Till Café Crème Film!
                                         ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
  HEM NYHETER ARTIKLAR CC:S BETYGSKALA REDAKTIONEN
Bild: columbia pictures

Frälsningen är en son

broken flowers

LYSSNA PÅ ETT LJUDKLIPP FRÅN FILMEN >>

Betyg:

FILMENS WEBBSIDA >>

I "Lost in Translation" visade Bill Murray att han besitter en dramatisk ådra, och att den amerikanska filmindustrin velat slå mynt av det och av den filmens succé är kanske inte så konstigt. Alltså återser vi här Murray i rollen som livstrött medelålders man. Det har blivit många närgångna takes av Murrays uttryckslösa nylle, men med det menar jag inte att hans prestation är dålig eller att "Broken Flowers" inte är en bra film. Det jag menar är att Jim Jarmusch ställt alltför stora krav på huvudrollsinnehavaren.

Även om Bill Murrays skådespelarprestation som sagt inte är bristfällig är den heller inget att yvas över. Murray skulle behöva litet fler repliker och något färre exponeringar i närbild. Hans karaktär skulle även behöva litet mer distans till sig själv. Det var just självdistans och ett mått av självironi det som skänkte hans Bob Harris i "Lost in Translation" värme och gjorde honom till en trovärdig karaktär. Här är Murrays Don Johnston (vars namn jämt och ständigt förväxlas med "Miami Vices" Don Johnsons) bara litet för uppgiven, litet för självömkande.

Desto bättre är i så fall Jeffrey Wright i rollen som Winston, Dons granne och vän, en man förtjust i deckargåtor och därför amatördetektiv. Det är Winston som med sin entusiasm och sina påhitt håller Don vid liv, verkar det som. När Don får ett brev i rosafärgat papper från en av sina gamla flammor - ovisst vilken, brevet är inte signerat - där hon avslöjar att hon har en son med honom är det Winston som övertalar Don att företa en resa för att ta reda på vem som har skrivit brevet och följaktligen vem och var denna sonen är. Motvilligt går Don med på att hälsa på fyra före detta flickvänner för att så diskret som möjligt försöka lista ut vem som skickat brevet.

"Broken Flowers" har sina stunder, och de är inte få. När filmen är som bäst är den spirituell, fylld av referenser och lågmält komisk. När den är som sämt är den lite seg och en aning förmäten. Sevärd är den i vilket fall, och sist men inte minst: filmmusiken är cool från början till slut och en upplevelse i sig.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.