Nummer 9 - 30 april 2001

Strövtåg bland vårens böcker
Av Björn Gustavsson

Recenserade böcker:
Lars Andersson, Kavita (Norstedts)
Gunnar Harding, Salongsstycken (W&W)
Jens Assur, Och himlen därovan (Bilda förlag)
Andras Batta, Opera (Könemann)
Ingela Bendt, Ett hem för själen (Bonniers)
Eva Eriksson, Den moderna staden tar form (Ordfront)
Maria och Johan Kindblom, Där tiden stått stilla (Bonniers)
Svensk trädgårdskonst under 400 år (Byggförlaget)

Lars Anderssons "Kavita" är en säregen skönlitterär berättelse. De dagboksartade inslagen från vidsträckta resor på den indiska kontinenten kombinerar samhällskritiska aspekter och lyriska impressioner på ett sätt som påminner om Göran Tunströms och Günter Grass personligt hållna Indienböcker från 1980-talet.

Kärlekshistorien mellan berättarjaget och den indiska kvinnan Kavita (ett ord som på indiska även betyder "poem, diktning") återberättas alltifrån det första mötet i Sverige. Boken sicksackar sedan mellan samtidens Indien och minnesbilder från berättarjagets värmländska barndom. Hågkomster av fadern tar stor plats, men också Kavitas pappa manas fram i minnet. De båda fäderna utgör varandras speglingar - precis som Kavita och det manliga berättarjaget.

Emellanåt avbryts berättelsen av essäartade partier. Dessa religionshistoriska inslag, främst i ämnet indisk mytologi, är knappast lättillgängliga, men författaren har å andra sidan alltsedan debuten 1974 med "Brandlyra" odlat en experimentell form där kompositionen genomgående varit öppen för idédiskussioner om identitet, frihet, individens ansvar, osv.

"Tiden är vad man skriver sig fast i och tiden är vad man skriver sig loss ur", heter det i "Kavita", som sammantaget ger en spännande bild av mötet mellan man och kvinna, mellan nu och då, och, inte minst, mellan diametralt skilda kulturer. Som ett underliggande memento löper samtidigt oron för en tilltagande industriell exploatering av den indiska kontinenten.

Den flitige poeten, översättaren m.m. Gunnar Harding har utgivit en fin liten diktsvit kallad "Salongsstycken"; en litterär triptyk som skildrar den engelske målaren och poeten Dante Gabriel Rossettis liv (1828-1882). Den första avdelningen handlar om Rossettis samliv med Elizabeth Siddal (som i sin förtvivlan efter ett dödfött barn tog sitt liv); avdelning två beskriver Rossettis liv i ensamheten därefter (vid begravningen lade maken de dikter han tillägnat henne i kistan; sedermera ångrade han sig och ville inkludera dem i en diktsamling varför graven måste öppnas); i den avslutande delen beskrivs Rossettis förbindelse med William Morris hustru. Rossetti ansåg nämligen att denne utopist inte ägnade sin kvinna tillräcklig uppmärksamhet varför han själv tog sig an henne. Rossetti målade henne som Prosperinge; fångad hos Pluto i underjorden…

Gunnar Harding framställer Rossetti som en världsfrånvänd drömmare som "behöll sin förmåga att se gudinnor/ där andra bara såg hattmodister och kallskänkor". Ytterst behandlas frågan i vilken utsträckning fantasi och drömmar kan betecknas som "verkliga". Eller som Harding skriver i en av dikterna: "Målade han år efter år i ett ljus/ som inte fanns, åtminstone inte där?"

Med stor sympati tecknas bilden av en poetisk särling som drömde om renässansens tidsålder och som hade så svårt att finna sig tillrätta i sin samtid: "Fortsätt ni! Jag blir kvar här under trädet/ i detta landskap av Piero della Franscesca/ där jag vaktar hästarna medan min drottning/ knäfaller inför en främmande konung/ och erbjuder dyrbarheter/ i utbyte mot kunskaper och fred./ Den kan förnimmas här i stillheten/ som får hovdamernas klädnader att vecka sig/ och flyta ut i sidenvågor/ bland kullarna som förefaller vara Toscana".

I slutändan handlar det om poesins frihet - och om poeters rätt att drömma.

Den unge fotografen Jens Assur, som bl.a. arbetat för Expressen, har rönt enorm massmedial uppmärksamhet under senare år. Hans fotoreportage från inbördeskrig och svältkatastrofer har både provocerat och upprört. Många av bilderna har visats på stora utställningar, bl.a. på Kulturhuset i Stockholm och (i vintras) på Arbetets museum i Norrköping. Med ambitionen att teckna en bred bild av vår samtid har Jens Assur de senaste åren arbetat med att tematiskt sammanställa en del av sina bilder. Projektet, som sponsrats av LO:s demokratiutredning, har nu resulterat i två synnerligen påkostade volymer. Den ena speglar ett samtida Sverige (endast svartvita foton) och den andra världen i övrigt (färgbilder).

Trots storstilade ansatser kan detta jättelika verk på över 500 sidor knappast betecknas som särskilt lyckat. Visserligen är många av bilderna utomordentliga, ofta med en välfångad "ögonblicklighet" (som sedan kan vecklas ut till tankfulla betraktelser hos åskådaren), men många av fotografierna ter sig dess värre illustrerande snarare än fördomsfritt iakttagande; man får förnimmelsen av avsiktlighet: att bilden ingår i olika slags uppdrag och skall illustrera vissa teser.

Dessutom är det irriterande att inga som helst bildtexter beledsagar fotografierna. Jag kan förstå ambitionen att låta bilderna tala för sig själva, så att bildserierna från Bosnien, Sydafrika och arbetsplatsnedläggelsernas Sverige kunde bilda berättelser på sina egna premisser - men resultatet blir huvudsakligen att man svävar i irriterande ovisshet om var och när bilderna är tagna (och för att få några fakta alls måste man bläddra till ett appendix och där försöka leta upp respektive foto).

Desto lättare är det att entusiasmeras av "Opera" - ett påkostat uppslagsverk om operakonsten skrivet av den ungerske musikhistorikern Andras Batta och översatt till svenska av Kjell Waltman.

Den 900 sidor tjocka "Opera" skulle kunna kategoriseras som hemmahörande i femstjärnig lyxklass. Det är med andra ord svårt att inte bli hänförd av denna praktvolym, som med hjälp av 1500 fotografier, skisser och notbilder ger mångfacetterade presentationer av 338 operor men också rymmer utomordentliga översiktsartiklar av olika slag.

I alfabetisk ordning presenteras dryga hundratalet operakompositörer (enbart Mozart ägnas ett 60-tal sidor!). Stor vikt har lagts även vid modern opera. Det nya uppslagsverket inkluderar också utvecklingen under 1900-talet (det tyska originalet utkom 1999). Urvalet förefaller överlag vara gjort med omsorg (låt vara att utelämnandet av en så betydande kompositör som Porpora faktiskt förvånar). Noggrannhet präglar därtill de välstrukturerade registren.

Vid sidan av huvudredaktören medverkar ett tjugotal författare - genomgående kompetenta musikvetare. Texterna vänder sig emellertid till såväl "nybörjare" som kräsna gourmeter. Redaktionens uttalade ambition har varit att väcka intresse för operakonsten som konstart.

Till ackompanjemang av det högkvalitativa bildmaterialet (med bl.a. utomordentligt reproducerade scenskisser) dryftar författarna åtskilliga aspekter kring respektive opera och kompositör. Sällan bläddrar man i en uppslagsbok där de medverkande utstrålar en sådan hängivenhet inför uppgiften!

En av vårens kanske vackraste böcker är Ingela Brendts "Ett hem för själen", en konstnärligt illustrerad bok som porträtterar Ellen Key - vid förra sekelskiftet en berömd men omstridd författare och opinionsbildare. Ellen Keys tankar om skönhetens betydelse för människan väckte stark respons hos många, liksom hennes radikala idéer om pedagogik.

Ingela Bendt skriver med en berömvärd kombination av klarhet, precision och kompetens. Hon ger en ytterst levande bild av Ellen Key och visar samtidigt hur aktuella hennes tankar är även för nutiden.

Ellen Key byggde sitt redan av samtiden beundrade hem vid "Strand", vid Ombergs sydspets, alldeles längs Vätterns strand (huset har bevarats intakt, även interiört, och är i dag museum och vilohem för stipendiater). I likhet med Carl Larssons Sundborn blev Ellen Keys Strand för många ett slags modellhem.

Ingela Bendt konstaterar: "Hennes hem blev ett andligt centrum, i nära kontakt med samtidens stora och ledande."

Ytterligare en belysande sammanfattning: "Ellen Keys livstro var en positiv och ljus tro på människans förmåga att utveckla sig själv och det goda genom att bejaka livet, mitt i svårigheterna. /- - - / Ett annat ord hon använde var självutvidgning. Människan måste utveckla sin individualitet, menade hon. Men inte på bekostnad av andra. Alla har rätt att få bli sig själva, det är inte ett fåtals privilegium. Det handlar inte om att vara egoist. Snarare att veta vem man är, få självkännedom och därigenom utveckla sin etik. Den etiskt utvecklade människan kan inte leva enbart för sig själv."

"Jag blir glad av att titta på hus och städer", skriver Eva Eriksson i förordet till sitt nya, 500-sidiga opus om svensk arkitektur. Man tror henne. "Den moderna staden tar form" behandlar arkitekturens utveckling under åren 1910-1935 och baseras på författarens doktorsavhandling ("Mellan tradition och modernitet"); ett arbete som dock redigerats och delvis skrivits om. Det rikt illustrerade praktverket (en ganska modig satsning av Ordfront!) kan härtill ses som en fortsättning på "Den moderna stadens födelse", som Eva Eriksson utgav 1990.

I förordet konstaterar författaren att varje stad bär på en hel mängd berättelser. "Husen speglar de ideal som rått under olika decennier. På så sätt berättar den enskilda staden om en gemensam historia, där varje tidsperiod satt sina avtryck, men också om sin egen särart. För den som är intresserad av dessa berättelser blir en resa till Örebro eller Norrköping ett äventyr, likaväl som om den gällde Rom eller Paris."

Med sin entusiasm och kunskapsiver har Eva Eriksson skapat ett sällsynt inspirerat (och inspirerande) verk, som kombinerar översiktlig idéhistoria med ingående beskrivningar av representativa byggnadsverk och referat av tidstypiska arkitekturdebatter. Läsningen av hennes bok blir i sig ett äventyr - en fascinerande resa från det sena 1800-talets tillbakablickande arkitektur fram till folkhemmets framtidsdrömmande funktionalism.

Efter en internationell utblick om stiltendenser under perioden mellan romantik och modernism speglas den svenska arkitekturen mellan 1890 och 1914 (med rubriker som "Nationella strömningar", "Monumentalbyggnader"), varefter följer en översikt över hela den nordiska scenen. Eva Eriksson berättar sedan, med hjälp av en rad inträngande exempel, om den moderna stadens framväxt alltifrån första världskriget; främst med exempel från Stockholm (anläggandet av Kungsgatan, nya bostadsområden o.s.v.) men också genom att relatera utvecklingen i städer som Göteborg, Malmö, Örebro och Norrköping. Särskild vikt lägger hon vid utvecklingen från och med Bauhaus. Funktionalismens snabba framsteg sätter hon in i ett internationellt perspektiv, varpå hon närstuderar exempelvis Parisutställningen, Stockholmsutställningen, Gunnar Asplunds stadsbibliotek i Stockholm, Kooperativa förbundets radikala byggprogram, och så vidare.

Eva Eriksson inleder sin välskrivna odyssé med Stockholmsutställningen 1897, som hon betecknar som "en symbolisk final på ett halvsekel av förändring av accelererande modernisering", samtidigt som hon tar fast på kluvenheten mellan tillbakablick och framtidsvision. Vid slutet av perioden, manifesterad av Stockholmsutställningen 1930, är däremot framtidstron anslående. Det gamla rivs för att ge plats för en ny tid, med hygieniska, rymliga funkisbostäder och en välplanerad offentlig miljö med allt tydligare folkhemsförtecken (precis som i det samtida Tyskland; ett land som fram till 1940-talet här i Sverige allmänt betraktades som ett exemplariskt föregångsland).

Eva Eriksson skriver: "1927 hade modernismen kommit till uttryck på bred front i Tyskland, där byggandet fått ett snabbt uppsving efter 1924. Särskilt Weissenhofutställningen fick stor internationell uppmärksamhet. Argumenten för det nya formspråket hade nu också börjat komma in i den svenska debatten. Stockholms stadsbibliotek, som invigdes 1928, blev föremål för stark kritik och skiljaktiga värderingar. I den svenska debatten knöts funktionalismens estetik till angelägna samhällsreformer i den framväxande demokratins anda, till hygieniska och medicinska krav på ljus och luft. Modernismen framställdes också som en historisk mentalitetsförändring, vilken i sin tur var en ofrånkomlig konsekvens av moderniseringsprocessen och därmed lika obeveklig som den. /- - - / Känslan av att tillhöra en ny tid förenade de radikala arkitekterna i olika länder och skapade nya band, starkare än sekelskiftets identifikation med regionen eller nationen och dess traditioner."

Maria och Johan Kindbom har rönt många lovord för sina k-spaningsböcker "Klassiska hotell" och "Kondisboken". Nyligen har de återkommit med en uppföljare som presenterar genuina semesterorter runtom i Europa. "Klassiska semesterorter i Europa" heter den sobert illustrerade boken, som också beskriver en rad välbevarade hotell (nästan enbart förstaklasshotell dock).

Förutom ögongodis i form av luxuösa inredningsvyer i nybarock, art déco eller funkis bjuder författarna på innehållsrika korttexter i anslutning till de olika resmålen. Urvalet ter sig emellertid sammantaget en smula nyckfullt, som om författarna inte vore särskilt orienterade på området, och även karakteristiken av anläggningarna ter sig i flera fall rapsodisk och hålls i gängse turistbroschyrstil.

Detta hindrar inte att det är en glädje att med hjälp av denna nostalgiskt orienterade hotellguide drömma sig bort till Europasocietetens lyxliv i början av förra seklet, då de flesta av bokens turistorter och hotell tycks ha upplevt sina glansdagar.

Innan paret inleder sin Europaresa i jakt på välbevarade turistmiljöer från epoken före massturismen ger de emellertid en intressant bild av den skånska badorten Mölle, som i början av 1900-talet var ett synnerligen hett resmål - ett slags Nordeuropas Biarritz. Den tyske kejsaren var här flera år i sträck, det gick direkttåg från Berlin, men också från Paris och London, och de europeiska skvallertidningarna rapporterade regelbundet om det syndiga livet i lilla Mölle. Numera är orten i det närmaste bortglömd - men två av hotellen har ännu bevarat mycket av sin prägel av tidigt 1900-tal.

Bland de mera intressanta resmålen kan nämnas det gamla överklasshotellet Harrogate, cirka två mil norr om engelska Leeds, som från 1880-talet och fram till första världskriget var en legendarisk kurort för chica aristokrater och där atmosfären enligt bokens författare än i dag är ytterst gammaldags. Ett annat anrikt lyxställe är The Burgh Island - ett hotell med 14 sviter i överdådig jugendstil. Här brukade förresten Agatha Christie bo. Miljön här kan anas i exempelvis "Tio små negerpojkar". Ett annat välbevarat hotell är Grand Hôtel i Cabourg i Normandie - en inrättning där interiören i stort sett är oförändrad sedan Prousts dagar. Den franske författaren bodde här om somrarna, alltifrån öppningsåret 1907 fram till 1914. För att inte bli störd i sitt skrivande brukade han för säkerhets skull hyra även kringliggande rum, ljudkänslig som han var.

Merparten av de beskrivna hotellen återfinns i Italien och Schweiz. Den som är stadd vid kassa kan ringa och boka. Sedan är det bara att bege sig dit och leva sekelskiftesliv à la 1901.

"Svensk trädgårdskonst under fyrahundra år" är namnet på ännu ett praktverk. Det är en antologi (under redaktion av Thorbjörn Andersson, Tove Jonstoij och Kjell Lundquist) där en rad specialister inom detta hittills ganska outforskade område sammantaget förmedlar en ytterst intressant bild av de svenska trädgårdsanläggningarnas historia från 1600-talet fram till nutiden.

Grundliga arkivstudier (som även medfört att en rad originalskisser och kartmaterial kunnat publiceras) och välskrivna essäer gör denna omfattande volym till en god utsiktspunkt över trädgårdskonstens allmänna utveckling. Därtill ges en rad intressanta inblickar i enskilda parkers tillkomst och historia.

Det är fascinerande vilket stort mått av idé- och kulturhistoria som parkernas och trädgårdarnas historia rymmer! Och genom att närstudera trädgårdsodlingar får man samtidigt spännande vyer på det samhälle som format dem.

Mentalitetshistoria sedd genom grönska, skulle man kunna säga.

En mycket komprimerad sammanfattning ges redan i förordet: "1600-talets herremän manifesterade sin sociala position i trädgårdens representativa yta av tuktade växter och kontrollerad geometri. 1700-talets intellektuella såg naturens fria linje, som den avspeglade sig i den engelska landskapsparken, som en metafor för tankens frihet. Under 1800-talet föddes den offentliga parken och för det framväxande borgerskapet var stadsparkens slingrande gångar regianvisningar för rituella rörelser där man kunde visa upp sig och befästa sin samhällsställning. 1900-talet gjorde parken till en social rättighet för alla och ett uterum för stadens alla lägenhetsboende. Parken fick en bostadspolitisk innebörd i folkhemmets Sverige."

Utifrån de mest skilda aspekter formar de skilda texterna en ytterst intressant helhet. Den övergripande lärdomen är följande: från att ha varit en angelägenhet för aristokratin förvandlas landets trädgårdsanläggningar till rekreationsmiljöer för alla och envar. Det sistnämnda framkommer inte minst av Eva Gustavssons studie av SJ:s fabulösa satsning på järnvägsparker under 1900-talets första hälft. Hennes berättelse om hur SJ under ledning av trädgårdsarkitekten Gösta Reuterswärd byggde upp tusentals planteringar och små stationsparker landet runt formar sig till en tänkvärd historia om ett statligt verks uppgång och fall (och där blomstringsperioden samtidigt är både bildlig och bokstavlig). Under 1950-talet upphör SJ:s ambitioner på trädgårdsområdet - bilismen och det minskade tågåkandet leder till neddragningar - och en bitter Gösta Reuterswärd lämnar på egen begäran sitt uppdrag år 1960.

Bland ytterligare många intressanta kapitel kan nämnas Carl Wilhelm Carlbergs om Gunnebo slott samt de texter som beskriver Drottningholms slottspark och Hagaparken - två områden som även lämpar sig väl för att illustrera vilka drastiska uttryck striden mellan klassicism och romantik kunde ta sig inom trädgårdsområdet (författarna nämner emellertid inte att romantikens parkideal i flera fall ledde till omfattande sprängningsarbeten och remarkabla omformningar av naturen; "orörd" natur skapades således genom ytterst handfasta ingripanden!). Gustav III tog för övrigt mycket aktiv del i de olika projekten och flera av hans akvarellierade, mycket detaljerade pennteckningar kan här studeras. Gustav III kallade Drottningholmsparken "mina lediga stunders älskade verk och mina bekymmers ljufliga tillflykt". Även Hagaparkens tillkomst tog hans tid i anspråk. Det ståtliga slottet, som skulle ligga på en kulle i centrum av området, kom dock aldrig att byggas. Efter kungamordet avstannade byggnadsarbetena fullständigt: i dag återstår endast ett stort ruinliknande område, strax öster om Koppartälten.