ÅRGÅNG 5 — HÖSTEN 2005
|
||||
En hyllning till musiken crossing the bridge: the sound of istambul
Om det är någon film man ska se på bio nu så är det utan tvekan “Crossing the Bridge: The Sound of Istanbul” av tyskfödde Fatih Akin. Varför? Jo, för att det är en dokumentär som bjuder på en gedigen musikalisk filmupplevelse. Sådan värme. Sådan trovärdighet. Sådana taktfulla människor. Dokumentären ger oss ett porträtt av den levande staden Istanbul ur musikperspektiv. Vi möter stadens gatumusikanter, landets legendariska sångskalder, unga rapartister och rockare som tillsammans inte bara ger Turkiets kulturarena puls utan även får biosalongen att pulsera i takt med rytmernas mångfald. Närbilder, stadsvyer, havsvågor. Människor och musik. Pulsen är mäktig i filmbilden i denna närgångna dokumentation med foto av Hervé Dieu och klippning av Andrew Bird. Den som guidar oss genom filmen är den tyske avantgardemusikern Alexander Hacke. För honom är Istanbul ett mysterium. Staden framställs som en laddad mittpunkt, samtidigt varm och kall, rik och fattig, traditionell och modern, men framför allt en blandning av öst och väst. Istanbul är som en brygga som hela världen har gått över, säger någon. Och därav titeln. Påståendet att öst och väst aldrig kan mötas förkastas som rent skitsnack, en lam föreställning skapad enbart för att hålla folk isär. Det är tacksamt många musikuppträdanden.
Klagovisor, kärleksförklaringar och politiska raptexter. Tacksamt
är även att vi får dem översatta. Filmen inleds med
visdomsord av Konfucius: Vill du förstå ett folk eller en kultur,
förstå deras musik, och avslutas med Madonnas: Music makes
the people come together. Trots att en dokumentär aldrig kan ge en
heltäckande bild av en stad och en tid så kan den i alla fall
öppna ett fönster och ge en inblick. Och det gör den här
filmen. Den öppnar ett stort välkomnande fönster och tar
oss med på en kort resa. Vi saknar den genast när det tar slut.
Vill tillbaka. |
||||