Cirkus i vardagsrummet
Av Kerstin Gustafson

Bild: sf film

Dagispapporna
Regi: Steve Carr
Manus: Geoff Rodkey
I rollerna: Eddie Murphy, Jeff Garlin, Steve Zahn, Regina King, Anjelica Huston, Khamani Griffin, Jimmy Bennett m. fl.

Betyg:

Man vet aldrig vilka möjligheter som en förändrad tillvaro kan föra med sig. Charlies fru vill återuppta sin karriär som advokat och de upptäcker till sin förtvivlan att det inte finns några bra daghem för sonen Ben, bara ett mycket dyrt sådant där kadaverdisciplin råder. När Charlie (Eddie Murphy) och Phil (Jeff Garlin) blir uppsagda från marknadsföringsavdelningen på ett företag som tillverkar frukostflingor, kommer de på idén att öppna ett pappadagis hemma hos Charlie och hans familj. Till en början är omgivningen skeptisk men efter ett tag sprids ryktet om det populära dagiset där barnen får leka hur mycket de vill och äta kakor till lunch. Snart är succén given och det militanta dagiset förlorar fler och fler barn till pappadagiset. Föreståndarinnan kontaktar barnavårdscentralen för att försöka sätta dit dem för olika brister. Det finns mycket riktigt brister men dessa åtgärdas snabbt och verksamheten kan fortsätta.

Det är svårt att betygsätta en barnfilm som vuxen åskådare. Helst skulle man ha med sig några barn och se vad de tycker är roligt och tråkigt i filmen. Som vuxen blir man nämligen förtvivlad över hur dålig filmen är med kiss- och bajshumor och skämt av typen ”titta, nu ramlade farbrorn över staketet”. Kanske tycker barn att sådant är roligt och därmed bör den vuxna åskådaren inte vara alltför fördömande. Det en vuxen åskådare dock bör kritisera är den enormt trångsynta synen på män och kvinnor som förmedlas. När papporna vill öppna dagis utbrister en del av kvinnorna att det är perverst och onaturligt. Och under perioden då Bens mamma har varit hemma med Ben har han varit blyg och tillbakadragen. När pappan tar hand om honom blir han plötsligt aktiv och sprallig. Första dagen på dagis framkommer det också att papporna inte kan laga mat utan serverar godis till barnen. Det är således en stereotyp bild av kvinnor och män som åtminstone för en svensk publik känns förlegad.

Filmen har dubbats till svenska och detta måste vara ett dilemma för distributörerna. Om målgruppen är små barn är det självklart ett måste med svenskt tal. Samtidigt sänker detta kvaliteten något oerhört. En redan bedrövlig film blir ännu sämre.

FILMENS WEBBPLATS >>

Copyright © 2003, Kulturtidskriften Café Crème
Webbredaktör: Lydia Duprat