De tio bästa filmerna under 2004
Av Jon Asp

1. Återkomsten
Årets i särklass bästa film är det ryska förstlingsverket ”Återkomsten” om två unga bröder som under särskilda omständigheter träffar sin pappa för första gången. Regissören Andrejs Zvjagintsev uppdaterar på ett förbluffande självklart sätt arvet från sin namne, landsmannen Tarkovskij. ”Återkomsten” är en i alla avseenden fulländad film. Inte minst foto och skådespeleri ligger till grund för ett avskalat och trovärdigt psykologiskt drama, omöjligt att värja sig emot. Ivan Dobronravov, som spelar den yngste sonen, förtjänar all världens skådespelarpriser.

Hämnarens resa är enligt CC:s recensent en av årets bästa filmer..

2. The Friedmans
En tänkt dokumentär om New Yorks meste födelsedagsclown blev till ett ständigt fascinerande studium av en välbärgad Long Island-familj i upplösning. Genom familjen Friedmans egna super 8-filmer och genom regissören Andrew Jareckis intervjuer, ges åskådaren direkt tillträde till en osedvanligt privat sfär, som man inte vet hur man ska förhålla sig till. En bioupplevelse rakt in i oförglömligheten.

3. Lost in Translation
Med undantag för några smärre skönhetsfläckar (bland annat upprepad stereotypisering av japaner), lämnar Sophia Coppolas andra långfilm årets bästa eftersmak. Slutscenen är genialisk och utgör klimax i förhållandet mellan en blasé filmstjärna och en understimulerad kändishustru, båda malplacerade i Tokyos snyggaste neonlandskap. Bill Murray och Scarlett Johansson, liksom utsökt soundtrack och suggestivt bildspråk, gör sitt till för att stärka bilden av Coppola som en av vår tids mest intressanta regissörer efter debuten med ”Virgin Suicides”.

4. Universums sista dagar
Thailändaren Pen-Ek Ratanaurangs andra långfilm är en icke-linjär och meditativ skildring av en suicidal bibliotekarie som dessutom har den japanska maffian i hälarna. Det faktum att alienerade karaktärer tycks vara på modet, inte minst inom asiatisk film, motsäger inte storheten i ”Universums sista dagar”. Till detta bidrar inte så litet Christopher Doyles kliniska foto som perfekt harmonierar med de tillstånd som filmen anmäler, på en gång existentiella som högst triviala.

5. Intima främlingar
Efter ett antal svagare filmer kom så Patrice Leconte tillbaka i gammal god form. För även om ”Intima främlingar” inte når upp till samma klass som ”Den fula gubben” från 1989 är den självklar på förevarande lista. En kvinna avslöjar hela sin livshistoria för en främmande man som hon misstar för terapeut. Mannen är finansrådgivare, och därtill en utmärkt lyssnare. Sandrine Bonnaire och Fabrice Luchini raffinerade skådespeleri är oskattbart för filmens värde.

6. 2046
Låt det tidigt stå klart: att följa upp ”In the Mood for Love” är en vida otacksam uppgift. Särskilt som filmen har så lite av en historia att följa upp. Även om ”2046” gör ett gott försök, så når den inte upp till föregångarens storslagna subtilitet. Vilket spelar mindre roll. Med några delar tillbakablickar, andra delar nutidsdrama, och ytterligare delar framtidsvision formas Wong Kar-wais senaste film likväl till en konstnärlig triumf. Mitt upp i all sentimentalitet urskiljer sig en kontemplativ skönhet av sällan skådat slag.

7. Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Efter överskattade ”Adaptation” slog manusförfattaren Charlie Kaufman till med sin bästa film hittills, unisont hyllad i Sverige. För regin står franske musikvideoregissören Michel Gondry, som uppenbarligen gör bättre
filmer än Kaufmans andra samarbetspartner Spike Jonze. Inte alla av denna finstämda kärleksfilms dramaturgiska krumbukter övertygar, men helhetsintrycket är överväldigande, och budskapet desto flärdfriare. Den oväntade skådespelarensemblen är kongenialt utvald. Samtliga förtjänar lovord i överflöd, Kate Winslet och Kirsten Dunst kanske allra mest.

8. Fyra nyanser av brunt
Bästa svenska filmen sedan ”Sånger från andra våningen” hyllades nyligen i norska medier, där någon beskrev den som en blandning mellan Bergman och just Roy Andersson. Lite ansträngt kan tyckas, men ändå inte en helt oriktig liknelse. Visst hade man vissa förväntningar på Killinggängets tre och en halv timmar ångestladdade debutfilm, men resultatet infriade och översteg dessa rejält.

9. Mot väggen
Under senare år har det talats om att tysk film är på rejält återtåg efter en djup och flera decennier lång svacka. Filmer av Tom Tykwer och Oscar Roehler, och nu senast ”Goodbye Lenin” och ”Nowhere in Africa” har flitigast nämnts som exempel. Men egentligen är årets guldbjörnenvinnare ”Mot väggen” den enda filmen som hittills lever upp till detta rykte. Sällan förekommer tragik och komik i en så självklar kombination som i regissörens Fatih Akins händer.

10. Hämnarens resa
På senare år har sydkoreansk film vunnit stort anseende på världens A-festivaler. Till detta har framför allt Kim Ki-duk och Park Chan-wook bidragit. Den senares ”Old Boy – Hämnden”, som nyligen visades på Stockholms filmfestival, var allas favorit till guldpalmen i Cannes i år, men genant filmpolitik fick stå i vägen för konstnärliga ambitioner. Före ”Old Boy” gjorde Park ”Hämnarens resa”, ett hämnardrama som beror på olyckliga tillfälligheter, där inte någon av alla mördare är ond i grunden. Därför är också den engelska titeln, ”Sympathy for Mr Vengeance”, att föredra framför den svenska.

11. Gitarrmongot
Debuterande Ruben Östlund struntade i konventionerna och sopade banan med nästan allt och alla i filmsverige 2004. ”Gitarrmongot” har ingen traditionell dramaturgi, inga huvudpersoner utan hoppar mellan olika människoöden i ovanliga miljöer, och återkommer bara till vissa. Det är dråpligt, grabbigt och sällan politiskt korrekt. Ofta vet man inte om man ska skratta eller gråta, men fort rättfärdigas filmens originalitet.

12. 21 Gram
Den hårt hyllade regissören Inárritu följde upp mexikanska ”Älskade hundar” med Hollywooddebuten ”21 gram”. Fragmentariskt och föga kronologiskt berättar han om förlust och sorgearbete i tre olika individers liv, vars öden sammanförs på slumpmässigt vis. Berättandet känns inte alltid klockrent, men i efterhand är det svårt att tänka sig filmen utan det, varför det ändå borde tjäna sitt syfte. Årets tyngsta skådespelartrojka, Naomi Watts, Sean Penn och Benicio del Toro, är ett inte ett uns sämre än ryktet, och mörkar till och med filmens flera plattityder.

13. Fem på eftermiddagen
Den unga iranska regissören Samira Makhmalbafs film tar vid i Kabul ett år efter talibanregimens fall. Över en miljon flyktingar har återvänt från Pakistan och Iran, fyllda av tillförsikt och hopp om en bättre framtid. Liksom sin landsman Kiarostami använder Makhmalbaf helt oprövade skådespelare. I gränslandet mellan dokumentär och fiktion ger ”Fem på eftermiddagen” ett tillbakalutat men icke desto mindre tänkvärt, och föredömligt lågmält poetiskt avtryck. Som stannar upp och tonar ner där andra filmer tar i och skruvar upp ytterligare ett varv.

14. Garden State
I sin egen omtalade regidebut spelar Zach Braff själv huvudrollen, en halvt misslyckad skådespelare som får nya perspektiv när han i samband med mammans begravning tvingas till återbesök i hembygden. ”Garden State” är inte helgjuten, men skönt berättande, sköna karaktärer och ett ännu skönare soundtrack slätar över mindre lyckade passager. Utan tvivel en av årets feel good-filmer.

Copyright © 2004, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat