Film
Mycket skrik för lite ull
Av Theodor Stenevang

Baise-moi
Regi: Coralie Trinh Thi och Virginie Despentes
Manus: Coralie Trinh Thi och Virginie Despentes
I rollerna: Raffaëla Anderson, Karen Lancaume, Delphine MacCarty, Lisa Marshall m.fl.

Baise-Moi är franska och betyder "knulla mig". Jaha. Vad ska man säga. Mycket skrik för lite ull kanske. Den franska "skandalfilmen" Baise-moi är en lågbudgetproduktion med stundtals riktigt usel dialog. Storyn är ganska simpel och går ut på att två tjejer som livet inte varit snällt mot får nog och börjar göra som de vill. Det taskiga fotot och allt blod leder tankarna till amatörsplatter.

Debatten har ibland kretsat kring det feministiska budskapets varande eller icke-varande i filmen. Visst finns det ett feministiskt budskap. Budskapet är att ett par tjejer tar sig friheten att vara precis så sviniga, egoistiska och hänsynslösa som det annars är förbehållet killar att vara, så väl i verkligheten som på film.

Detta tar sig uttryck som att de dödar folk för att få tag på pengar och bilar samt att de har sex med män för sitt höga nöjes skull och går därifrån när de är tillfredsställda. Ibland blir de missnöjda med männen och förnedrar dem som hämnd, alternativt dödar dem. Så fortgår denna roadmovie fram till slutet.

Att filmen överhuvudtaget har vunnit en plats på mediaarenan har naturligtvis att göra med två saker. Det första är att den handlar om två kvinnor och att de är så gränslöst våldsamma. Det andra är att sexscenerna är äkta. I hemlandet Frankrike blev filmen utslängd från biograferna efter tre dagar och visningarna fick fortsätta på porrbiografer. Man kan fråga sig vad problemet egentligen är. Sex visas i praktiskt taget varenda film idag, men det är fejkat. I Baise-moi hycklar man inte, utan löper linan ut och visar sex så som det ser ut. Dock misstänker jag en utstuderad strategi för publikfrieri, eftersom det finns ett antal tillfällen då sexscenerna får en mer pornografisk funktion än den av rent historieberättande. Som exempel vill jag nämna hotellportieren, mannen från baren och libertinklubben och markera att jag här inte avser våldtäktsscenen i början av filmen. Denna scen, våldtäkten, har tvärtom det stora värdet att den på ett mycket starkt sätt skildrar den typ av bakgrund som de båda kvinnorna har då de ger sig ut på sin kaos-turné.

Det finns en svårighet med Baise-Moi när det gäller att beskriva vilken filmkategori den tillhör. Att sortera in filmen i facket drama känns inte rätt eftersom berättandet är alltför simplistiskt och avskalat när det gäller realistiska, mänskliga känslor. En thriller är det absolut inte, eftersom spänning och intrig är frånvarande. Återstår då actionkategorin, som jag hellre skulle sätta den i. Det här är faktiskt inte mycket mer än en underhållningsfilm för alla de som blivit avtrubbade av ordinär Hollywoodaction och inte heller går i taket av lite porrbilder.

---

Copyright © 2001, Kulturtidskriften Café Crème