Nummer 9 - 30 april 2001

Wien är balsam för själen
Av Björn Gustavsson

Det österrikiska kejsardömet försvann som bekant med första världskriget. Imperiet, med drygt 50 miljoner invånare, krympte till ett minimum, och huvudstaden Wien förlorade en del av sin tidigare attraktionskraft.

Än i dag anas dock tydligt stadens glansfulla förflutna - bland annat i Wiens ståtliga gamla kaffehus, som behållit sin grandezza. Med spatiösa salar i ornamental jugendstil framstår de i dag som reservoarer där sekelgamla atmosfärer och sedvänjor bevarats.

Det var i Wien som den europeiska cafékulturen en gång växte fram. De ofta storslagna inrättningarna (totalt fanns över 1000 caféer) blev mönsterbildande Europa runt. (Exempelvis brukade det förr i många svenska städer finnas ett "wienerkonditori", som då i regel var av litet finare slag.)

Men medan de stora, traditionella caféerna i europeiska storstäder i dag ofta förlorat sin ursprungliga karaktär, eller helt enkelt försvunnit (Konserthuscaféet, Stockholm, Bräutigams, Göteborg), fortlever "la belle époque" på de wienska kaffehusen. Människor i alla åldrar träffas och umgås. Många går hit för att skriva eller läsa. Utbudet av dagstidningar och tidskrifter är imponerande stort. Och fortfarande håller sig flera etablissemang med egna brevpapper.

Genuina caféer - varav många med pianounderhållning om eftermiddagarna - är exempelvis Sperl (originalinteriör från 1880), Central (Canettis favoritställe), Landtmann (här satt Sigmund Freud), Imperial (Richard Wagners tillhåll, liksom kejsaren Franz Josefs; till den senares minne serveras "Imperial-Torte", garnerad med haubsburgarnas riksvapen), Hawelka (bohemparadis med de legendariska makarna Hawelka, som drivit stället sedan mellankrigstiden och nu är i dryga 90-årsåldern, Demel (konditori-Mecka i tre våningar från 1786), Bräunerhof (stråkensemble som spelar om eftermiddagarna, litteraturkvällar), Schottenring (operaaftnar, författaruppläsningar), Dommayer (underhållning: "Kaiserwalzer-Trio"),"Wiener Konzertcafé"…

Och överallt möter eleganta kypare i frack och fluga. Med ett "Grüss Gott!" hälsas man välkommen.

De många hästdroskorna, med kuskar i 1700-talsmundering, förstärker intrycket av nostalgi och pietetsfullt omhuldade guldåldersminnen. Wiens centrala delar liknar närmast ett jättelikt utomhusmuseum.

Och än i dag kör hästdroskor fram till Staatsopers huvudingång om kvällarna. Festklädda människor stiger ur ekipagen och fortsätter in i foajén…

Vid portuppgångarna runtom i innerstaden möter överallt små plaketter: Här bodde Haydn… Här Mozart... Här Beethoven…

Redan i slutet av mars grönskar vinstockarna i den lantliga förorten Grinzing, där krögarna på de medeltida värdshusen är väl medvetna om formeln för att locka fram det wienska gemytet: mat, dryck och musik.

Just musiken intar av hävd en framskjuten position i stadens kulturliv, och utbudet är lika mångsidigt som överväldigande.

Efter ett Grinzingbesök är det lätt att känna sig en smula "wienerisch". Jag styr raskt mot Volksoper, känd för sina moderniserade uppsättningar av operettklassiker (ungefär som på Berlins Komische Oper, och Folkoperan i Stockholm).

Volksoper ger en hel del opera, alltifrån Pergolesi till Stravinskij, men framför allt satsas alltså på operett. "Med operetten vårdar vi en populär och internationellt uppskattad tradition", skriver institutionen i ett programblad. För egen del väljer jag att se "Fågelhandlaren" av Carl Zeller - dåtida sektionsråd i undervisningsministeriet, men på lediga stunder hängiven operettonsättare. "Der Vogelhändler" från 1891 gjorde succé. Stycket, ett slags österrikiskt "Värmlänningarna", men i valstakt, kom att bli prototyp för en mera folklig operettradition. Alexander Schulins postmoderna uppsättning distanserar sig dock tydligt från folkloreromantiken (det kanske kan behövas: "Der Standard" rapporterar den 21 mars om en ny undersökning enligt vilken 30 % av österrikarna motsätter sig tanken på ett multikulturellt samhälle; för fyra år sedan var motsvarande siffra bara 15 %).

Staatsoper (en magnifik byggnad med föreställningar i princip varje kväll året runt) var redan under Gustav Mahlers ledning på 1880-talet ett av världens främsta operahus. Den väldiga byggnaden rymmer 2 200 besökare - nästan dubbelt så många som Stockholmsoperan. Ur den rikt varierade repertoaren väljer jag "Turandot"; en opera där Puccinis italienska operarötter slår ut i exotisk blom. Här möter en kompositör på upptäcktsresa i impressionismens klangvärld - syresatt av Fjärran Östern-romantik. I detta sitt sista verk diktar han på kinesiska och gjuter liv i en urgammal fabel. Harold Princes uppsättning är överdådig, Timothy O´Briens scenografi anslående i sin enkelhet, och den jättelika kören fyller sångseglen med buktande kraft. Det finska stjärnskottet Soile Isokoski smälter fullständigt publiken, liksom Johan Botha: publiken formligen skrek ut sin hänförelse efter hans "Nessun dorma".

Att slutligen möta Wienfilharmonikerna i den akustiska högborgen Musikverein är en makalös upplevelse. Klarheten i orkesterns tonbildning är anslående. Den framförda musiken glänser färgrikt - som vecklades tonlandskapet ut under en fullständigt klarblå sommarhimmel…

Det wienska kulturlivet är för själen rena solsemestern.