ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
||||
CAFÉ CRÈME I VÅR |
Stan har allt
utom en schysst bio
Hade inte Internet funnits hade jag aldrig ens övervägt att flytta från Stockholm till den lilla staden på Österlen där jag nu bor. Tack vare Internet behöver man inte bo i en metropol (vilket inte ens Stockholm platsar som) för att ha tillgång till sådant som en kvinna av världen som jag behöver ha för att må bra, det vill säga böcker på olika språk, filmer på dvd, musik från hela världen, svenska och utländska tidningar, tekniska prylar och så vidare. Det är bara att beställa från nätbutiker i Sverige och i utlandet. Som boende i den lilla staden är man visserligen väl försedd med mycket som hör till det moderna livets bekvämligheter. Här finns ett apotek, en systembolagsbutik, ett postens utlämningsställe, butiker från två av landets stora foto- och elektronikkedjor och lika många butiker från ett par av landets sport- och fritidskedjor – allt inom gångavstånd från bostaden. Detta för att inte tala om alla caféerna; den här lilla staden är faktiskt känd för sina många caféer där sådant som espresso, caffè latte, caffè machiatto langas till de svårt beroende liksom ett stort och varierat utbud av bakverk. Det går alltså ingen nöd på oss här, utom på en punkt: biograferna. I Stockholm bodde vi vid Medborgarplatsen på Söder, det vill säga granne med Biopalatset och Filmstaden. Tack vare Internet åtnjöt jag och de mina lyxen att vara spontana när det gällde att se film på bio. Man kunde bestämma sig för att gå på bio med fem minuters marginal – det var bara att köpa biljetterna på nätet, springa till biografen, hämta ut biljetterna på biomaten och äntra biosalongen. Här i den lilla staden är det en helt annan femma - jag vet för jag har provat. Först trodde jag att det skulle gå lika smidigt att gå på bio här tack vare Internet. Jag köpte alltså våra biljetter på nätet. Eftersom biografen ligger utanför centrum, och jag ville ha marginal ifall något gick snett, gav vi oss av tidigt till bion. När vi väl kom dit insåg vi att biografen saknade en biomat. Alltså var man tvungen att köa för att hämta ut sina redan inköpta biljetter vid kassan. Det fanns bara en enda kassa och där betjänade man även de kunder som ville köpa sig läsk och godis. Kön var lång och varenda människa framför oss hade ett mångfacetterat ärende: de skulle köpa såväl biljetter som läsk som popcorn som godis samt ställa allsköns frågor. När det blev vår tur gav vi igen genom att också beställa diverse läskedrycker och allehanda godispåsar till såväl oss vuxna som till de tre barnen vi hade i släptåg. Det var med nöd och näppe vi hann bli klara i tid för föreställningen. - Det här är fullständigt värdelöst! röt jag till maken. Jag vägrar att bo i den här jävla hålan med den här biografen! - Det gör jag också! frustade dottern, som också är bortskämd med att gå på bio, inte minst i egenskap av filmrecensent. Jag har inte varit på den lokala bion sedan dess, för till råga på allt är filmutbudet lika värdelöst det. Inte ens Malmö, där jag går på pressvisningar, är något att hänga i julgran när det kommer till biografer. Visserligen har bägge kedjorna där en biomat, men såväl filmutbudet som visningstiderna är ytterst begränsade jämfört med Stockholm. I Stockholm kan man se de flesta filmer mitt på dagen om man så vill; i Malmö visas i princip alla filmerna på kvällstid. Där sprack alltså min plan att då och då åka in till Malmö på en söndag och se två tre filmer på raken och sålunda slå fler flugor i en enda smäll. Nå, när allt kommer omkring ligger
Köpenhamn bara en dryg timma från där jag bor. Det är
med andra ord definitivt värt att undersöka biosituationen där!
| |||
Copyright
© 2004, Kulturtidskriften Café Crème |
||||
|