjältinnan. Då menar jag tonåringar av det mer reflekterande slaget. Är man ute efter action är den här romanen helt enkelt ett dåligt val.

Vill du veta mer om boken och plojen, besök http://www.witchchild.com.

 

Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat