Det tio budorden blir till angelägna frågor
Av Ida Thunström

Husets Kör har funnits i 25 år, och deras årliga föreställning har i höst tagit inspiration i de tio Guds bud. Körmedlemmarna har tillsammans funderat kring vad Moses stentavlor betyder och valt ut vilka sånger som de tycker bäst symboliserar de olika buden.

Manusförfattaren Urban Gustafsson har kallats in för att binda samman låtarna till någon form av helhet, den något brokiga blandningen består av allt från Povel Ramel och ABBA till Monty Python.

Körledare Eva Nilsson har sedan arrangerat låtarna och tillsammans med regissör Rehanna Ståhlstierna koreograferat föreställningen, och i slutänden har ett tämligen märkligt konglomerat av en rad olika tankegångar uppstått. Sångarrangemangen är avancerade, många låtar är svåra och det är kul att de givit sig på dem.

Jag hajar dock till en smula i solonumren, där sångprestationerna ibland inte riktigt räcker till. Man kan invända att detta liksom ökar framhållandet av mänskligheten, något som är centralt för föreställningen, samt att expressivitet och engagemang ju är att föredra framför teknisk förfining, men det hade uppstått en extra udd om de hade spikat sin sång ordentligt. Där det fungerade blev det nämligen oerhört mäktigt.

Jag hade en genomgående känsla av att projektet drivits framåt av en vision, att de alla arbetat intuitivt utan att ha haft någon klart definierad tanke om slutprodukten, och även om det gör att det på sina ställen känns lite dåligt genomarbetat vinner de otroligt mycket genom sitt fria förhållningssätt.

För på något sätt får de verkligen ihop det. ”De Tio” transformerar Moses stentavlor till högst angelägna frågor om vad man ska man tro på, vad religion är, och kanske främst hur man som en liten människa ska göra för att bli lycklig i allt detta virrvarr. Vi får se en vagabond med lite skitig hatt komma in och slänga ur sig ett par svårtolkade visdomsord till kören, glittriga amerikaner sälja färdigproducerad snabbreligion medan de bjuder på lyckopiller, och en mängd dylika tolkningar av vad lycka är.

När lille Brasse ur Magnus, Brasse och Eva till slut förklarar att lycka, det är som att åka karusell: det är jättehärligt, men blir det för mycket mår man bara illa, så känns det som att de har täckt upp ett ganska stort register.

Styrkan ligger faktiskt i låtvalen, som i sin sammanlänkade form skapar ett helt påståendepotpurri av andliga och mänskliga förslag till svar, som förstärkt av en inkännande regi och koreografi bildar en helhet som är mycket tillfredsställande.

Vågar man säga att det nästan blir till konst? Ja, det vågar man.

När den innerligt energiska körledaren kutar runt på scenen och agerar nyckelperson i mer än bara musikalisk mening, drar fram dragspelet och står som en allsmäktig sammanbindare för de vilsna människorna i kören som inte får bukt med sina religiösa funderingar, så blir det riktigt konceptuellt stiligt.

Riktigt vackert blir det faktiskt.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.