Prosa
Lukten
av citron
Av Lydia Duprat
Jag letade länge efter en virknål
men hittade ingen, vilket inte är så konstigt med tanke på
att jag aldrig virkat i hela mitt liv. Emellertid hade jag för mig
att svärmor lämnat kvar en sådan efter ett besök.
Nåja - jag hade uppenbarligen fel. Jag skulle få nöja
mig med en alldeles vanlig synål när allt kom omkring.
Sedan hämtade jag en tub textillim
i städskåpet samt en sax och ett rakblad i besticklådan.
Slutligen stoppade jag en CD-skiva med Mozarts Requiem i den bärbara
CD-apparaten. Nu var jag redo. Nu var jag på väg.
När jag gick in i vardagsrummet såg
jag katten, som låg, njutningsfullt utsträckt, på akvariets
ljusramp. Under bråkdelen av en sekund övervägde jag allvarligt
att använda rakbladet till att skära av halsen på honom.
Det var det kräkets fel att jag nu hade beväpnat mig med allt
från synål till Mozarts Requiem: jag var ute på ett
synnerligen otacksamt möbelräddningsuppdrag. Kattjäveln
hade än en gång använt min zebrafåtölj som
klösbräda och vad mig anbelangar praktiskt taget ruinerat den.
Egentligen borde jag kasta skiten, jag
menar fåtöljen, inte katten, och det ville jag också.
Men jag tänkte, om jag kastar bort fåtöljen, är det
då inte sannolikt att katten börjar använda sig av zebrasoffan
som klösbrädda i stället? Det vore onekligen en ännu
mycket allvarligare sak. En simpel fåtölj klarar man sig utan,
men en hel soffa? Dylika tankar gjorde mig genast dyster till sinnes,
så jag viftade bort dem innan de hann få fäste och rubba
mina cirklar ytterligare.
Det tog mig tolv satser ur Mozarts Requiem
att gå igenom de svårt sargade möbeldelarna. Min zebrafåtölj
är klädd i vävt tyg, ganska snyggt egentligen, men samtidigt
helt oemotståndligt för vissa kattligister och dessutom lika
lätt att förstöra. Och den här gången hade kattskurken
fått ägna sig åt sin skadegörande manikyr länge
och ostört eftersom jag nyligen varit bortrest i ett par veckor.
Tjejen som då bodde hos mig hade tydligen inte brytt sig om att
schasa bort honom från brottsplatsen. Det här var ju inte hennes
fåtölj.
Det värst drabbade stället på
fåtöljen var ena armstödet. Hela trådar var uppryckta
och sönderklösta här och var vilket fick armstödet
att se ut som en igelkott på sina ställen. Där inte trådarna
stack upp helt hade de i stället förvandlats till lösa
öglor. Först fick jag använda synålen till att dra
i öglorna så att trådarna åter fördelades
någorlunda jämt under varpen. Sedan fick jag klistra fast lösa
trådbitar, ibland förflytta bitar från ett ställe
till ett annat, precis som en kirurg gör när han transplanterar
friska hudpartier till sönderbrända sådana på kroppen.
Det här var fråga om ett precisionsarbete, och därför
hade jag heller inte druckit någonting innan, utan det fick vänta.
Jag skulle fira med minst två stycken Margaritas sedan, när
jag var klar med skitjobbet.
När jag var färdig med ögleutjämningsarbetet
och trådtransplantationerna kom rakbladet väl till pass. Då
gick jag och skar halsen av kattjäveln i alla fall. Nej, jag skojar.
Då skar jag bort överflödiga trådbitar. Det är
nämligen så, att när en katt klöser loss en tråd
från ett vävt tyg, då frigörs tråden längs
hela eller delar av sin längd från varpen. Förresten finns
det aldrig några spår av varpen kvar i sådana delar
där katten varit framme med sådan förstörelseiver.
Då får man klistra fast den lösa tråden över
spåren där den en gång löpt, och eftersom den inte
längre löper under och över varpen blir den längre
och flödar över i hörnen. Då gäller det, som
ni förstår, att skära bort överskottet precis vid
kanten. Här får man alltså inte darra på manschetten.
Den här skittrista och ytterst hopplösa
uppgiften ackompanjerades faktiskt fint av Mozarts Requiem. Stycket skänkte
liksom pregnans åt den allvarstyngda operationen och hjälpte
mig bearbeta en del mörka känslor. Fast när jag var klar
med jobbet kände jag att jag var lika färdig även med Mozart
för den här gången.
Som ni förstår kan en möbel
som genomgått sådan kraftfull och allvarligt menad åverkan
aldrig bli som ny igen. Jag sticker alltså inte under stol med att
mitt renoveringsarbete inte tål att synas under förstoringsglas.
På ett par, tre meters avstånd kan fåtöljen däremot
passera som oklöst. Närmare inspektion klarar den som sagt inte,
så jag bestämde mig för att täcka den med ett rött
skynke som jag har till just det ändamålet, men som legat i
flera månader i tvättkorgen. Detta fick till följd att
fåtöljen stått där bar och särskilt sårbar
och mottaglig för kattens härjningar under mattes frånvaro
och min inneboendes bristfälliga övervakning.
Innan jag kastade skynket, som nu var nytvättat
och nystruket, över fåtöljen tänkte jag att jag borde
försöka, om inte avliva katten, så åtminstone utsätta
honom för viss betingning efter Pavlovs modell med avsikt att i honom
inpränta en fruktan för denna brottsplats och på så
sätt förebygga en framtida vandalisering. Därför gick
jag till köket och hämtade FY-sprejen. Väl tillbaka i vardagsrummet
höll jag med ena handen katten i ett fast grepp mot fåtöljarmstödet
medan jag med den andra handen sprejade såväl katt som fåtölj
med det citronstinkande preparatet. Katten uppskattade det inte, precis
som jag förmodade, men faktum är att inte heller jag gjorde
det, eftersom jag principiellt är emot allt våld och dessutom
hatar lukten av citron.
Efter det täckte jag den stackars
misshandlade fåtöljen med det röda skynket och gick till
köket där jag blandade mig några härliga Margaritas
med massor av limes. Det är nämligen bara i drinkar som jag
tål lukten av citrusfrukter. Alkoholdoften maskerar eländet.
|