Första sidan

Nummer 9 - 30 april 2001

 

 
   

Prosa
Lukten av citron
Av Lydia Duprat

Jag letade länge efter en virknål men hittade ingen, vilket inte är så konstigt med tanke på att jag aldrig virkat i hela mitt liv. Emellertid hade jag för mig att svärmor lämnat kvar en sådan efter ett besök. Nåja - jag hade uppenbarligen fel. Jag skulle få nöja mig med en alldeles vanlig synål när allt kom omkring.

Sedan hämtade jag en tub textillim i städskåpet samt en sax och ett rakblad i besticklådan. Slutligen stoppade jag en CD-skiva med Mozarts Requiem i den bärbara CD-apparaten. Nu var jag redo. Nu var jag på väg.

När jag gick in i vardagsrummet såg jag katten, som låg, njutningsfullt utsträckt, på akvariets ljusramp. Under bråkdelen av en sekund övervägde jag allvarligt att använda rakbladet till att skära av halsen på honom. Det var det kräkets fel att jag nu hade beväpnat mig med allt från synål till Mozarts Requiem: jag var ute på ett synnerligen otacksamt möbelräddningsuppdrag. Kattjäveln hade än en gång använt min zebrafåtölj som klösbräda och vad mig anbelangar praktiskt taget ruinerat den.

Egentligen borde jag kasta skiten, jag menar fåtöljen, inte katten, och det ville jag också. Men jag tänkte, om jag kastar bort fåtöljen, är det då inte sannolikt att katten börjar använda sig av zebrasoffan som klösbrädda i stället? Det vore onekligen en ännu mycket allvarligare sak. En simpel fåtölj klarar man sig utan, men en hel soffa? Dylika tankar gjorde mig genast dyster till sinnes, så jag viftade bort dem innan de hann få fäste och rubba mina cirklar ytterligare.

Det tog mig tolv satser ur Mozarts Requiem att gå igenom de svårt sargade möbeldelarna. Min zebrafåtölj är klädd i vävt tyg, ganska snyggt egentligen, men samtidigt helt oemotståndligt för vissa kattligister och dessutom lika lätt att förstöra. Och den här gången hade kattskurken fått ägna sig åt sin skadegörande manikyr länge och ostört eftersom jag nyligen varit bortrest i ett par veckor. Tjejen som då bodde hos mig hade tydligen inte brytt sig om att schasa bort honom från brottsplatsen. Det här var ju inte hennes fåtölj.

Det värst drabbade stället på fåtöljen var ena armstödet. Hela trådar var uppryckta och sönderklösta här och var vilket fick armstödet att se ut som en igelkott på sina ställen. Där inte trådarna stack upp helt hade de i stället förvandlats till lösa öglor. Först fick jag använda synålen till att dra i öglorna så att trådarna åter fördelades någorlunda jämt under varpen. Sedan fick jag klistra fast lösa trådbitar, ibland förflytta bitar från ett ställe till ett annat, precis som en kirurg gör när han transplanterar friska hudpartier till sönderbrända sådana på kroppen. Det här var fråga om ett precisionsarbete, och därför hade jag heller inte druckit någonting innan, utan det fick vänta. Jag skulle fira med minst två stycken Margaritas sedan, när jag var klar med skitjobbet.

När jag var färdig med ögleutjämningsarbetet och trådtransplantationerna kom rakbladet väl till pass. Då gick jag och skar halsen av kattjäveln i alla fall. Nej, jag skojar. Då skar jag bort överflödiga trådbitar. Det är nämligen så, att när en katt klöser loss en tråd från ett vävt tyg, då frigörs tråden längs hela eller delar av sin längd från varpen. Förresten finns det aldrig några spår av varpen kvar i sådana delar där katten varit framme med sådan förstörelseiver. Då får man klistra fast den lösa tråden över spåren där den en gång löpt, och eftersom den inte längre löper under och över varpen blir den längre och flödar över i hörnen. Då gäller det, som ni förstår, att skära bort överskottet precis vid kanten. Här får man alltså inte darra på manschetten.

Den här skittrista och ytterst hopplösa uppgiften ackompanjerades faktiskt fint av Mozarts Requiem. Stycket skänkte liksom pregnans åt den allvarstyngda operationen och hjälpte mig bearbeta en del mörka känslor. Fast när jag var klar med jobbet kände jag att jag var lika färdig även med Mozart för den här gången.

Som ni förstår kan en möbel som genomgått sådan kraftfull och allvarligt menad åverkan aldrig bli som ny igen. Jag sticker alltså inte under stol med att mitt renoveringsarbete inte tål att synas under förstoringsglas. På ett par, tre meters avstånd kan fåtöljen däremot passera som oklöst. Närmare inspektion klarar den som sagt inte, så jag bestämde mig för att täcka den med ett rött skynke som jag har till just det ändamålet, men som legat i flera månader i tvättkorgen. Detta fick till följd att fåtöljen stått där bar och särskilt sårbar och mottaglig för kattens härjningar under mattes frånvaro och min inneboendes bristfälliga övervakning.

Innan jag kastade skynket, som nu var nytvättat och nystruket, över fåtöljen tänkte jag att jag borde försöka, om inte avliva katten, så åtminstone utsätta honom för viss betingning efter Pavlovs modell med avsikt att i honom inpränta en fruktan för denna brottsplats och på så sätt förebygga en framtida vandalisering. Därför gick jag till köket och hämtade FY-sprejen. Väl tillbaka i vardagsrummet höll jag med ena handen katten i ett fast grepp mot fåtöljarmstödet medan jag med den andra handen sprejade såväl katt som fåtölj med det citronstinkande preparatet. Katten uppskattade det inte, precis som jag förmodade, men faktum är att inte heller jag gjorde det, eftersom jag principiellt är emot allt våld och dessutom hatar lukten av citron.

Efter det täckte jag den stackars misshandlade fåtöljen med det röda skynket och gick till köket där jag blandade mig några härliga Margaritas med massor av limes. Det är nämligen bara i drinkar som jag tål lukten av citrusfrukter. Alkoholdoften maskerar eländet.

 


Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème