Spännande saga med ett budskap
Av Inger Carlsson
Betyg: |
|
Ett levande slott ser man inte
varje dag, och ett som ser ut som titelrollen ser man inte ens ”olevande”.
Trollkarlen Haurus fantastiska skapelse, som drivs av elddemonen
Calcifer, är en bekant syn utanför den lilla europeiska
staden under tidigt 1900-tal. Det går många historier
om trollkarlen Hauru och skälen till varför han vandrar
omkring med sitt slott.
Sofie är en 18-årig flicka som
jobbar i familjens hattaffär. Under en promenad i den lilla
staden råkar hon på några soldater som hotar henne.
Hon blir räddad av en mystisk yngling, som har magiska krafter.
Efter detta möte råkar Sofie på Ödehäxan
som förvandlar henne till en gammal kvinna. Sofie ger sig i
väg för att försöka hitta ett sätt att
bli av med förbannelsen.
Under sin färd kommer Sofie till slottet
där hon först stannar för att vila och värma
sig. Det hon ser och upplever i slottet får emellertid henne
att vilja stanna kvar, vilket kommer att visa sig vara rätt
val i hennes strävan att häva förbannelsen.
”Det levande slottet” är
en vacker och spännande berättelse, en saga med ett budskap.
Det är uppfriskande att se en tecknad film som inte osar av
präktighet och uppbyggliga avsikter, och där inte alla
behöver vara vackra, söta och snälla för att
vara värda kärlek.
|
Fängslande miljöer
Av Lovisa Lundh-Duprat
Betyg: |
|
”Det levande slottet” är
en fest för ögat, om
än litet lång. Den är mer inriktad på människorna
än Miyazakis förra film ”Spirited Away”.
Sofie är en vanlig flicka med ett vanligt
liv. Hon lever i ett land som ligger i krig med ett annat. Hon är
hattdesigner och har sin egen lilla hattbutik. En kväll efter
stängning kommer den fruktade Ödehäxan in. Hon ger
Sofie en förbannelse, hon förvandlar henne till gumma.
Sofie flyr och möter Herr Kålhuvud, en fågelskrämma,
som leder henne till trollkarlen Hauru och hans levande slott. Slottet
visar sig innehålla flera hushåll, lika många
som trollkarlen Hauru har täckmantlar. Hauru är jagad,
och måste därför alltid fly.
Filmen är otroligt fantasifull, och
jag kan inte föreställa mig varifrån Hayao Miyazaki
får inspiration till allting. Här finns rollfigurer,
maskiner, platser och mycket annat som fascinerar och överraskar.
Vissa varelser känner man igen stilen på om man sett
den förra filmen ”Spirited Away”.
Hayao Miyasaki har skapat en fantastisk sagovärld.
Den är inte bara vacker, utan också mycket verklig. Han
har skapat flera himlar som alla ser otroligt verkliga ut –
skymning, ösregn, sol, mulet eller bara en blå himmel
med en del moln. Allt ser lika trovärdigt ut och ibland glömmer
man bort att det är en tecknad film man ser. En blommande äng
med en damm är ett särskilt vackert inslag: man riktigt
njuter av att se den här filmen.
Det är inte bara naturen som ser överraskande
verklig ut, även byggnader, torg och fordon är otroligt
trovärdiga. Det som är minst trovärdigt i filmen
är väl människorna, som ser hämtade ut direkt
från en mangaserie, men även de är otroligt bra
gjorda.
Även om det här är en vacker
film, och man inte vill släppa blicken från den, så
är den lite väl lång. Man blir trött redan
efter halva filmen, och vissa saker som händer kanske inte
hade behövt hända. Filmen känns lite ogenomtänkt,
det känns som om Hayao Miyasaki skrivit manus allt eftersom
han ritade filmen. Man kan nästan känna honom fråga
sig ”Men vad nu då?” Och så krafsas det
ihop någonting. Här finns ingen röd tråd,
om man säger så.
Som sagt så känns den här
filmen mer inriktad på människorna jämfört
med ”Spirited Away”. Även om det var människor
som var huvudpersoner så var det inte riktigt dem allt kretsade
kring. Här får man tydligt känna deras känslor
och tankar och jag tycker inte att allt annat får en riktig
chans att få en plats där de syns. Och jag intresserar
mig mer för alla fantastiska varelser än för ”de
vanliga vardagliga människorna”.
Det här är en väldigt komplicerad
film som ställer många frågor. En del saker i filmen
kanske inte fyller en funktion? Men allting som händer i en
film brukar leda till något annat oftast, om man tänker
efter, så även om det finns vissa delar i filmen som
känns onödiga så kanske de fyller en funktion som
många inte ser.
Även om filmen var väldigt lång,
över två timmar, och även om den inte kändes
riktigt genomtänkt så köper jag den. För mig
spelar det ingen roll att den är lång och utdragen, för
den är så vacker och så fantasifull. Jag fängslades
direkt av de miljöer som Miyasaki skapat.
”Det levande slottet” är
en av de vackraste tecknade filmer jag sett. Det var en njutning
att se den.
|