ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
||
CAFÉ CRÈME I VÅR |
Kafkas skugga
över den nya svenska serien Socker-Connys skapare Joakim Pirinen har precis gett ut sitt sjunde seriealbum, ”Ingens bästa vän”. Tidigare i år kom Max Anderssons och Lars Sjunnessons serieroman om kriget i det forna Jugoslavien, ”Bosnian flat dog”. Café Crème har läst albumen och drar dem över en kam. "Nätterna var vita då. Jag sov aldrig nånting." Så minns Joakim Pirinens jagfigur sin barndom. Teckningarna är svartvita. En liten björn sitter ensam i sin säng och stirrar ovant ut i luften. Och det är något alldeles särskilt med stämningen. Barnets lite förvånade syn på världen, en värld som liksom inte riktigt stannat, som inte riktigt är begriplig, klingar välbekant, som en stämgaffel. Här finns allt man kan förvänta sig av en Kafkanovell - främlingskap, utsatthet och väldiga fadersgestalter - men samtidigt påminner Pirinens björn om Gunilla Bergströms Alfons Åberg. Pirinens stil är kompakt och de många små strecken får dem att se smutsiga ut. På så sätt påminner Pirinen om sin idol, den amerikanske tecknaren Robert Crumb, som faktiskt tecknat något så märkligt som en biografi över Franz Kafka. Det finns fler svenska serietecknare som låtit sig påverkas av Kafka och Crumb. Max Andersson och Lars Sjunneson till exempel, som i det samproducerade albumet ”Bosnian flat dog” tar sig an kriget i det forna Jugoslavien. Historien är surrealistisk i flera bemärkelser, den inledande reseskildringen spårar ur och exploderar i infall kring märkligheter som glassfyllda granater, ex-diktatorn Titos ruttnande lik och platta hundar som bygger underjordiska gångar av tuggat papper. Författarna spelar själva huvudrollerna som två serietecknare på jakt efter en försvunnen vän. Det är underligt hur kriget redan känns så avlägset, ja nästan mytologiskt, trots att det egentligen rör sig om nutidshistoria. Hos Andersson och Sjunnesson återkommer det sönderbombade Sarajevo, änkorna från Srebrenica och de gåtfulla trupprörelserna över ett splittrat Bosnien. Men ”Bosnian flat dog” är inte ett reportage utan en saga. Och det är tur, som historielärare hade Andersson och Sjunnesson säkert haft svårare att undvika minfälten av kontroversiella frågor. Sagoformen ger på något sätt mer respekt åt krigets många offer. Kafkas långsmala skugga faller också över ”Bosnian flat dog”: i de märkliga sammanträffandena, i den svårtydda följden av obegripliga händelser. Och sagan slutar också som en Kafkaroman; precis som Amerika eller Slottet har den blivit så vildvuxen att den till slut inte kan bära upp sin egen tyngd. Den märkliga resan slutar i en ögonblicksbild, utan att några frågor besvaras, med Titos uniformklädda lik hängande i luften. Läs: |
|
Copyright
© 2004, Kulturtidskriften Café Crème Webbredaktör: Lydia Duprat |
||
|