ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
||||||
CAFÉ CRÈME I VÅR |
Jesus Christ:
Superstar När Gud lät Jesus förgås på korset kunde han knappast ha förutsett att Jesus en dag skulle bli en större filmstjärna än Steve McQueen. Eller för den delen att Jesus skulle dra in mer pengar på två veckor än ”Sagan om Ringen – Konungens återkomst”. För det är precis det som har hänt. I alla fall i Polen. ”The Passion of the Christ” hade här premiär den 5 mars, långt innan övriga Europa. Filmen är det största som har hänt här i landets biografer sedan Steve McQueen kunde beskådas på den vita duken. Så stor är den att den i landet har dragit in mer pengar än Peter Jacksons ”Konungens återkomst”. Jesus är helt enkelt en stor filmstjärna.
Jag var själv och såg filmen häromveckan, och fick se något minst lika intressant som själva filmen. Publiken. Det var helt fullsatt, 800 platser och inte en enda med röd plysch beklädd stol ledig så lång ögat kunde nå. Flera i publiken hade med sig både popcorn och läsk. Men under filmens dryga två timmar hördes inte ett enda ljud. Inte ett enda prasslande papper, inget sörplande, inget skratt, ingen gråt, ingen mobiltelefon, inget viskande, det var alldeles tyst. En andäktig och fullkomlig tystnad, inte alls olik den man kan uppleva i en katolsk kyrka under liturgin strax innan ”detta är Kristi kropp och blod”. Det som visas på filmduken är mycket riktigt Kristi kropp och blod. I ett katolskt land som Polen, där så många som 97 procent uppgav sig vara troende i en av Time Magazine genomförd undersökning förra året, är det kanske inte så konstigt att denna film får sådan enorm genomslagskraft. Nästan halva publiken i biosalongen bestod av unga flickor under 15 år åtföljda av nunnor, som hade kommit för att se filmen som en del av sin konfirmationsundervisning. Nunnorna har nämligen insett filmens genomslagskraft. Det krasande ljudet när spikarna hamras igenom Kristi händer, varje hammarslag för på ett brutalt och väldigt direkt sätt hem själva essensen i den kristna tron. Offret. För alla dessa människor som en gång i barndomen somnat under söndagsskolan när torra nunnor återberättat gång efter en annan Jesu liv och gärning, utgör ”The Passion of the Christ” ett uppvaknande. Säga vad man vill om Gibsons motiv, säga vad man vill om anklagelserna att filmen är antisemitisk, säga vad man vill om filmens konstnärliga kvaliteter – det här är en film som här i kristendomens pulserande hjärta (påven må bo i Vatikanstaten, men det här är hans hemland) går hem mer än ”Den siste samurajen” någonsin kommer att göra. Det hela illustreras kanske bäst av de artiklar skrivna i den ansedda veckotidningen ”Polityka” (Politik) samma vecka som filmen hade premiär. De är tre till antalet, endast en av dem är en recension av filmen, fast i realiteten är recensionen snarare en essä. I recensionen nämns inte de antisemitiska anklagelserna med ett enda ord. Recensenten ägnar i stället stor plats åt hur Gibson genom sin film har gett bild och bokstavlighet företräde framför text och tolkning, som var fallet inom kristendomen före den Lutherska reformationen. Skribenten är inte helt positiv till detta, om än positiv till filmen som sådan. De två andra artiklarna har titeln ”Det är bara en film”, respektive ”Det är mycket mer än en film”.- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd. |
|||||
Copyright
© 2004, Kulturtidskriften Café Crème Webbredaktör: Lydia Duprat |
||||||
|