 |
| |
En busslast människor att tycka om
buss till italien
| Betyg: |  |
Trots smärre inslag av dåligt skådespeleri och bristfällig ljudkvalitet är det här en film som når mycket långt och kommer nära inpå. Det som framför allt gör ”Buss till Italien” så bra är de vackert tecknade människoporträtten. Det känns inte stereotypt någonstans, och jag kan till och med hitta likheter mellan många av karaktärerna och mina egna släktingar och vänner. Och så sist men inte minst – äntligen ett lyckligt slut som känns ”på riktigt”.
Filmen handlar om en busslast kyrkokörssjungande svenskar på väg ner mot Italien. Bland resenärerna finner vi alla möjliga mänskliga representationer: de två 16-åringarna, Erik och Ruben, som åker med bara för att få en gratis resa, båda med varsin stark personlighet och med gott öga till körledaren Ylva, som i sin tur har sina problem med makens hoppande över skaklarna med barnvakten. Vidare den ensamma läkaren Marianne, solisten Ia och mattelärarinnan från 16-åringarnas skola. Ibland leder oss Ylvas röst genom scenerna och förklarar med lite ”Amélie från Montmartre”-känsla vad som pågår i de olika karaktärernas huvud.
Regissören Daniel Lind Lagerlöf har till slut gjort slag i saken, tillsammans med sin fru Malin Lagerlöf, att göra en film om hans egen busstur med kören som 16-åring. Och det är nog just det här som gör filmen så realistisk, många av intrigerna utspelade sig verkligen under den resan. Dessutom är de flesta av de italienska skådespelarna de verkliga personerna, borgmästaren, prästen med flera.
När jag kom ut från bion regnade
det mjuka droppar från himlen. Jag ställde mig mitt i vimlet
med en cigarett och bara log. Hela eftermiddagen låg den härliga
känslan kvar. Jag tror jag förälskade mig lite i den här
busslasten… 
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
- - - - - - - - - - - - - - - - - -
Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Eftertryck
eller annan kopiering är ej tillåten utan tillstånd.