Rolig film på mörk botten
Av Lydia Duprat

Bild: UIP

Catch Me If You Can
Regi: Steven Spielberg
Manus: Frank Abagnale Jr., Stan Redding och Jeff Nathanson
I rollerna: Leonardo diCaprio, Tom Hanks, Christopher Walken, Nathalie Baye, Martin Sheen, Amy Adams m. fl.

Betyg:

I sin senaste film, "Catch Me If You Can", lägger Steven Spielberg 60-talet för våra fötter. Det är ett 60-tal som visas från sin bästa sida, där regissören har lyckats fånga känslan av troskyldighet, framtidstro och naiv glamour. I mångt och mycket är detta kompositören John Williams förtjänst. Williams, som skrivit musik till Spielbergs filmer ända sedan ”The Sugarland Express” 1974, samarbetar här med Spielberg för tjugonde gången. Han har för ”Catch Me If You Can” skrivit filmmusik i den progressiva jazzstil som var så populär under 60-talet. Williams soundtrack förstärker den känsla av blaserad modernitet som kännetecknar filmen i övrigt och, inbillar jag mig, delvis även tidsandan.

En annan av filmens mest fängslande aspekter är animationen av Florence Deygas och Olivier Kuntzel som visas under förtexterna. Även den andas enormt mycket 60-tal och för tankarna till bland annat vinjetten till den brittiska 60-tals serien ”Helgonet”.

”Catch Me If You Can” är den sanna berättelsen om Frank W. Abagnale Jr. (Leonardo diCaprio), en av USA:s genom tiderna största bedragare och om den FBI-agent, Carl Hanratty (Tom Hanks) som till slut lyckas gripa honom.

Franks far, Frank Abagnale den äldre (Christopher Walken), räknar sig själv till de lyckades skara. Det var han och ingen annan som lyckades gifta sig med den unga vackra fransyskan han mötte i en fransk by där han varit stationerad under andra världskriget. Men nu är han, till följd av skattefiffel, i ekonomisk knipa, och det dröjer inte länge innan hans opportunistiska fru Paula (Nathalie Baye) lämnar honom för en av hans bättre bemedlade Rotary Club-bekanta.

Föräldrarnas skilsmässa blir en chock för Frank Jr. som då är 16 år gammal, och han rymmer hemifrån. Plötsligt är han helt ensam i världen och måste klara sig på egen hand och inleder då sin bedragarkarriär. I bakhuvudet spökar övertygelsen att han kan lappa ihop föräldrarnas äktenskap med hjälp av pengar. Han förfalskar ID-handlingar och blir snart en pilot för det amerikanska flygbolaget PanAm; senare lyckas han få anställning som avdelningschef på ett sjukhus; han arbetar en tid som advokat. Och under tiden löser han in falska checkar till ett värde av flera miljoner dollar.

Men lagens arm är lång och dess representant, FBI-agenten Carl Hanratty, har tålamod. Han är hela tiden stegen efter Abagnale och flåsar honom i nacken. Men Abagnale är djävulskt smart och gör narr av Hanratty vid upprepade tillfällen.

Frank W. Abagnale Jr. levde och verkade under en oskuldsfull tidsålder då blotta åsynen av en uniform ingav respekt och öppnade dörrar. ”Catch Me If You Can” skildrar en tid då flygbolagspiloter behandlades som kändisar, en tid då flygvärdinneyrket betraktades som kulmen av glamour.

Janusz Kaminskis kontrastrika foto och medvetna ljussättning åstadkommer en färgstark och aningen idealiserad värld. Det finns en scen som återkommer vid ett par tillfällen där ljuset fyller en mycket viktig funktion och nästan kan anses spela scenens egentliga huvudroll: Paula står i köket och röker, starkt belyst av solljuset som formligen väller in genom köksfönstret. En gång stod hon i rampljuset i sin lilla franska by, dansade och åtråddes av många män. Nu står hon i sitt kök och är i begrepp att lämna sin man – hon står fortfarande i centrum, i centrum för sitt eget och andras liv, fortfarande åtrådd och omgiven av ett bländande ljus.

”Catch Me If You Can” känns litet väl trög i början men får snart upp farten och håller den sedan ända till slutet. Det här är en rolig film som samtidigt innehåller element som oroar. Exempelvis skänker Christopher Walken sin roll som pappa Abagnale en nästan kuslig dimension; han utstrålar en återhållen förtvivlan som riskerar att gå över i vansinne, och det förskaffar den annars så lättsamma filmen en mörk botten. Också Nathalie Bayes roll som hans egocentriska hustru Paula tillför ett inslag av kyla.

FILMENS WEBBPLATS >>

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat