Första sidan

Nummer 9 - 30 april 2001

 

 
   

Scen
Å ena sidan fars å andra sidan melodram
Av Lydia Duprat
Bild: Dramatens bildarkiv


Å ena sidan...
Scen: Elverket, Dramaten

Av Hans Alfredson och Peter Dalle
Regi: Peter Dalle
I rollerna:
Hans Klinga, Gunnel Fred, Lena Nyman, Michael Nykvist, Fredrik Evers, Bertil Nordström, Jonas Bergström, Angela Kovács m.fl.

Själva idén med en pjäs vars handling delas upp och som spelas på två olika scener samtidigt - som fallet är med Å ena sidan… - är inte fullt så originell som man kanske tror. Den har tillämpats förr, till exempel i islänningens Ami Ibsens pjäs Himmelriket som gick på Upsala stadsteater för ett par, tre år sedan. Men oavsett vem som först kommit på idén är den onekligen intressant därför att den öppnar nya, och inte minst stora, dramaturgiska möjligheter. Dessa har dessvärre inte utnyttjats till fullo här.

Å ena sidan… utspelas på restaurangen "Black and White" och indelas i en köksscen och en restaurangscen. Ena halvan av publiken börjar med att åse endera delen och efter pausen byter man och ser den andra. Jag började på kökssidan och jag råder er alla som ännu inte sett den här pjäsen att ordna så att ni får göra detsamma. Då kommer ni nämligen att avsluta med den bästa delen och gå hem med känslan att den här teaterpjäsen kanske ändå var ganska skaplig när allt kommer omkring. Man har ju skrattat en del.

Medan man på restaurangdelen bjuder på fars med en sträv bismak får publiken under köksscenen uthärda rena melodramen. En melodram som känns nog så självbelåten och inte minst oerhört teatralisk. Under den här scenen blinkar Dalle och Alfredson åt publiken genom att låta Gunnel Freds restaurangfru Kattis säga till sin man: "Var inte så förbannat teatralisk! Vi är inte på teatern nu." Jodå, det är precis det vi är och nej, vi har för all del inte glömt bort det.

Det är snudd på pinsamt.

Det är väl meningen att det är först när man sett pjäsens båda delar som man ska ha skaffat sig en överblick över hela intrigen och till fullo ska kunna förstå vilka (allvarliga!) konsekvenser somliga handlingar får. Detta är just ett av de berättartekniska grepp som möjliggörs av att pjäsen ses från två olika perspektiv. Tyvärr består intrigen av idel uttjatade, utslitna och förutsägbara teman: vänsterprassel, bondfångeri och gamla hemligheter. Och därför förstår publiken vartåt det barkar långt innan man hunnit till pausen ens. Man blir med andra ord inte överraskad.

Det är beklämmande att än en gång få se Lena Nyman i den stereotypiska rollen som fyllkaja och tyvärr slutar inte klichéerna här, utan de staplas upp på varandra och det med besked. Men ensemblen kämpar tappert och gör säkert så gott den kan. Och upphovsmännen lyckas onekligen med att framkalla ett antal skratt. Särskilt begåvad känns emellertid inte Å ena sidan… Och å andra sidan inte ett dugg angelägen heller.


Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème