Scen
Å
ena sidan fars å andra sidan melodram
Av Lydia Duprat
Bild: Dramatens bildarkiv
Å
ena sidan...
Scen: Elverket, Dramaten
Av
Hans Alfredson och Peter Dalle
Regi: Peter Dalle
I rollerna:
Hans Klinga, Gunnel Fred, Lena Nyman, Michael Nykvist, Fredrik Evers,
Bertil Nordström, Jonas Bergström, Angela Kovács m.fl.
Själva idén med en pjäs
vars handling delas upp och som spelas på två olika scener
samtidigt - som fallet är med Å ena sidan… - är
inte fullt så originell som man kanske tror. Den har tillämpats
förr, till exempel i islänningens Ami Ibsens pjäs Himmelriket
som gick på Upsala stadsteater för ett par, tre år sedan.
Men oavsett vem som först kommit på idén är den
onekligen intressant därför att den öppnar nya, och inte
minst stora, dramaturgiska möjligheter. Dessa har dessvärre
inte utnyttjats till fullo här.
Å ena sidan… utspelas på
restaurangen "Black and White" och indelas i en köksscen och en restaurangscen.
Ena halvan av publiken börjar med att åse endera delen och
efter pausen byter man och ser den andra. Jag började på kökssidan
och jag råder er alla som ännu inte sett den här pjäsen
att ordna så att ni får göra detsamma. Då kommer
ni nämligen att avsluta med den bästa delen och gå hem
med känslan att den här teaterpjäsen kanske ändå
var ganska skaplig när allt kommer omkring. Man har ju skrattat en
del.
Medan man på restaurangdelen bjuder
på fars med en sträv bismak får publiken under köksscenen
uthärda rena melodramen. En melodram som känns nog så
självbelåten och inte minst oerhört teatralisk. Under
den här scenen blinkar Dalle och Alfredson åt publiken genom
att låta Gunnel Freds restaurangfru Kattis säga till sin man:
"Var inte så förbannat teatralisk! Vi är inte på
teatern nu." Jodå, det är precis det vi är och nej, vi
har för all del inte glömt bort det.
Det är snudd på pinsamt.
Det är väl meningen att det är
först när man sett pjäsens båda delar som man ska
ha skaffat sig en överblick över hela intrigen och till fullo
ska kunna förstå vilka (allvarliga!) konsekvenser somliga handlingar
får. Detta är just ett av de berättartekniska grepp som
möjliggörs av att pjäsen ses från två olika
perspektiv. Tyvärr består intrigen av idel uttjatade, utslitna
och förutsägbara teman: vänsterprassel, bondfångeri
och gamla hemligheter. Och därför förstår publiken
vartåt det barkar långt innan man hunnit till pausen ens.
Man blir med andra ord inte överraskad.
Det är beklämmande att än
en gång få se Lena Nyman i den stereotypiska rollen som fyllkaja
och tyvärr slutar inte klichéerna här, utan de staplas
upp på varandra och det med besked. Men ensemblen kämpar tappert
och gör säkert så gott den kan. Och upphovsmännen
lyckas onekligen med att framkalla ett antal skratt. Särskilt begåvad
känns emellertid inte Å ena sidan… Och å andra
sidan inte ett dugg angelägen heller.
|