Fornstora dagar, moderna tider
Av Thomas Lindqvist

Så är den äntligen klar. Avhandlingen. Mellan bokryggarna ligger nästan tio års arbete sammanpressat. På de 650 sidorna ryms den textmassa som är Ulf Zanders doktorsavhandling Fornstora dagar, moderna tider. För Ulf själv är detta givetvis en stor händelse. Det är stort att äntligen se resultatet av så många års slit manifesterat i bokform. Avhandlingen är klar. Ulf ska bli doktor.

För universitetet är det kanske inte lika märkvärdigt. För universitetet är det en av många avhandlingar som passerar förbi under ett år.

Café Crème träffar Ulf Zander i hans kontor på Historiska institutionen på Magle Stora Kyrkogata. Det är trångt och i det lilla avlånga rummet delar två forskares överbelamrade skrivbord broderligt på det knappa utrymmet. Väggen bakom de bägge herrarnas arbetsplatser täcks av en stor bokhylla som sträcker sig från golv till tak.

Ulf motsvarar sinnebilden av en ung forskare. Han är snabb i tanken och mycket beläst, och han använder gärna delar av sin intellektuella kapacitet till att leverera roligheter av mer eller mindre torr akademisk karaktär.

Ulf Zander har skrivit en avhandling om hur den svenska historien har använts i olika offentliga sammanhang under det senaste seklet. Ulf tar bland annat upp den stundtals mycket bräckliga relationen mellan universitetens yrkeshistoriker och de publicerade ”amatörerna”, han diskuterar mötet mellan modernismen och de traditionella perspektiven, och kommer i det sammanhanget också in på socialdemokratin och deras syn på historien.

Vi pratar om folkhemmet, om skillnader i attityd gentemot nazism och kommunism, om sambandet mellan nationalism och historia och om historieundervisningen i svenska skolor.

– Skolämnet historia skulle tidigare fostra barn till goda medborgare, men efter andra världskriget märkte vi att vi i princip underbyggde samma slags nationalism som i till exempel Tyskland. Då gjorde vi en markering mot historien, som snabbt fick konsekvenser, säger Ulf.

 Sverige markerade, och historieundervisningen ändrade karaktär. Reaktionen lät inte vänta på sig. Bokförlagen gav ut mängder av historisk litteratur för att mätta en historiehungrig befolkning, och under 1990-talet har vi sett en liknande utveckling med bland andra Herman Lindqvist och Peter Englund som storsäljare. På grund av det lilla utrymme som historieundervisning ges i skolan finns det ett stort sug efter historia ute i samhället.

– Efterfrågan är stor, speciellt efter kalla kriget, då vi har sett hur många folkgrupper har velat göra sig fria på grund av sin egen historia, säger Ulf. 

Det svenska folkhemmet är en känslig del av den svenska historien. Enligt Ulf har det funnits två förhållningssätt till det förflutna under 1990-talet. Det har dels varit intensiva debatter om hur det faktiskt såg ut under folkhemmets tak. Den svenska neutraliteten under andra världskriget har ifrågasatts, och även de så kallade tvångssteriliseringarna har väckt debatt. Men det har också funnits ett fortsatt försvar för folkhemmet.

– Det har funnits en motvilja att ta upp dessa ämnen. Socialdemokratin har fått stå till svars för en hel del under åren. Det intressanta är att innan den här kritiken kom var alla andra partier mycket intresserade av att hävda att de varit med och byggt upp den svenska modellen. Man var oense i sakfrågor, men den generella linjen var man överrens om, säger Ulf.

Det är många som är villiga att försvara folkhemsbygget. Det är inte så konstigt, menar Ulf, för vi är alla präglade av det, och ur detta bubblar en nationalism upp.

– Vi är stolta över vår höga välfärd, och nu när vi blickar ut i världen ser vi att vi inte längre har högst levnadsstandard. Det gör oss förvirrade. Det beror på att det inte vuxit fram ett alternativ till folkhemsidentiteten. Det är därför vissa menar att vi måste ge tillbaka historien till våra barn, för att där kunna hitta en ny identitet, säger Ulf Zander.

Vi pratar vidare. Om nationalism, 30 novemberfirande och Karl den XII, och om nästa projekt som Ulf är involverad i; en studie av hur historien har använts som argument i samband med Förintelsen. Tiden går och till sist tvingas vi avsluta intervjun. Ulf Zander lämnas kvar där på sitt trånga kontor. Det gör honom nog inget. Han verkar trivas rätt bra där, trots allt.