Prosa

Fackpampen
Av Kent Niemi

Det lilla konferensrummet är överfullt av journalister och fotografer. På väggarna hänger tavlor på döda män med hårda blickar. Männen som är grundbulten i den fackliga tanken som i dag matas våra arbetare.

I ett litet rum bredvid sitter det två män. Den ena sorterar papper. Den andra sitter ihopsjunken och leker nervöst med en penna.

– Jag orkar inte gå in där Anders, säger den ihopsjunkna.

– Janne, du behöver inte gå in. Jag går in och sköter det här. Det finns en risk att du bara förstör hela mitt upplägg ändå. Så sitt kvar här, så går jag in till gamarna.

– Men Anders, måste fanbärarhororna med in? Är inte det lite överdrivet.

– Självklart ska fanbärarkvinnorna in. Vi måste ge dom helheten.

Papperssorteraren reser sig upp. Tittar med hård blick i en spegel. En elakt leende glimmar till och försvinner.

– Tjejer! Jag ropar in er när det är dags. Vad ni än gör så prata inte. Ni ska bara stirra rätt fram och se ut som danska horor.

Han tar tag i dörren och går in.

Ljudet från kamerablixtar dränker rummet. Fotograferna klättrar upp på varandra för att få det bästa kortet.

Anders Q Styrlund står stilla som en staty och stirrar bakom bordet. Hans blick är begravd långt bort i framtiden.

– Nu räcker det med fotograferingen, säger han med en myndig röst.

Fotograferna sätter sig som skolbarn på golvet framför bordet.

Den utsända talmannen vänder upp ett papper och tittar symboliskt på det. Harklar sig lite och börjar prata.

– Jag heter Anders Q Styrlund och är pressansvarig här på avdelning 112 i Trollhättan. Jag kommer nu att läsa upp ett uttalande från styrelsen och kommer sedan att ta frågor från pressen.

Han gör en konstpaus och låter blicken sakta glida runt i det överfulla rummet. Han vilar blicken en stund på en ung kvinna. Hon sitter med block och penna i händerna och väntar på ord.

– Vi inom Metall värnar om den lilla människan. Fackligt arbete handlar inte enbart om övertid, OB och semesterveckor. Det handlar även om solidaritet och brödraskap. Och för vår avdelning har dom svagaste och mest utsatta legat varmt om hjärtat. Vi har det senaste åren haft ett intimt samarbete med en facksammanslutning i Danmark som heter Kroppsarbetande Kvinnor. Vi har regelbundet rest ner och besökt deras arbetsplatser för att på plats bilda oss en uppfattning om deras arbetsmiljö. Vi har på nära håll fått se vilka vedermödor dessa kvinnor utsätts för. Så vi har gett dom pengar för att bryta sitt beteende. Väl medvetna om att revisorer skulle undersöka våra utgifter så valde vi att bokföra dom som alkohol. Så här i backspegeln kanske vi valde fel. Vi glömde bort att Moralsverige har nästan lika mycket problem med alkohol som med sex.

Anders gör en liten paus. Han tittar på den församlade pressen. Deras blickar är tomma och munnarna är fisköppna. De som hade trott att det skulle bli ett möte med en rädd fackpamp som kunde slaktas med några frågor har just blivit överkörda av sanningen.

– Tidigare i dag ringde jag mina danska vänner och förklarade vår situation. Och av ren solidaritet skickade dom över två av sina medlemmar som moraliskt stöd. Så får jag presentera Anne Lybetoft och Ingert Struge.

Anders gör en armrörelse mot dörren där han själv kommit in igenom. Genom dörren sveper två nakna kvinnor in. I händerna håller de Metalls röda fana. Fotograferna är så chockade att de inte orkar lyfta sina kameror för att ta kort. Fanbärarna ställer sig på varsin sida om Anders och stirrar. Med en enkel knapptryckning slår Anders på CD-spelaren. Internationalen dånar ut i högtalarsystemet.

Styrlund tar ton i stram givakt. Fanbärarhororna fortsätter stirra.

– Upp trälar uti alla stater, som hungern bojor lagt uppå. Det dånar uti rättens krater, snart skall utbrottets timma slå.

Anders lyfter sina händer mot taket. Och sjunger med en mäktig stämma.

– Störtas skall det gamla snart i gruset. Slav stig upp för att slå dig fri. Från mörkret stiga vi mot ljuset, från intet allt vi vilja bli.

Anders slår av musiken och tittar de chockade åhörarna. Han torkar en tår och börjar prata igen.

– Nu har ni fått höra vår version av händelserna. Jag tar nu gärna emot era frågor nu. Räck upp handen om ni har nån fråga, så vi får lite ordning på frågestunden.

Total tystnad. Journalistarmarna är blytunga. De hänger som mjölkfyllda spenar längs deras kroppar.

– Inga frågor? Då får jag tacka er för att ni ville komma hit. Då avslutar vi den här presskonferensen.

Anders slår på Internationalen igen och paraderar sakta ut med ena fanbärarhoran framför och den andra bakom.

FLER PROSASTYCKEN I CAFÉ CRÈME:
Man O'Man; av Måna Berger
Ett chartrat plan kl. 06.30; av Robert Peszkowski
Masspsykos; av Kent Niemi
De ensamstående lesbiska negermammornas manifest; av Klas Lundström
Ro i tidens flöde; av Måna Berger
Den snabba tjuven; av Tora Lindberg
Mona-Lisa; av Kent Niemi
Vattenkaraff; av Kent Niemi
Bara blind såg jag dig; av Björn Gustavsson
Väntan; av Måna Berger
Sommaren låg som ett oändligt fält bakom henne
Johannes; av Björn Gustavsson
Barnprosa: Kotte och jag; av Sofie Carlsson
Barnprosa: Nej, det är inte sant!; av Lovisa Lundh—Duprat
Natt i himlen; av Björn Gustavsson
Bertil Näslund; av Björn Gustavsson
Salt och peppar; av Lovisa Lundh—Duprat
Midsommarresa till ingenstans; av Björn Gustavsson
Var är mina proppar; av Björn Gustavsson
Operation X eller Spionen som glömde sitt uppdrag; av Björn Gustavsson
Chagall skulle ha låtit henne flyga; av Björn Gustavsson
Lukten av citron; av Lydia Duprat
En julberättelse; av Måna Berger
Present till Arafat; av Lydia Duprat
Genuine Imitation Replica; av Paul Schreiber
Den lilla blå av Björn Gustavsson
Jojomannen; av Måna Berger
Maran; av Lydia Duprat
Mobiltelefonlandet;av Björn Gustavsson

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.