ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
Vad är Café Crème? Vi på Café Crème Nyhetsbrev Kontakt Länkar
Pseudo Intryck Prosa Lyrik Arkiv

CAFÉ CRÈME I VÅR

A R T I K L A R
Scen: Singoalla i Hagaparken
Klippdockor från 60-talet
Läst: Choklad. Fakta, historia, passion
Läst: Samurajsommar
Läst: Den amerikanska flickan
Läst: Terra Nullius
Läst: Vetenskap eller villfarelse
Läst: Simos drömmaren
Läst: Den fula prinsessan
Läst: LBD
Läst: Silverapan
Läst: Skulden
Läst: Eragon - Arvtagaren
Fugu: Dödligt gott
Kvinnliga faraoner
"Saltis" i Saltsjöbaden?
Utdöd? Du skämtar väl!
The Spider Rules!
Fredag den trettonde
Konst: Angående konst och frihet
Musik: Something to Be Shared
Musik: Timeless Music
Musik: Summertime at Dalhalla
Läst: Björns bokkrönika våren 2005
Läst: Anne Franks dagbok
Läst: Orre, trast och trana
Läst: Dorés bibel
Läst: Sabotage
Läst: Mörkrets tjänare
Läst: Boktips inför hängmattan
Scen: Platonov
Foto: Färgsprakande provokation
Scen: Aprilhäxan
Utrotat djur Australiens heliga Graal
En skandalkarriär värd att belysa
I sus och dus med Brus
Berlin andra gången gillt
Könsroller under bronsåldern
Kristian II: Tyrann eller älskad kung?
Kuba: ständigt mot friheten
I den verkliga diktaturen
Destruktiviteten är en konstant
Katja Timgren får Slangbellan
Läst: Bläckhjärta
Läst: Kejsarens magi
Läst: Lucindas hemlighet
Läst: Da Vinci-koden
Läst: Terra Hexa
Läst: Stjärnornas stad
Läst: Åklagare är en som lagar bilar
Läst: Idun - Sagan om Valhalla

P R O S A
Långt hemifrån

L Y R I K
Dikter från Kuba

P S E U D O
Hur man ger sin katt ett piller

I N T R Y C K
Fisketur med Moses


Jesus Christ: Superstar

När Gud lät Jesus förgås på korset kunde han knappast ha förutsett att Jesus en dag skulle bli en större filmstjärna än Steve McQueen. Eller för den delen att Jesus skulle dra in mer pengar på två veckor än ”Sagan om Ringen – Konungens återkomst”. För det är precis det som har hänt.

I alla fall i Polen. ”The Passion of the Christ” hade här premiär den 5 mars, långt innan övriga Europa. Filmen är det största som har hänt här i landets biografer sedan Steve McQueen kunde beskådas på den vita duken. Så stor är den att den i landet har dragit in mer pengar än Peter Jacksons ”Konungens återkomst”. Jesus är helt enkelt en stor filmstjärna.

I Polen är Jesus en stor filmstjärna. foto: scanbox entertainment

Jag var själv och såg filmen häromveckan, och fick se något minst lika intressant som själva filmen. Publiken. Det var helt fullsatt, 800 platser och inte en enda med röd plysch beklädd stol ledig så lång ögat kunde nå. Flera i publiken hade med sig både popcorn och läsk. Men under filmens dryga två timmar hördes inte ett enda ljud. Inte ett enda prasslande papper, inget sörplande, inget skratt, ingen gråt, ingen mobiltelefon, inget viskande, det var alldeles tyst. En andäktig och fullkomlig tystnad, inte alls olik den man kan uppleva i en katolsk kyrka under liturgin strax innan ”detta är Kristi kropp och blod”.

Det som visas på filmduken är mycket riktigt Kristi kropp och blod. I ett katolskt land som Polen, där så många som 97 procent uppgav sig vara troende i en av Time Magazine genomförd undersökning förra året, är det kanske inte så konstigt att denna film får sådan enorm genomslagskraft.

Nästan halva publiken i biosalongen bestod av unga flickor under 15 år åtföljda av nunnor, som hade kommit för att se filmen som en del av sin konfirmationsundervisning. Nunnorna har nämligen insett filmens genomslagskraft. Det krasande ljudet när spikarna hamras igenom Kristi händer, varje hammarslag för på ett brutalt och väldigt direkt sätt hem själva essensen i den kristna tron. Offret.

För alla dessa människor som en gång i barndomen somnat under söndagsskolan när torra nunnor återberättat gång efter en annan Jesu liv och gärning, utgör ”The Passion of the Christ” ett uppvaknande.

Säga vad man vill om Gibsons motiv, säga vad man vill om anklagelserna att filmen är antisemitisk, säga vad man vill om filmens konstnärliga kvaliteter – det här är en film som här i kristendomens pulserande hjärta (påven må bo i Vatikanstaten, men det här är hans hemland) går hem mer än ”Den siste samurajen” någonsin kommer att göra. Det hela illustreras kanske bäst av de artiklar skrivna i den ansedda veckotidningen ”Polityka” (Politik) samma vecka som filmen hade premiär. De är tre till antalet, endast en av dem är en recension av filmen, fast i realiteten är recensionen snarare en essä. I recensionen nämns inte de antisemitiska anklagelserna med ett enda ord. Recensenten ägnar i stället stor plats åt hur Gibson genom sin film har gett bild och bokstavlighet företräde framför text och tolkning, som var fallet inom kristendomen före den Lutherska reformationen. Skribenten är inte helt positiv till detta, om än positiv till filmen som sådan.

De två andra artiklarna har titeln ”Det är bara en film”, respektive ”Det är mycket mer än en film”.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.
Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör:
Lydia Duprat