Vår anonyma tillvaro
Av Åsa Jonsson

Alltid när man pratar med folk som inte bor i Stockholm eller någon annan större stad så säger de alltid hur anonymt allt är när man till exempel åker tunnelbana, går omkring på stan eller besöker museer. Ingen hälsar på någon annan, ingen visar intresse. Vad dessa besökare missar är den grå vardagen, för när människor åker till jobbet så tar de förmodligen samma resväg, vid vissa tider, de har arbetskamrater och vanor. Många människor refererar till det område som de bor i som en lite småstad där folk kanske inte känner varandra men i alla fall känner igen varandra. Man hittar "de sina" på de platser där man förväntar sig att göra det. När man lever i en stad så lever man i en sorts uppfattad anonymitet som man försöker underhålla på olika sätt.

Anonymiteten finns först när människor rör sig utanför sitt vardagliga territorium och i deras uppfattning av att vara anonyma. Denna uppfattning behöver ju inte stämma heller. Att uppleva sig vara anonym behöver inte vara något negativt heller, tvärtom kan det vara väldigt positivt för vad en stad erbjuder är just möjligheten att vara anonym. Den anonymitet som för vissa kan vara frustrerande och påfrestande är samtidigt en grogrund och en förutsättning för många av de subkulturer som finns i dag. Stadens storlek spelar ju självklart en stor roll här. I en liten stad är attityden kanske inte lika "öppen" som det kan vara i en större stad. Det är svårt att tänka sig frodande gaykultur i ett litet samhälle där alla känner alla och inställningen inte är så positiv till "avvikande". Man kan nog säga att till exempel många homosexuella flyttar till större städer för att få uppleva anonymiteten och därigenom få möjligheten att vara sig själva och kanske få ingå i en större grupp.

Människor i större städer tycks ha en sorts överenskommelse som går ut på att man ska vara blaserad och att inte höja på ögonbrynen inför hur andra människor lever eller ser ut. Detta leder till att personer och grupper som i mindre städer och samhällen kanske skulle vara utsatta och utpekade har ett större spelrum i en större stad. Den anonymitet som så att säga utlovas i en stor stad leder till att många vågar testa sina egna vägar i tron att folk inte kommer att bry sig eller titta snett men väl inom en grupp så slutar anonymiteten att gälla. Nu har ju det självklart en baksida också, även grupper med extrema och obehagliga åsikter kan hitta en fristad i städerna och de sluter sig samman för att skydda sig och de sina från omgivningens "kyla". I små samhällen hålls det noggrann kontroll över vem som gör vad, när och med vem. Det är sällan som man gör något mer än pratar om det men man vet i alla fall vad som händer. Detsamma försöker man sig på även när man kan vara anonym. Vänner ses och talar om vad andra vänner har gjort, sagt eller tyckt.

Sitter man på en buss eller tunnelbana är det fascinerande att studera hur alla människor försöker bygga upp en sfär av privatliv mitt i det allmänna livet. Människor läser tidningar, sitter med hörlurar på. De talar om privata saker i mobil telefoner samtidigt som mängder av främlingar kan höra allt - men det gör inget för ingen som de känner hör. Det blir däremot pinsamt om det visar sig att personen mittemot känner igen den talande. Då slutar anonymitetens skyddande kåpa att vara där och man framstår som en individ igen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.