Nummer 9 - 30 april 2001

Confessio Sulpiciae
Kärlekshistoria från antiken
Del 4 av 4
Av Hans Aili

Vi har nu nått slutet på Sulpicias bevarade produktion. Sex dikter allt som allt: vi har följt henne från beslutet att ropa ut sin kärlek över taken, genom våndan då hon kände sig tvungen att tillbringa födelsedagen på landet, nära sin mecenat men fjärran från den älskade Cerinthus, till svartsjukan och därefter sorgen över att han inte ville besöka henne i hennes sjukdom. Nu kunde man vänta sig att den allra sista dikten i samlingen skullle handla om förhållandets upplösning. Det gör den inte, kanske därför att samlingen är ofullständig (man måste väl nästan tro att en så begåvad skald som Sulpicia skrev mer än dessa sex dikter).

Denna sista bevarade dikt lyfter faktiskt förhållandet upp till en – inte oanad men väl häpnadsväckande – höjdpunkt både innehållsligt och stilistiskt. Det är omöjligt att göra den rättvisa på svenska: två översättningar ges därför nedan, dels en prosadikt som representerar mina lite högre litterära ambitioner, dels en som är så ordagrann jag kunnat göra den.

Sulpicias bekännelse
Sannerligen
käraste
får du älska mig mindre
än du verkade göra för bara ett par dar sen
om jag nånsin under hela min ungdom
i oförstånd gjort något
som jag erkänner att jag ångrar mer
än detta att jag igår natt
övergav dig och lämnade dig ensam
därför att jag ville
dölja min passion.

Kan en man någonsin förstå denna bekännelse? Kan en kvinna någonsin förklara den? Eller möjligen: förklara den bättre?

En rumpnisse skulle ha sagt: Voffo gör ho på dette viset? Och jag är benägen att hålla med; men ändå tycker jag mig förstå.

En liten analys av de språkliga finesserna kanske är på plats efter dessa förundrade utrop. Om jag ska återge de latinska orden rad för rad så ordagrant jag förmår, utan att försöka mig på Sulpicias versmått, blir det så här:

Må jag inte, min älskade, nu vara en lika feberhet kärlek för dig
som jag tycks ha varit bara för ett fåtal dagar sedan
om jag i oförstånd begått någonting under hela min ungdom
som jag erkänner att jag ångrar mer
än detta att jag i går natt övergav dig och lämnade dig ensam
angelägen som jag var att dölja min passion.

På latin lyder Sulpicias dikt så här:

Ne tibi sim, mea lux, aeque iam fervida cura
ac videor paucos ante fuisse dies,
si quicquam tota commisi stulta iuventa,
cuius me fatear paenituisse magis,
hesterna quam te solum quod nocte reliqui,
ardorem cupiens dissimulare meum.

En huvudsats utformad som en nekad önskning (ne ... sim) övergår i en jämförande bisats (aeque ... ac) som följs av en villkorsbisats (si ... commisi) som följs av en relativ bisats (cuius ... fatear) som i sin tur följs av ännu en jämförande bisats (quam ... quod ... reliqui), i sin tur följd av en satsförkortning bestående av en participialkonstruktion (cupiens)! I retoriken kallas detta en period, eftersom hela tankekedjan hålls samman under en enda huvudsats. Cicero gjorde sådana meningar; Caesar och Livius också. Deras förmåga att skapa eleganta perioder är det som gör studiet av dem till en språklig njutning. En framgångsrik periodbyggnad anses vara höjdpunkten av stilistisk förfining. Vilken klåpare som helst kan uttrycka sig i en rad korta huvudsatser, men det krävs en mästare för att skapa denna kedja av underordningar, där poängen i dikten nogsamt döljs ända fram till sista raden och dessutom är syntaktiskt sett så skymd att man nästan måste söka den genom att läsa mellan raderna.

Tillgängliga stilistiska kriterier sätter henne alltså i elitklass. Desto sorgligare känns det att en sådan språkets och känslans mästarinna bara bevarats till vår tid i sex korta dikter, till yttermera visso dolda inne i Tibullus textcorpus (som om hon inte vore värd att bevaras under eget namn). Ingenting vet vi om henne, heller, utöver det hon själv säger; och det hon säger kanske inte ens handlar om henne själv.

Å andra sidan: just genom att vi har så lite kvar och vet så lite om henne och hennes diktarambitioner kan vi läsa hennes dikter om och om igen och ständigt pröva nya möjligheter.

En levande kvinna var hon en gång; en levande skaldinna är hon än i dag och väl värd att älska.