Kort och gott en musikal
Av Lydia Duprat

Bild: Sandrew Metronome

Chicago
Regi: Rob Marshall
Manus: Bill Condon
I rollerna: Renée Zellweger, Catherine Zeta-Jones, Richard Gere, Queen Latifa, John C. Reilly m. fl.

Betyg:

Jag förstår inte varför "Chicago" har fått så många Oscarsnomineringar, med andra ord 13 stycken. Det finns faktiskt ingen anledning till det.

Jag såg musikalen i London för tre år sedan och blev tagen med storm av dess enorma energi och intensitet. Nästan samma energi och intensitet återfinns i den filmatiserade versionen. Regissören Rob Marshall har tvivelsutan gjort ett bra jobb med ”Chicago” så till vida att han har varit förlagan trogen. Men intressant nog är detta samtidigt filmens största svaghet. ”Chicago” utgör filmatiserade sång- och dansnummer; det finns ingen handling att tala om och rollkaraktärerna saknar djup och substans. De känns platta och schablonmässiga.

Man ställer inte samma krav på en musikal som på en film. Under ett liveuppträdande på teatern räcker det med skickligt genomförda nummer, nerv, svett, hängivenhet. På en filmduk förlorar samma föreställning en viktig dimension – den direkta kontakten med publiken – och blir reducerad till sång- och danstekniska uppvisningar utan själ.

”Chicago” borde ha berikats med en handling värd namnet och om inte annat så i alla fall litet mer mångbottnade rollkaraktärer.

Gillar man musikaler är ”Chicago” ändå en film man inte bör missa.

Handlingen utspelar sig i 1920-talets Chicago. Roxie Hart (Renée Zellweger) är besatt av tanken på att få stå i strålkastarljusen på en kabaré och bli en stjärna dyrkad av sin publik. När hon inser att hon blivit utnyttjad av den man som lovat att hjälpa henne skjuter hon ihjäl honom och hamnar i finkan. Där vistas för tillfället även den firade vaudeville-stjärnan och tillika femme fatale Velma Kelly (Catherine Zeta-Jones), som även hon skjutit ihjäl ett par stycken, nämligen sin man och syster mitt i en kärleksakt.

Båda kvinnorna anlitar den berömde försvarsadvokaten Billy Flynn (Richard Gere), som enligt vad som sägs aldrig förlorat ett fall. Sedan gäller det för både Roxie Hart och Velma Kelly att genom pressens välvilliga rapportering vinna allmänhetens gunst i största möjliga utsträckning under tiden i fängelset.

Både Catherine Zeta-Jones och Renée Zellweger ger sina roller allt de har och möjligen mer därtill. Särskilt Zeta-Jones imponerar under dansnumren. Den största överraskning står emellertid Richard Gere för i rollen som den skrupelfria försvarsadvokaten Billy Flynn. Trots det begränsade svängrum han har lyckas han förmedla bilden av den giriga och cyniska advokaten enbart med hjälp av blicken. Queen Latifa i rollen som Mama Morton – den som styr och ställer på fängelset och vars minsta lilla tjänst kostar en svindlande summa - är också härlig att se. Queen Latifa och Richard Gere är de enda som lyckas skänka sina roller något som man litet välvilligt skulle kunna kalla djup.

John C. Reilly gör en behjärtansvärd insats som Roxie Harts hårt prövade make Amos. Den av honom framförda sångnummer ”Mr. Cellophane” är en av filmens höjdpunkter. Men varken han eller någon annan av ensemblens skådespelare har presterat något som ens för tanken till en Oscar. Icke desto mindre har både han, Renée Zellweger, Queen Latifa och Catherine Zeta-Jones blivit nominerade i olika klasser, liksom Rob Marshall för bästa regi, Martin Richards för bästa film, Dion Beebe för bästa foto med flera.

Det luktar uppgjort lång väg.

FILMENS WEBBPLATS >>

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat