Manfredi tar sin tillflykt till oändliga dialoger
Av Lydia Duprat

LITTERATUR
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •
Alexander - Ödets son Valerio Massimo Manfredi Norstedts, 2004 Cirkapris: 280 kr Sidantal: 366 ISBN: 9113012363

Valerio Massimo Manfredi är född 1943 och verksam som professor i klassisk arkeologi i Milano. Med andra ord är karln en akademiker av viss tyngd. Desto mer anmärkningsvärt blir hans lättsinniga sätt att handskas med de historiska källorna i Alexander – Ödets son. Man kan inte skriva vad som helst och kalla det för en ”historisk roman”. Men behovet att belägga historiska fakta i romaner tillhörande genren tycks inte alls ha föresvävat Manfredi, vare sig i det föreliggande fallet eller vad gäller i alla fall ytterligare en av författarens ”historiska romaner” som jag läst, nämligen The Spartan (Lo Scudo di Talos i originalspråket italienska).

I såväl Alexander – Ödets son som i The Spartan tjänar historiska fakta blott som en fond för berättelser som utmärker sig för sin moderna prägel och sin brist på djup och komplexitet. Karaktärerna i böckerna talar, tänker och handlar som vilken modern dokusåpakändis som helst och får lätt arketypiska drag av modellen den tappre hjälten/den trollkunniga kvinnan/den allvetande mentorn och så vidare. Med andra ord producerar Valerio Massimo Manfredi något som jag är mycket frestad att kalla kiosklitteratur.

Att lättsmält litteratur går åt som smör i solen är inget nytt, och Alexander-trilogin, som här inleds med Ödets son, lär mycket riktigt ha blivit översatt till 28 språk, utgivits i 34 länder och sålts i tre miljoner exemplar hittills. Manfredi är förstås inte ensam om dylika bedrifter; han är i gott sällskap med författare som Christian Jacq och Paulo Coelho.

Ann Margret Forströms översättning från engelskan – det är alltså frågan om en översättning från en översättning – är spänstig om än något ojämn. Om något har romanen tjänat på hennes översättning; det av adjektiv och adverbial överbelastade språket kan hon knappast lastas för. I övrigt är stilen ömsom svulstig och smäktande som i en Barbara Cartland-roman:

Hennes make steg in och gick närmare för att se på den vackra, statylika kroppen och insupa ljuset som strömmade från hennes gudasköna ansikte. Hon mötte hans heta blickar utan att sänka sina långa, fuktiga ögonfransar. Då hade hennes blick samma vilda och kraftfulla uttryck som Olympias och den var lika drömmande som Alexanders. Kungen drunknade i hennes ögon innan han tog henne i sin famn.

Eller så är språket otåligt. Närhelst andan faller på tar Manfredi sin tillflykt till oändliga dialoger och får på så sätt lite andrum från det tunga slitet att beskriva och åskådliggöra.

I Manfredis första trilogidel om Alexander skildras den blivande makedonske härföraren som en vetgirig och kompromislös yngling, lojal mot sina vänner, en stor militär begåvning och en som liksom sin far Filip lider av en oemotståndlig erövringslusta. Alexander växer upp och skolas av självaste Aristoteles tillsammans med andra aristokratiska ynglingar och umgås med samma gäng även sedan han vuxit upp. Kvinnor finns med i periferin, som Alexanders bittra och ränksmidande mor Olympias, hans sexuellt lystna syster Kleopatra eller den överdrivet servila tjännarinnan Leptine. I övrigt paraderar här och var undersköna kvinnor som ynglingarna förlustar sig med vid de tillfällen då ynglingarna inte hellre gör det med varandra.

Valerio Massimo Manfredi har skrivit 24 böcker – varav ett antal utgör facklitterära verk om arkeologi - sedan debuten 1984. Sedan 1998 har han givit ut nio titlar på flera hundra sidor var. Vid sidan om sitt författarskap är han som nämnt verksam som professor i arkeologi men också som fältarkeolog. Det säger sig självt: Manfredi skriver sina böcker i all hast. Resultatet blir därefter.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.